Min väg till konferensen i går:
Ibland blir motståndet till och med lite för stort för en sån som mig.
Läs också:
Uppförsbackar
Uppförsbackar del två
Uppförsbackar del tre
Det här är inlägg #048 i #blogg100.
Det finns oftast en förklaring
Han vaknar med kludd i håret.
Ja, sån där häftmassa man sätter upp saker med.
Jag försöker försiktigt pilla ur det.
”Du får klippa bort det” säger han.
Jag skulle ju kunna bli arg. Gorma något om att häftmassa inte är något man har i sängen. Att det fastnar i håret, på lakanen, väggen och i hans ansikte.
I stället frågar jag: ”Var är din boll? Vet du inte var den är?”
”Just det” säger han.
För han har fått en boll. Så han inte ska dra bort huden på händerna och fötterna.
”Vad bra” säger jag.
”Vad bra att du använde kluddet när du inte hittade bollen.”
Så kommer jag till jobbet.
Det har tydligen varit storbråk.
Jag har redan hunnit få flera mejl och cheferna har meddelat att det får verkligen inte vara så att människor lämnar kaffemuggar i diskhon i stället för i diskmaskinen.
Jag säger ingenting.
Men det var jag.
Jag kämpade på hela dagen. Med min stackars arm i förband. Jag ställde säkert ner tio kaffemuggar, både mina och andras i den där diskmaskinen. Men min ena hand.
Men när jag hade bråkat med skolan i telefon flera gånger för att de inte ens vill försöka förstå varför min son kastar legobitar utan ber mig att kasta mig iväg och hämta honom (nej, det var inte svårt att förstå, han svarade, om man bara brydde sig om att fråga. Och jag hade också blivit arg om någon sa så till mig som de sa till honom. Innan han kastade legobitar) och var på väg hem så orkade jag inte.
Jag orkade inte ställa ner mina saker för att kunna öppna diskmaskinen och ställa ner dagens sista koppar i maskinen. Så de hamnade i diskhon.
Jag säger inget av det där.
I stället tänker jag på hur jag försiktigt klipper bort kluddet ur min sons hår och säger till honom ”Vi ska leta reda på din boll.”
Läs också: Ibland blir jag tyst
Det här är inlägg #047 i #blogg100.
Ibland blir jag tyst
Jag sparar länkar.
Den här, från 2009, om hur mammor till barn med autism uppvisar symtom som påminner om de stressreaktioner soldater i strid uppvisar.
Den här, med länk till boken ”Utsatta föräldrar”, om föräldrar till barn med funktionsnedsättning.
Den här, till Expressens artikelserie om föräldrar som tvingas föra en dubbel kamp, mot samhället, och för sina barn.
Jag tänker att jag ska skriva något smart.
Något som alla förstår.
Något om att det inte är barnen som gör att vi tar slut.
Tvärtom är det de som gör att vi orkar.
En mjuk kind mot min som tigger tusen pussar innan påklädning.
Ett par armar runt mig:
”Mamma, vi måste kramas i kapp all den tid vi ska vara döda!”
Alla dessa smarta uppfinningar. Kluriga frågor.
Det är han som säger ”Vi måste hjälpas åt att förstå varandra.”
Nej, det är den här dagliga kampen. Mot en omgivning som inte förstår.
Alla de dagar då jag tänker att det inte är min son som har svårt att förstå andra.
Det är de andra som har svårt att förstå honom.
Att de inte tar sig tid att lyssna. Att de tolkar in en massa information som inte finns där, eller låter bli att se den som finns där.
Jag vill skriva om allt det där.
Men i stället blir jag tyst. Om ni undrar. Varför jag blir tyst ibland.
Så är det dagar då jag samlar länkar. Och slåss.
Läs också:
Att vara mamma
Det här är inlägg #046 i #blogg100.
Ibland blir det precis som man tänkt sig
Det är nu lite drygt ett år sedan vi lanserade Kommentarsfält för alla på 8sidor.se.
Jo, vi hade jobbat länge med kommentarsfältet.
Vi hade gjort åtskilliga användartester. Byggt, testat, byggt om, byggt testat, byggt om.
Ändå var det så klart inte förrän kommentarsfältet var i drift på 8sidor.se som vi verkligen kunde veta om det verkligen var någon skillnad på vårt kommentarsfält och andra.
