Jo, det var faktiskt lättare att blogga i hundra dagar än att hålla räkningen.
Någonstans vid inlägg 59 gick jag vilse och började undra varför alla andra hela tiden påstod att de bloggat en dag mer än jag. Envis som jag är gick jag dock till botten med problemet och kan konstatera att, jo, i dag är dagen då jag bloggat hundra dagar i sträck. Och nu ligger inläggen rätt numrerade på min blogg.
Om det blev som jag tänkt?
Nej, inte alls faktiskt.
Jag trodde att jag skulle förbereda fler inlägg.
Jag gjorde det i början.
Men de kändes aldrig aktuella, så de blev liggande, opublicerade.
Jag trodde att jag skulle hinna läsa det mesta av andra som hakat på #blogg100-utmaningen. Så blev det inte heller.
Men jag upptäckte något helt nytt. Hur den där stunden när jag satte mig ner för att formulera dagens viktigaste tanke blev oumbärlig för mig. Ett sätt att fokusera.
Nästan meditativt. Det är något jag vill behålla.
Den stunden för mig själv, bara jag och tangentbordet.
Det jag däremot har saknat den här perioden är de långa, lite mer genomarbetade texterna och resonemangen.
Jag har inte hunnit med dem. De har fått stå tillbaka för kortare funderingar.
Jag hoppas kunna ge dem mer utrymme nu.
Det finns bland annat tio utkast med rubriken ”Vad är journalistik?”
Det är tydligen en text som pockar på att bli skriven.
Den, och många andra. Som behöver lite mer tid .
Men det som varit den verkliga utmaningen de här hundra dagarna har varit att våga.
Att ibland trycka på publiceringsknappen med känslan av att hoppa från tians avsats på hopptornet.
Och upptäcka att orden bär.
Att andra uppskattar det jag skriver.
Det kan låta konstigt för någon som lever på att använda ord, men det här är något annat.
Den här bloggen är Malins tankar.
Läs också:
Det här är inlägg #100 i #blogg100.