Anna Loverus skriver ett tänkvärt blogginlägg hon kallar ”Farliga fack och etiketter?”
Mymlan skrev också klokt i ämnet i somras när hon gästbloggade på TV4:s Sommarbloggarna.
Jag har några gånger försökt diskutera frågan på Twitter, alltid med kloka inspel och uppslag från andra att fundera vidare kring.
Nu tänkte jag berätta hur jag tänker, i mer än 140 tecken på en gång:
Jag föddes i Göteborg 1973.
Med två x-kromosomer tilldelades jag etiketten ”flicka”. Redan som barn försökte jag ta mig ur den, protesterade mot de begränsningar andra människor lade in i den. Inte prata högt, inte ta för mycket plats, inte självklart bjudas in att bygga kojor och klättra i träd.
Helt befängt, visst, men så såg min omgivning då på personer som tilldelats min etikett.
Andra gånger i livet har jag krampaktigt klistrat fast etiketter på mig själv, som om jag skulle försvinna om etiketten ramlade av. Just ”journalist”-etiketten, som Anna Loverus skriver om, var en sådan. När jag födde barn stönade jag i princip fram mellan värkarna: ”jag är egentligen journalist, jag gör bara det här på min fritid”.
Ju mer tiden går desto mer tycker jag att etiketter och olika fack jag placerats i har begränsat mig.
Jag slår bakut och får panik om någon vill kalla mig ”expert” (men jag tackar ändå Joakim Jardenberg för att han i en av ovan nämnda twittersamtal gav mig öppningen att kalla mig ”specialist”. För det beskriver snarare att jag kan någonting än att jag är någonting. Eller ännu hellre ”speciell”. Och som sådan etikettlös).
Jag förstår faktiskt inte riktigt vad etiketterna ska vara bra till, mer än att avgränsa människor. ”Det här gör hon. Det här gör hon inte”. Och själv älskar jag när jag får mina förutfattade meningar om en människa krossade. För förutfattade meningar har vi. Jag minns hur jag en hel bröllopsmiddag betedde mig ovanligt reserverat mot en av gästerna vid vårt bord. Jag chockades över mitt beteende och inte förrän senare på kvällen insåg jag att hon till utseendet var nästan en kopia av en person jag mött tidigare i mitt liv som det visat sig att jag inte kunde lita på. De som möter mig bär förstås med sig liknande historier. Och i något slags försök att skydda oss själva från ytterligare skada, eller i någon slags hopplös tro att vi kan lära oss något av livet så stoppar vi in människor i fack, ger dem etiketter så vi ska veta hur vi ska handskas med situationen.
Jag är nog benägen att tycka att det är mer spännande att leva naken, genuint nyfiken på andra, med risken att då och då åka på en smäll. Men med möjligheten att se tillvaron ur ytterligare ett nytt perspektiv. Därmed inte sagt att jag lyckas, eller att jag ens är konsekvent. Det hör liksom till.
Alexander Bard pratar om att vi i framtiden kommer lämna individen bakom oss och att vi istället alla kommer att vara ”divider”. (Ytterligare en etikett, jag vet, men jag anser inte att ord är meningslösa utan för oss framåt, mot det vi egentligen menar, även om det kan vara snårigt på vägen ibland.)
Man kan säga att det är en etikett för den etikettlösa människan. Där vi utan problem rör oss mellan olika spelplaner utan att ifrågasättas. Där vi skapar tillsammans och det inte är viktigare vem som gjort något än det blir gjort. Som när åttaåringen kommer hem efter en helg hos farmor och är så glad för att kusinen spelat klart några nivåer i hans spel. Så det är gjort.
Jag kommer på mig själv med att allt oftare presentera mig med min Twitteradress, Twitter.com/MalinCrona.
För där är jag just precis allting på en gång. Jag är journalist, mamma, maka, vän, kollega, sminknörd.
Men man kan lika gärna bara säga att jag skriver, tänker, sjunger, tröstar, kramar, diskuterar, lyssnar, lär, trånar, tipsar, letar, hittar.
Som folk är mest.
Och samtidigt, och just därför, i allra högsta grad speciell.
P.S. Jag har långt ifrån tänkt klart. Jag behöver fler tankar i ämnet, skriv en kommentar, ett blogginlägg, en tweet! Men jag tänker också mycket på buddhismens tomhetsbegrepp. Om hur det vi ser inte är det som är för att vi försöker fixera en verklighet som är omöjlig att fixera. Att våra etiketter och stämplar gör att vi inte kan se verkligheten för vad den är, utan att lägga ett värderande filter över. Och hur vi som människor ändå kan navigera i vår tillvaro. Som sagt, fortsättning följer.