Ibland blir jag tyst

Jag sparar länkar.

Den här, från 2009, om hur mammor till barn med autism uppvisar symtom som påminner om de stressreaktioner soldater i strid uppvisar.

Den här, med länk till boken ”Utsatta föräldrar”, om föräldrar till barn med funktionsnedsättning.

Den här, till Expressens artikelserie om föräldrar som tvingas föra en dubbel kamp, mot samhället, och för sina barn.

Jag tänker att jag ska skriva något smart.

Något som alla förstår.

Något om att det inte är barnen som gör att vi tar slut.

Tvärtom är det de som gör att vi orkar.

En mjuk kind mot min som tigger tusen pussar innan påklädning.

Ett par armar runt mig:
”Mamma, vi måste kramas i kapp all den tid vi ska vara döda!”

Alla dessa smarta uppfinningar. Kluriga frågor.

Det är han som säger ”Vi måste hjälpas åt att förstå varandra.”

Nej, det är den här dagliga kampen. Mot en omgivning som inte förstår.

Alla de dagar då jag tänker att det inte är min son som har svårt att förstå andra.
Det är de andra som har svårt att förstå honom.

Att de inte tar sig tid att lyssna. Att de tolkar in en massa information som inte finns där, eller låter bli att se den som finns där.

Jag vill skriva om allt det där.

Men i stället blir jag tyst. Om ni undrar. Varför jag blir tyst ibland.

Så är det dagar då jag samlar länkar. Och slåss.

Läs också:
Att vara mamma

Det här är inlägg #046 i #blogg100.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *