Vem är vi utan Facebook?

En av mina favoritbloggare postar ett inlägg där hon skriver vad hon röstat på i valet.
”Jag pratar aldrig partipolitik i bloggen, men idag redovisar jag vart min röst går.”
Sedan fortsätter hon skriva om läppstift och hudkrämer, i sann Lipglossbitch-anda.

Hon är långt ifrån ensam. Hela valet har jag kunnat följa hur mina vänner och deras vänner vridit och vänt på hur de ska rösta i valet. Hur de kommit fram till sitt beslut, som också meddelas efter valet.
Den stora skillnaden mot valet 2006 är att jag den här gången har kunnat följa så många fler på vägen till valurnan. Mina flöden på Facebook och Twitter har fullkomligen svämmat över av ”nu har jag röstat på…”

Anders Mildner konstaterar samma sak i dagens Svd och jag var själv med och pratade om nätengagemanget i Valet med Nordegren i går.

Förra fredagen, som i skrivande stund känns ganska fjärran, var vi ett hundratal twittervänner som träffades för att äta och dricka tillsammans. Där vid ett bord, diskuterade vi hur man skulle grunda sitt beslut; ideologi, pragmatik, taktikröstning, personröstning, hur den egna ekonomin skulle påverkas?

Jag kommer aldrig glömma den vackra slutsats vi kom fram till, att vårt sätt att så ivrigt ta till oss de nya medierna handlar om att vi inte tycker att vi är hela själva, utan att vi vill bli till genom varandra.

Att jag bloggar, twittrar, Facebookar, samtalar, för att jag faktiskt inte vill ha en färdig åsikt, utan forma den tillsammans med andra.

Vi kan fortfarande läsa de mest häpnadsväckande texter om Facebook och bloggar som något nästan väsenskilt från annan social samvaro.

Visst kan vi leende känna igen oss i vissa av raderna och ibland är det väl mysigt att tro att just vi som använder sociala medier förstått någonting som andra inte begriper.

Men i ärlighetens namn, är det någon som verkligen anser att jag inte borde använda telefon, mejl och tåg utan cykla till mina vänner på västkusten istället så fort jag ville dem något? Det skulle inte hinna bli så många kloka samtal då.

Och det är just det enda som har ändrats. Möjligheten till fler kloka samtal på samma gång. Och därmed hela världen.

Uppdaterat 23/9:
Det här blogginlägget hade lika gärna kunnat heta ”Vem är vi utan varandra?”. I går eftermiddag förde jag just ett sådant här samtal med några Twittervänner, om hur vi behöver varandras tankar, att vi inte är hela utan andra. Mymlan postade då en tidigare länk från sin blogg som säger det så vackert. Hur nya sätt att mötas ger oss nya sätt att bry oss. Jag tycker det hör hemma här.

”Får jag vara med?”

Jag kommer allt oftare på mig med att tänka: ”tänk om jag hade haft xxx när jag var 16” eller ”tänk om yyy hade funnits när jag pluggade”.

Nej, jag vill inte vara 16 igen, jag är glad att studietiden är över.

Men om jag bara…

Sedan jag började twittra har jag nästan aldrig känt mig ensam. Jag kan komma på mig själv med att stå på en överfull buss och le, på väg mot ett möte med någon som jag bara träffat genom 140 tecken långa statusuppdateringar.

Förr kunde jag känna mig så ensam bland många. Som om jag inte hörde till.

Nätet ger oss oanade möjligheter att träffas, att samlas. Ett upprop på Facebook kan inom kort samla tusentals människor. Några ord om näringsintag på Twitter och en minut senare har vi lunchsällskap.

Men jag har också upplevt den andra sidan. Det där som sticker till i magen, när det känns som att ingen svarar på just det jag skriver, eller när jag inte vågar fråga om jag får vara med och leka.

Mitt vuxna jag tänker logiskt att ”de som brukar svara på den typen av statusuppdateringar är säkert bara i något möte, långt från datorn med avstängd telefon”, eller: ”Det är klart de inte tycker du är knäpp, varför skulle de tycka det?”

Men känslan gnager och trots att jag inser att det är helt fantastiskt att kunna Gowalla för spontana möten på krogen när man pluggat klart för dagen finns också risken att många känner att de inte får vara med och leka. Kanske för att de inte förstår spelreglerna, eller tror att de inte är välkomna. Men kanske också för att vi inte ser dem när de på sitt sätt frågar: ”Får jag vara med?”

Jag har ändrat mig

Jag har älskat journalistik sedan typerna sattes med bly, bilderna hängdes på tork med klädnypor i mörkrummet och TT:s telegram kom som långa remsor ur teleprintern.
Kärleken till pulsen på nyhetsgolvet är fortfarande densamma.
Men i övrigt har jag ändrat mig många gånger sedan dess.

Journalisten och objektiviteten
När jag gick på journalisthögskolan var jag ensam om att hävda att den enda objektivitet som gick att uppnå för en journalist var om man öppet redovisade sin ståndpunkt och sedan berättade vad man såg. ”Här står jag, det här är vad jag ser”. Likt Donna Haraway, som i Simians, Cyborgs and Women: The Reinvention of Nature, går till attack mot den manliga objektivitetsnormen: the god-trick of seeing everything from nowhere”,  som hon kallar den.

Därefter tog lustigt nog just det idealet även mig i besittning under några år. Som kommunreporter på Norrtelje Tidning var jag noga med att inte på något sätt beblanda mig med de politiker jag granskade, jag valde att bo i en annan kommun för att inte mina barn skulle gå i den barnomsorg vars pengar jag skrev om, eller för att jag inte skulle bli vän med några grannar som sedermera ställde upp i valet till kommunfullmäktige.

