Det var inte mitt hjärta du tog.
Det var ditt redan innan jag visste att du fanns.
Det var inte mina armar du tog.
De fanns där för att bära dig.
Det var inte min tid du tog.
Mina andetag kan inte fyllas utan din luft.
Det var min hud.
Det var den du tog.
Det finns inte längre någonting mellan mig och världen.
Och jag kan inte alltid skydda dig från den.
Läs också:
När drömmar väl slår in, är de drömmar då?
Det här är inlägg #018 i #blogg100.