Redan tidigt blev det väldigt tydligt att våra läsare skriver vad de tycker.
Känslosymbolerna, som jag redan skrivit om, gör förstås att det är lättare att gå från att uttrycka en känsla till en åsikt som kommer direkt från hjärtat.
Vi får väldigt sällan den där typen av kommentarer som är långa uppsatser för att bevisa något för någon annan.
En annan sak som varit slående med kommentarerna är att vi får många frågor.
Frågorna blir ofta till artiklar i 8 Sidor, eller på 8sidor.se.
Som när vi fick flera frågor om varför man skjuter varg i Sverige.
Vi svarade så klart i kommentarsfältet, men bestämde oss också för att göra en längre artikel i tidningen om varför man skjuter varg.
Eller när vi fick frågan vad en strejk är. Då svarade både vi och andra läsare i kommentarsfältet men även där gjorde vi en artikel i tidningen där vi redde ut vad en strejk är och när man får strejka.
Men framför allt är det alltså slående att se hur kommentarerna så många gånger är rena uttryck för åsikter och känslor. Och efter att vi byggde om sajten för att designen skulle passa bättre ihop med kommentarsfältet märker vi också att fler och fler testar att kommentera och att fler och fler vågar skriva vad de tycker. Precis som vi hade tänkt.
Läs också: När pusselbitarna faller på plats
Det här är inlägg #045 i #blogg100.
När man tvingas göra tvärtom
Så minns jag att jag ju faktiskt snubblade över det här lilla blogginlägget från Helen Kreutz-Bolander i fredags.
Inlägget heter Gör tvärtom och skaka om.
Nej, jag rekommenderar förstås ingen att trilla och skada handen. Det gör ont.
Men när jag nu ändå har gjort det så passar jag på att betrakta vad som händer när jag tvingas göra de där vardagssysslorna som annars går på rutin på ett helt nytt sätt.
När jag tvingas vara uppfinningsrik bara för att kunna skiva ost eller få på mig ett par byxor.
När jag måste be om hjälp för att få på mig skorna.
När jag upptäcker att mina barn kan så många saker som jag normalt gör åt dem, av gammal vana, för att jag alltid har gjort det och inte märkt att de kan själva nu.
Jag brukar i och för sig ofta testa nya saker. Om något verkar svårt, läskigt eller omöjligt så händer det rätt ofta att jag gör det, just därför.
För att det skapar utrymme.
Men det är inte samma sak som att göra saker man redan kan på ett nytt sätt.
Det händer något annat. Själva livet blir tydligare.
För jag har faktiskt inte tänkt så många gånger på hur jag gör när jag skivar ost.
Jag lägger inte märke till de där små, fina, men bestämda rörelserna mina fingrar gör när de knäpper en knapp.
Eller knyter en rosett.
Läs också: Uppförsbackar
Det här är inlägg #044 i #blogg100.
Att hitta meningen i livet
Det finns nog inget som fascinerar mig så som den mänskliga hjärnans förmåga att anpassa sig.
Nu visade tack och lov röntgenplåtarna att inget i min stackars hand är brutet.
Men jag är imponerad över hur min hjärna både hann räkna ut och ta reda på vilket det värsta scenariot (operation och ett halvårs läkartid) och det vanligaste scenariot (fyra veckor med gips) vid handledsbrott är och samtidigt lyckas trösta mig med ord som ”vilken tur att jag hann lacka naglarna i går med ett lack som sitter i fyra veckor, för det kommer ta tid innan jag kan hålla i en pensel igen” och ”jo, men visst borde jag kunna klara det mesta på baletten med armen i gips?” och ”vilken oerhörd tur att det inte var högerhanden!” och ”vad bra att barnen är så stora nu att de kan hjälpa till hemma.”
Min hjärna lyckas också med konststycket att skapa en enorm känsla av tacksamhet att inget är brutet. Fast det ju egentligen gör rätt ont att ramla och slå sig.
Och är rätt opraktiskt med en stukad hand också.
Till slut tar sig min hjärna till och med friheten att i efterhand hitta på en mening med det som hänt.
För det är ju rätt bra att barnen lär sig diska ordentligt. Och det är intressant att jag upptäcker att jag tydligen oftast lär mina barn saker genom att visa dem hur man gör för det känns oerhört ovant och svårt att ge muntliga instruktioner.
Vi har spännande samtal där bredvid varandra vid diskhon.
”Mamma, jag kan vara din vänstra hand!”
Och sedan, när han frågar hur jag gör för att se om det är någon disk kvar under skummet och jag svarar ”jag brukar känna efter”, så funderar han lite.
”Menar du känna så här, med handen, eller känna efter om du kan känna att det finns disk kvar?” Vilket förstås är en väldigt spännande fråga om känslor.
Vad vi känner. Och hur. Och var någonstans de uppstår.
Vad jag däremot inte begriper mig på är hur min hjärna kunde försätta mig i den här situationen från första början.
För när jag går där, lite för bråttom, och försöker göra lite för många saker på en gång och skriver sms samtidigt som jag ska kliva av bussen och få med mig kassen och ja, det går som det går, eller inte alls, och jag faller, så väljer alltså min reptilhjärna att hellre skydda telefonen jag håller i högerhanden än min egen kropp.
Och om det i sig är ett tecken på evolution, att hjärnan har lärt sig att alltid i första hand skydda min Iphone, så kan kanske till och med jag tycka att den i det här fallet visade sig vara lite väl anpassningsbar.
Det här är inlägg #043 i #blogg100.
”Egentligen är jag journalist”
Det var den 6 juni 2002. Eller, förresten, det hade nog hunnit bli den 7 redan då.
Luftballongerna hade sänkt sig, natten var kommen. Du var på väg.
Detta minns jag när ett samtal med en vän sent på fredagskvällen glider över i att handla om journalistrollen. Nej, vi pratar inte om finansieringen eller framtiden för journalistiken, vi pratar inte om att ”alla är journalister”.
Vi pratar inte om tidningsdöden. Inte just den här kvällen.
Den här kvällen pratar vi om att vara journalist. Att förbehållslöst kliva rakt in i en situation för att ta reda på vad den handlar om. Egentligen. För att det måste berättas.
För att världen ska beskrivas som den är.
Och så börjar vi prata om de där andra gångerna.
Hon, om när hon hamnade på sjukhus och upptäckte att hon började intervjua alla på avdelningen.
Och jag berättar för henne. Om natten på BB Stockholm, nio våningar upp mot himlen, strax före klockan 00:52 den 7 juni 2002.
Lustgasen har precis börjat verka och barnmorskorna samlats runt min säng.
Då säger jag plötsligt:
”Alltså, jag gör bara det här på min fritid. Egentligen är jag journalist.”
Läs också: 00:52
Det här är inlägg #0042 i #blogg100.
16:48
Men så plötsligt. Hör jag den.
Det kanske går fortare för de flesta andra.
Men för mig har det varit så fullt av plié och tendu och rumpan ner och revbenen in och handen framför armbågen och armbågen upp och första position och när jag precis tänker ”yes! Jag klarar det!” så är det andra position och då börjar knäna skrika.
Och vänsterfoten krampa.
Men nu hör jag den.
Och jag böjer och sträcker och böjer igen och nej, jag tänker faktiskt inte.
Den bara är där.
Musiken.
Läs också: Superhjältar
Det här är inlägg #041 i #blogg100.
06:45
Det är de små orden som gör hela skillnaden.
Det viktigaste är kanske inte alltid att veta varför, om, eller hur.
Ibland räcker det att veta att.
De små orden. De till synes obetydliga handlingarna.
Att ställa klockan på 05:10 för att hinna kliva in här 06:45.
Fråga mig inte varför. Men jag vet att.
Läs också: MOJO? Jo? Jo!
Det här är inlägg #040 i #blogg100.
Jo, men det funkar
Jag har flyttkartongerna som det står ”nostalgi och kläder” på som sidobord intill soffan i vardagsrummet.
Egentligen var det tänkt att jag skulle ha en smal, hög, vitmålad hylla där.
Jag vet precis hur den skulle se ut. Men nu funkar det ju med lådorna.
Kanske är det just det som är problemet. Att det funkar.
Vi flyttade in i nya lokaler på jobbet i går också. Igen.
Vi börjar bli vana att leva bland flyttkartonger.
Och bland lådorna med julpynt och gamla diplom hittade jag faktiskt en internetkabel!
Nej, det blev inte snyggt.
Men det funkar.
Kanske visar det sig om ett halvår att det är just det som är problemet.
Läs också: ”Det spelar ingen roll”
Det här är inlägg #039 i #blogg100.