Jag säger inte att det är rätt eller fel, eller har några synpunkter på hur andra kommunreportrar gör, jag ger bara ett exempel på hur jag just där, just då, ganska frenetiskt försökte leva upp till idealet om den objektive granskaren.

Internet
Jag har också ändrat mig när det gäller internet. Jag hörde länge till dem som inte trodde på nätjournalistik. Eller rättare – jag trodde inte på nättidningar. Jag kunde inte förstå varför man skulle vilja läsa samma nyheter fast vid en dålig skärm med en klumpig dator som man inte kunde flytta eller ta med sig, när man kunde ta med sig tidningen och läsa den precis när och var man ville.

Jag förstod inte att det stora inte var att de som redan hade möjlighet att publicera sig för de stora massorna fick ytterligare en plattform att publicera sig i, utan att de som tidigare inte hade möjlighet att publicera sig nu fick den möjligheten.
Min man kan än idag, rättmätigt, reta mig för detta, för att jag inte trodde på tidningar på nätet. För längre än så kunde jag inte tänka just då; tidningar på nätet.

Och det är möjligt att mycket av det jag säger mig ana i dag, som: ”Mediehusens död och reporterns återkomst”, eller att det snart är slutfokuserat på sajterna, med mera, med mera, bara är sådant som bara låter snyggt när jag säger det.

Men det lika gärna kan vara en diskussion som blir aktuell igen om 15 år eller så.
Som den om hur mycket en journalist ska berätta om sig själv i en text.

Uppförsbackar

Jag tror att det finns människor som bara klarar att springa i uppförsbackar. Gärna riktigt skumpiga sådana, med högt, regnvått gräs.
Jag har svårt att säga var den här drivkraften kommer ifrån, men jag vet att jag har många vänner som är likadana.
Ni vet, den där känslan när man bara vill ta på sig punkjackan till fina bröllopsfesten, fast man egentligen älskar att klä upp sig till tänderna.
Eller, som jag skrev på Facebook i somras: ”Funderar på om jag ska låta bli att sätta mig på bänken bara för att den finns där för att jag ska sätta mig på den.”
Min vän svarade blixtsnabbt: ”Diagnos=grav obstintans”.

På senare tid har jag dock börjat fundera över om motståndet snarare handlar om den barnsliga förmågan att ibland kunna ge saker och ting sina rätta proportioner. När det känns som om det triviala tas på för stort allvar, eller till och med när det allvarliga bara tas på allvar, och leken glöms bort. ”Likgiltighet, lite svalkande likgiltighet fattas i din kärlek.”

Därför ler jag åt dagens Dilbert. För att så många vänner, från så många olika håll tipsat om och länkat till den. Bland annat Joakim Jardenberg, under rubriken: ”Inga kommentarer.” Läs den gärna där.
Det tyder på att jag i alla fall inte är ensam om att lida av grav obstinans.

Publicerad

I helgen var jag med i P1 Publicerat. Jag är en av de åtta journalister som Michael Karlsson har intervjuat i den forskning som utgör underlag till boken Nätnyheter. Det är alltid nyttigt att växla roll och det är lärorikt att som journalist någon gång befinna sig på andra sidan mikrofonen. Det är bra att inse att det inte är så himla enkelt att rakt och snabbt svara korrekt och genomtänkt och utförligt och varför människor ibland därför hellre väljer att tacka nej till att ställa upp på en intervju.

Jag hade bett Fredrik Strömberg att kommentera vad han tycker, han har ett fågelperspektiv i branschen, jag sysslar mest med att plocka pinnar i och ur fågelboet.
Och jag kan inte annat än hålla med om hans kommentarer. Men med risk för att verka banal (jag lovar, jag kommer att skriva både ett och två svåra, snåriga, på gränsen till obegripliga inlägg i den här bloggen, så jag tar risken) känner jag att jag vill förtydliga vad jag menar med paradigmskiftet i journalistiken:

Det är en kulturkrock dagligen på redaktionsgolven. Den mellan en klassisk tradition där man måste ha hela bilden klar, alla frågetecken uträtade innan man publicerar och den där man publicerar vad man vet, men inte heller utgör sig för att veta mer än just så. Det är i den där grumligheten det kan bli så fel, när man publicerar trots att man inte vet, fast låtsas att man gör det, eller när man väntar så länge med att publicera att det är för sent att ändra sig, för sent att ändra vinkel, som när Aftonbladet granskade Fredrik Federleys taxikvitton och hade valt vinkel innan man gjorde intervjun med Fredrik Federley själv.
Klassisk, grävande journalistik, oklanderlig enligt konstens alla regler, men det riktigt intressanta jobbet, det om våra folkvaldas säkerhet, försvann någonstans i metodiken.

Jag tycker självklart inte att det någonsin är värt att hylla ”fort men fel”. Jag har själv många gånger, precis som jag säger i intervjun, hållit foten hårt, hårt på bromspedalen när alla andra medier rusat iväg och publicerat sådant jag inte tyckt att vi fått tillräckligt bekräftat för att kunna publicera. Hittills har magkänslan alltid haft rätt. Men tyvärr är det allt för ofta inte ”långsamt och korrekt” som är motsatsen, utan snarare, ”segt och fegt”.

Och jag tror att det är viktigt att våga lyfta den här frågan till vardags, våga erkänna våra ståndpunkter och rädslor. För inte är det väl så illa att det egentligen bara handlar om att vi journalister är så rädda för att säga: ”Jag hade fel”?

Ett vackert som hoppar

”Ett vackert som hoppar. Ska sätta min skrivmaskin på månen. Där impulserna, är den enda chansen att överleva. Historia.”

Kanske får ni höra mig sjunga här någon gång också, kanske inte.