Publicerat

Vad är en Medieorm?

Den 5 mars kommer alltid att vara en väldigt speciell dag för mig.
Det var inte bara den dag min yngste son, som vände hela världen upp och ned för mig, kom till världen för elva år sedan.

Det var också den dag då jag, i egenskap av chefredaktör för 8 Sidor,
fick ta emot Medieormen förra året.

Priset betydde väldigt mycket för oss. Tidningens läsare hör till de grupper i samhället som normalt inte har möjlighet att ta plats i samhällsdebatten.
Att belöna vårt envisa arbete med att ge dem det utrymmet var också ett sätt att lyfta alla deras röster.

Röster som denna, om den farliga flyktvägen över Medelhavet:

Jag var på samma väg

Vad är då en medieorm? undrar många än i dag.

En medieorm är någon som ”medvetet förnyar journalistiken i samspel med publiken”.

Och i år har jag den stora förmånen att själv få sitta i juryn för priset, tillsammans med Sîlan Diljen, chef för P3 Stockholm och Kristian Lindquist, nyhetschef online SVT .

I början av april, på MEG i Göteborg, kommer priset att delas ut och stafettpinnen lämnas över till den som bäst förnyat journalistiken tillsammans med sin publik.

Här finns mer att läsa om Medieormen och tidigare pristagare.

Läs också:
Hurra! 8 Sidor får pris för Kommentarsfältet och Alla Väljare
Om man biter sig själv i svansen tillräckligt länge ömsar ormen skinn

Det här är inlägg #005 i #blogg100 år 2016.

Publicerat

Developé – hur saker och ting kan utvecklas

”Har ni tänkt på att armen består av tre delar? En del mellan axeln och armbågen, en mellan armbågen och handleden och så handen? Ni ska vrida översta delen bakåt. Mellandelen framåt. Och handen bara förlänger.”

Och så fortsätter det.

”Artikulera med foten! Sätt inte bara ned den på golvet. Veckla ut en del i taget. Developé! Utvecklas!”

Och jag tänker att det är just så vi går framåt.

Genom att dela upp saker i små, överblickbara delar. Att det är så all förändring sker.

Ingen klarar att bara ”skilja sig”, ”flytta”, eller ”byta jobb”. Kanske är det därför vi stannar. För att vi inte vet hur vi ska veckla ut den ena foten framför den andra i lagom små delar.

Och kanske är det just när vi inte lyckas bryta ner saker i tillräckligt delbara mängder som vi står kvar.

”Developé!” skriker Rebecca.

Och när vi precis just lärt oss det ropar hon ”Envelopé!” Veckla in.

Jo. Kanske gör vi saker ibland mer invecklade än de behöver vara.

Läs också: Superhjältar

Det här är inlägg #004 i #blogg100 år 20016.

Publicerat

Efter regn kommer storm

”Nu förstår jag vad jag sorgen är till för”, säger jag.
”Nu har jag gråtit. Som jag har gråtit.
Och nu vet jag.
Sorgen är till för att städa rent.
Men nu är jag så arg. Och jag förstår inte.
Vad ska all den här ilskan vara bra för?”

”Ja, sorgen städar rent”, säger hon.
”Och ilskan är till för att ingen annan ska invadera det utrymme du skapat.
För att du ska kunna fylla det med vad du vill.”

Läs också:
Ett verkligt bokslut – #böckersomdeslutariverkligheten

Det här är inlägg #003 i #blogg100 år 2016.

Publicerat

För ibland kan man faktiskt inte vänta 

Det kom ett sms från dig.
”Kan vi fira min födelsedag i kväll i stället?”
Jag: ”Varför?”
Och du försökte. Förklara för mig att det skulle bli mindre stressigt.
Passa in bättre i schemat. Men när jag förklarade för dig att det faktiskt inte gjorde det, och alla dina smarta argument tog slut, kom det ett sms till:

”Men mamma, jag kan faktiskt inte vänta.”

Och så är det ju ibland.

Ibland blir väntan helt outhärdlig att bära just i det ögonblick mållinjen blir synlig.
På samma sätt som alla tårarna kommer när vi kämpat oss genom något jobbigt och äntligen kan slappna av.

Så vi kom överens om att skynda på tiden tillsammans. Och fira dig i kväll.

Elva små ljus.

Ett för varje år du funnits i mitt liv.

Som jag väntade på dig.

Som jag minns den där soliga lördagen i mars.

Då, när jag för första gången mötte din bestämda blick.

Och visste att du redan hade förändrat hela mitt universum för alltid.

Läs också:
Livet, universum och allting
Tankar om tid
00:52
”Egentligen är jag journalist”
Att vara mamma

Det här är inlägg #002 i #blogg100 år 2016.

Publicerat

En flygande start

”Men ja, så bra det passar för mig att vara med i Blogg 100 i år!
Det startar ju precis när jag slutat på 8 Sidor.
Och i början har jag ju lite tid!
Då kan jag skriva de där mer genombearbetade inläggen jag inte hann med förra året, när det var så mycket hela tiden.
Då behöver jag inte panikuppdatera klockan 23.30 på kvällen.”

Tänkte hon.

Det var innan dagens alla möten, telefonsamtal, tips, förfrågningar och mejl.
Det var innan jag kom på att det passade lika bra att göra slag i saken och köpa den där mikrofonen på vägen hem så den nya gitarren får sällskap.
Det var innan jag lagade mat till två barn, varav ett behövde tröstas eftersom han ju fyller år på lördag och det är så jobbigt att behöva vänta ända till dess.
Det var innan jag kom på att det ju var några av bidragen till Bästa förklarande text, där jag sitter med i juryn i år igen, som behövde en extra genomläsning innan jurymötet i morgon.

Det var helt enkelt innan jag kom på precis hur det här brukar vara.
Men att det inte går att låta bli att vara med ändå.

För att det är så himla roligt.

Och bara att veta att jag ju måste hinna formulera åtminstone något i dag, och därmed också får en liten stund då jag måste tänka några tankar alldeles bara för mig själv, gör att jag går med lite lättare steg mellan alla möten.

Det blir faktiskt lite som att jag skuttar fram. I dag också.

Läs också:
Skottår och dags att skutta vidare
Det här är inlägg #001 i #blogg100 år 2016.

Publicerat

Skottår och dags att skutta vidare

För fyra år sedan i dag kom mitt första nummer som chefredaktör för 8 Sidor ut.
I dag blir min sista dag på tidningen.
Det kanske är något visst med skottår ändå.
Skuttår säger vissa. Ett litet hopp för mänskligheten, ett stort hopp för Malin.

Vi har hunnit med mycket de här fyra åren.
Vi byggde Kommentarsfält för alla, och var först ut med möjligheten att kunna kommentera med känslor.

Vi fick pengar för att driva Alla Väljare, utifrån samma metod, med läsarna i fokus.

Vi firade 30-årsjubileum.

Regeringen ville lägga ned Centrum för lättläst som gav ut 8 Sidor från 1986 till 2014.
Det blev en riksdagsdebatt om tidningens oberoende. Vi flyttade.

Vi byggde om hela 8 Sidor.se för att göra sajten mer lättillgänglig för läsarna.

Vi vann Medieormen!

I dag har 8sidor.se mer än dubbelt så många läsare som för fyra år sedan.
Tidningen har snart 10.000 vänner på Facebook.
Och många som inte alls hade hört talas om tidningen då, den 29 februari 2012, känner mycket väl till tidningen nu, den 29 februari 2016.

Och det är dags för mig att skutta vidare.

Jag har några spännande uppdrag på gång, men det finns plats för fler!

Så hör gärna av er.

Om fyra år hoppas jag kunna se tillbaka och känna mig precis lika stolt som jag gör i dag.

Läs också:
Mitt nummer 1
8 SIDOR – mot nästa drömuppdrag

Publicerat

Att räkna till hundra

Jo, det var faktiskt lättare att blogga i hundra dagar än att hålla räkningen.
Någonstans vid inlägg 59 gick jag vilse och började undra varför alla andra hela tiden påstod att de bloggat en dag mer än jag. Envis som jag är gick jag dock till botten med problemet och kan konstatera att, jo, i dag är dagen då jag bloggat hundra dagar i sträck. Och nu ligger inläggen rätt numrerade på min blogg.

Om det blev som jag tänkt?

Nej, inte alls faktiskt.

Jag trodde att jag skulle förbereda fler inlägg.
Jag gjorde det i början.
Men de kändes aldrig aktuella, så de blev liggande, opublicerade.

Jag trodde att jag skulle hinna läsa det mesta av andra som hakat på #blogg100-utmaningen. Så blev det inte heller.

Men jag upptäckte något helt nytt. Hur den där stunden när jag satte mig ner för att formulera dagens viktigaste tanke blev oumbärlig för mig. Ett sätt att fokusera.
Nästan meditativt. Det är något jag vill behålla.
Den stunden för mig själv, bara jag och tangentbordet.

Det jag däremot har saknat den här perioden är de långa, lite mer genomarbetade texterna och resonemangen.
Jag har inte hunnit med dem. De har fått stå tillbaka för kortare funderingar.
Jag hoppas kunna ge dem mer utrymme nu.
Det finns bland annat tio utkast med rubriken ”Vad är journalistik?”
Det är tydligen en text som pockar på att bli skriven.
Den, och många andra. Som behöver lite mer tid .

Men det som varit den verkliga utmaningen de här hundra dagarna har varit att våga.
Att ibland trycka på publiceringsknappen med känslan av att hoppa från tians avsats på hopptornet.
Och upptäcka att orden bär.
Att andra uppskattar det jag skriver.

Det kan låta konstigt för någon som lever på att använda ord, men det här är något annat.

Den här bloggen är Malins tankar.

Läs också:

När orden viskas fram

Halvvägs

Det här är inlägg #100 i #blogg100.

Publicerat

Ett vackert som hoppar del tre

Gitarrenochjag

Handen har läkt. Flyttkartongerna står där de står. Blogg 100 är snart över för i år.

Så nu är den stämd.

Vi passar så bra ihop, vi två. Vi har klarat värre. Vi har varit här förut.

Och riktiga vänner kan man vara ifrån hur länge som helst.

De finns alltid kvar.

Läs också: Ett vackert som hoppar

Det här är inlägg #099 i #blogg100.

Publicerat

Det kom ett brev

Precis när man just tänkt ge upp. När det faktiskt inte finns mer ork kvar. När allt gummi på däcken varit slut alldeles för länge redan och fälgarna gnisslar mot asfalten.

När tårarna grävt djupa fåror i kinderna, när rösten börjat vissna.

Precis just då. Kommer det ett brev.

Och det står inte ”Väl kämpat! Samhället vill tacka dig för att du slåss för ditt barns bästa. Vi förstår att det sliter på dig, vi förstår att det ofta känns som att tala för döva öron. Det här är ett erkännande för alla dina sömnlösa nätter, alla timmar i möten, vid tangentbordet, i telefonen. Det här är ett tack för att du aldrig ger upp om ditt barn.”

Men det står ‘Vi beslutar att förlänga insatsen.’ Och tårarna börjar rinna igen.
Tårar av lättnad där all stress rinner ur mig. Jag unnar mig det, en liten stund. Innan jag måste kavla upp ärmarna för att ge mig in i nästa strid.

Läs också: Ibland blir jag tyst

Det här är inlägg #097 i #blogg100.