Superhjältar

”Batman!” ropar Rebecca.

Fast jag vet att hon inte riktigt ropar så.

Jag sträcker benet mot himlen, spikrakt, som för att flyga.

Fast jag vet att det inte är så.

Men med benet några decimeter från golvet i en omöjlig vinkel tänker jag att ingen annan vet vilka våra största segrar är. Ingen annan kan se våra modigaste handlingar. När vi tvingas flyga fast vi knappt vågar hoppa.

För vi är bara människor. Som hoppas, som lyfter, som faller. Som reser oss upp igen.

Superhjältar, helt enkelt.

Läs också: Första position

Det här är inlägg #038 i #blogg100.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *