Jag kommer inte att uppdatera den här bloggen lika flitigt just nu.
Det finns helt enkelt inte tid för det.
Men ni kommer att kunna följa mig på Geek Girl Meetup, Tjejer kodar och allt annat kul som händer i vår och sommar på Rebel & Birds blogg och Instagram-konto.
Och självklart kommer jag då och då att länka dit härifrån också.
Och det här blir väl också på sätt och vis en liten paus från #blogg100 just nu, fast jag så klart kommer att fortsätta skriva om dansen, journalistiken, orden och barnen här på bloggen, när andan faller på. Men inte längre varje dag.
Äntligen är jag på plats på Rebel & Bird! Och nej, jag har aldrig varit med om att första dagen på ett nytt jobb tar slut så snabbt. Det är tur att det snart blir en ny dag och att jag ska dit igen. Och därefter, igen.
Jo. Så har den sett ut ganska länge. Och det är möjligt att den kommer att bli sur när jag börjar på mitt nya jobb i morgon och inte längre kommer att behöva den. Min s-tangent.
För som jag har anpassat mig. Varje gång jag ska skriva ett s tar jag sats med hela kroppen.
Man vet liksom aldrig riktigt. Ibland bara faller det på plats på en gång. Jag har inte lyckats lista ut när eller varför. Men oftast är det inte så. Oftast behöver man slå på den minst fyra gånger. Från lite olika håll. Innan den ger med sig. Då oftast flera gånger i rad så jag får sudda ut några. Och ibland vill den faktiskt inte alls. Allt oftare på senare tid.
Så jag har lärt mig att klippa och klistra s.
Och något säger mig att jag kommer att fortsätta med det ett tag till, även när jag inte behöver. Formulera meningar likt den här för att ta mig runt problemet.
Slå hårt minst fyra gånger. Klippa och klistra.
För man vänjer sig.
Det slår mig allt oftare att Alexander Bard har rätt i det att vi människor så gärna vill tro att det är vi som anpassar tekniken efter våra behov, fast det lika mycket är vi som anpassar oss efter tekniken.
Allt det här tänker jag på i kväll när jag skakar mattorna och sopar golven.
Egentligen är det här förstås alldeles för pinsamt att erkänna, men eftersom jag i dag haft en klass på Medieinstituet som jag gav i uppdrag att berätta för sina klasskamrater om när de gjort bort sig så kan jag bjuda dem på det här också.
För av någon anledning gick vissa valda delar av min hjärna i strejk efter skilsmässan. Nej, det var inget av det där viktiga. Skaffa bostad, ordna skolskjuts till barnen, ordna adressändring, bodelningsavtal, sånt.
Men när det kom till att lista ut hur jag skulle byta dammsugarpåse i min dammsugare.
Där tog det av någon anledning stopp.
Jag vågade inte fråga någon heller. Det är faktiskt sånt jag borde klara av. Eller googla mig fram till. Men jag orkade inte.
Så jag sopade golven. Skakade mattorna. Våttorkade noga. Dammsög bara det allra sista.
Så kom en väninna på besök och vi utbytte historier om hur vi lagat våra liv och hem med silvertejp. Och jag berättade för henne om min dammsugare. Hon lyfte på locket. Och där satt den. Dammsugarpåsen. Som nu inte längre är full.
Ändå. Sopar jag golvet, noga, noga. För jag har liksom vant mig. Vid ett problem som inte längre ens finns.
Och jag vet att jag inte behöver oroa mig. När jag har en dator med en fungerande s-tangent, en tom dammsugarpåse och en vattenkran i köket som inte längre är lagad med tejp kommer livet att bjuda på alldeles nya problem som jag kommer att jobba mig runt på alldeles onödigt krångliga sätt.
(Och ja, jag vet att man kan laga trasiga datorer, men då måste man vara utan dem i fler timmar än jag klarar av. Och ja, det går att koppla in ett externt tangentbord, men det blir inte samma sak. Jag gillar känslan av varm laptop i knät, jag kommer nog inte att kunna byta ut den mot mindre än att jag skaffar katt igen. Det är för övrigt ett annat ganska säkert sätt att skaffa sig nya små problem. Och fulla dammsugarpåsar. Så. Vi får väl se.)
Och jo. Visst är det en utmaning för precis hela kroppen.
”Magen in, rumpan ner, huvudet upp, blicken fram, dra upp knäna, tänk på utåtvridningen, armarna framför kroppen, STORA armar, spänn bältet över revbenen, axlarna ner. Höfterna fram mot spegeln.”
Och visst känns det i hela kroppen. Vader som värker, höfter som stärks.
Men det är i hjärnan det känns som mest. Och precis som i alla kärleksrelationer är det i mellanrummen det händer.
I början är det helt omöjligt att få tyst på den. Den där rösten som säger ”Det kommer aldrig att gå!” Så jag låter den hållas. När Rebecca ber oss släppa stången och skutta fram över golvet. Jag dunsar mest. När hon går åt höger och jag märker att mina fötter av någon anledning drar i väg åt vänster. När en arm som ska bak i någon slags protest åker fram.
För jag vet. Att i mellanrummen verkar tiden. Den kommer nog alltid att finnas där, men till slut låter musiken högre, fötterna lyfter över golvet, benen går åt det håll dit de ska. Så den hörs inte, den där rösten.
Det är alltid precis då hon hittar på något nytt, Rebecca. Men dans handlar väl just om det. Rörelse. Alltid lite, lite framåt.
Yr, svettig och lycklig. Tar jag mig an nästa mellanrum.
Förra året hade jag förmånen att för första gången sitta i juryn för Bästa förklarande text. Då prisades Dagens Arbete för sin text om Tryckerimomsen.
I dag berättade förra årets pristagare Marie Edholm och Hans Strandberg på Fackförbundspressens dag om hur de gick till väga för att göra jobbet, som sedan fick fler priser.
Jag fick fortsätta det roliga jobbet att sitta i juryn i år också.
Årets vinnare belyser ett problem av helt annan karaktär.
Det finns så många saker som är roligt med att sitta i en jury. Att få läsa så många artiklar om saker jag inte ens visste fanns är en. Att få ägna tid åt att diskutera det roligaste som finns – journalistik, är förstås en annan.
Men inget slår nog att se glädjen hos pristagarna. Det. Är värt varje timme, varje läst spaltmeter, varje bläddrat magasin.
Ibland läggs sak till sak i ett pussel som när det är klart känns helt självklart.
Men när man börjar lägga det blir man lika förundrad över att bit efter bit visar sig passa ihop.
Det började med…
Ja, var började det egentligen?
Jag bestämde mig för att gå på konferensen Women in Tech i Stockholm den 8 mars.
I en av pauserna hamnade jag vid samma bord som Sandra Hindskog, en av initiativtagarna bakom Tjejer kodar.
Det visade sig att Sandra också var med och arrangerade den workshop jag hade anmält mig till på eftermiddagen.
Det var mitt första möte med Tjejer kodar. Men det skulle inte bli mitt sista.
När jag stod och pratade med ett av de lag som hade bildats på en Tjejer Kodar-kurs dök Emil Stenström, en av lärarna på kurserna, upp på hacket. Emil, som jobbar på Kundo, har tidigare varit med och hjälpt mig med tankar kring hur vi skulle göra ett bra Open Source-projekt runt Kommentarsfält för alla.
På nästa kurs i Barcelona kommer Emil bland annat att lära ut mer om GitHub, Python och Django, som jag började bekanta mig med lite när kommentarsfältet byggdes.
Så. Jag var övertygad. Ödet, eller kanske min vilja, hade övertygat mig om att det så klart var till Barcelona den 4-10 september nästa resa skulle gå. Med min dator i väskan.
Jag ställde klockan för att beställa tidiga biljetter så jag säkert skulle få plats.
Men som om det inte var nog ville ödet mer än så.
Jag hann knappt bestämma mig för att ansluta till resan innan det också stod klart att jag och Sandra, som jag mött bara några veckor tidigare för första gången, skulle bli kollegor, när jag om några veckor börjar på Rebel & Bird.
I dag bokade jag flygbiljetter till Barcelona. Och plötsligt blev det som för någon månad sedan verkade så abstrakt och långt borta väldigt, väldigt konkret och nära.
”Vi ser en ny journalistik växa fram, där Blank Spot Project i en nära och transparent dialog med publiken förverkligar visionen om att bevaka världens blinda fläckar. De involverar publiken redan på idéstadiet och redovisar öppet och tydligt vad medfinansiärernas pengar används till. Publiken görs till medskapare när den linjära berättarformen utmanas och läsaren själv kan påverka hur berättelsen ska drivas framåt.”
De läckta Panama-dokumenten sätter fingret på vad journalistik egentligen är, till skillnad från information.
Det sätter också fingret på varför det är så centralt att en källa alltid kan lita på att inte bli avslöjad när hen vänder sig till en journalist för att berätta sin historia.
”Skyddet för uppgiftslämnarens anonymitet har betydelse för tillgången till information och är därmed en förutsättning för att tryckfriheten ska fylla sin funktion i ett fritt och demokratiskt samhälle. Om anonymiteten inte skyddas, kan omgivningens reaktioner avhålla personer från att dra fram betydelsefulla omständigheter i ljuset. En person som lämnar ett meddelande för publicering och som vill vara anonym ska kunna vara trygg i förvissningen om att identiteten inte röjs av den som har tagit emot uppgifterna. Reglerna ska ses också i det vidare perspektivet att lättnader i tystnadsplikten och där- med i skyddet för meddelarens anonymitet kan få negativa återverkningar på informationsspridningen och samhällsdebatten i stort (jfr NJA 2012 s. 342).”
I Sverige är det också det som gör skillnad mellan ett grundlagsskyddat medium med ansvarig utgivare och den som skriver utan att ha en ansvarig utgivare som personligen ansvarar för det som publiceras. Hela grunden för ett samhälle där människor vågar tipsa om oegentligheter vilar på den här 250 år gamla konstruktionen.
Jag skriver i Journalisten på ett lite allvarligare tema vad det faktiskt innebär att alltid vara journalist. Källskyddet lägger ett stort ansvar på journalisten. Och ansvaret upphör inte när du går från jobbet, eller, för den delen, avslutar din anställning.