Journalist, föreläsare, digital moderator
Jag vet faktiskt inte. Om det är människans viktigaste eller mest korkade egenskap.
Förmågan att återigen känna hopp. Se möjligheter bortom katastroferna.
Ana att det kan finnas en ljusning, bakom molnen.
Nej, jag vet inte. Men jag vet att det har förmåga att åtminstone för en kort stund lyfta bort det där berget jag släpat runt på mina axlar alldeles för länge.
Läs också: Ibland blir jag tyst
Ett vackert som hoppar del två
Det här är inlägg #096 i #blogg100.
I dag är det 5000 dagar sedan journalisten Dawit Isaak fängslades i Eritrea.
Han har suttit fängslad utan rättegång sedan dess.
I dag och i kväll hålls en manifestation på Sergels Torg vid Kulturhuset i Stockholm för att visa att världen inte har glömt Dawit Isaak.
Klockan 17 hålls en samling med hopp om att 5000 personer ska komma dit, en för varje dag Dawit Isaak varit frihetsberövad.
Expressens chefredaktör Thomas Matsson skriver: 5000 dagar – skamligt lång tid i en cell
Journalistens chefredaktör Helena Giertta, UNTs chefredaktör Charlotta Friborg och debattören Kurdo Baksi skriver i Aftonbladet: Sverige måste lämna den tysta diplomatin
Jonathan Lundqvist och Björn Tunbäck från svenska Reportrar utan gränser skriver tillsammans med Hassan Shire Sheikh i DN: Det finns en väg mot frihet
Den som inte har möjlighet att komma till Sergels Torg i dag kan visa sitt stöd ändå, genom att uppmärksamma frågan i sociala medier under taggen #dawit5000days
Under dagen kommer också den cell, där det går att sitta för att visa sitt stöd för Dawit Isaak, att stå på Sergels Torg. I natt satt Dawit isaaks dotter, Betlehem Isaak, i cellen.
Här berättar hon för P1 Morgon att hon blev förvånad över hur bortglömd hon kände sig.
Läs mer om Dawit Isaak på freedawit.com
Läs också: Utan orden har vi ingenting – Pressfrihetens dag 2015
Det här är inlägg #094 i #blogg100.
Ni ringer mig från båten. Ni är hos er pappa i dag.
”Grattis på mors dag”. Det är vad ni vill.
Och jag blir så glad. Ni hör det. Och jag ser framför mig hur du, som är tonåring om en vecka och redan har börjat tycka jag är jobbig och pinsam, ändå ler. För att jag blir så glad.
Jag har älskat er från första stund. Det bara var så.
Men jag kommer aldrig förstå. Den gränslösa kärlek ni visar mig.
Hur ni älskar att få mig att skratta.
Hur ni bubblar över för att få berätta något som hände i skolan i dag.
Hur ni väljer den största och längsta och vackraste maskrosen av dem alla och plockar den och ger den till mig.
Hur i kan planera i veckor inför min födelsedag och gör presenter till mig i slöjden.
Hur ni modigt går in i bokhandeln strax före jul för att välja något ni tror jag tycker om.
Hur ni alltid står bakom mig, på min sida.
Hur ni började skriva till politikerna som ville lägga ned min arbetsplats.
”De får inte göra så mamma!”
Hur ni står ut med mig också de dagar då jag är trött och grinig och bara tjatar på att ni inte plockar upp efter er, att ni ska duscha och ta på er rena kläder och borsta tänderna och packa jympapåsen och komma ihåg nycklarna, mobiltelefonen och busskortet.
Hur ni kommer till mig för att berätta när det hänt något ni tycker är jobbigt.
Hur ni ber mig om hjälp när det är något ni inte klarar, inte förstår.
Nej, jag kommer aldrig att förstå det. Hur det gick till att jag får vara just er mamma.
Hur det går till att ni, som jag älskar så mycket, visar mig så mycket kärlek.
Läs också: Att vara mamma
Det här är inlägg #092 i #blogg100.
Nej, sammansatta ord är inte lättlästa. Men ibland måste man göra undantag.
För vissa dagar är det svårt att hitta ord som bättre beskriver tillvaron än mammailska och champagneflykt.
Och kanske är det just själva definitionen av vad en människa är. Sammansatt.
Läs också: Ibland blir jag tyst
Det här är inlägg #91 i #blogg100.
Jag ska erkänna en sak. Jag har stått där vid balettstången, kväll efter kväll.
Gjort precis som Rebecca säger. Tror jag. Men ändå.
Har jag undrat varför de som står bredvid mig svettas så. Vad som är så jobbigt.
Inte så att jag inte känt av baletten. Vissa dagar har träningsvärken varit av den arten att jag inte kan gå nästa dag. Jag har fått använda muskler jag inte ens visste att jag har. Men jag har inte blivit så där helt slut som efter ett cirkelgympass.
Nu förstår jag. I dag höll Rebecca fast mina höfter. Och när de inte får röra sig, men jag ändå ska leka Batman så förstår jag precis.
Ju mer man kan desto jobbigare blir det. Som med allt annat i livet.
Läs också: Superhjältar
Det här är inlägg #90 i #blogg100.
Nej, det ligger inte riktigt för mig.
Att ge upp.
Inlägg 88 blir en länk till veckans krönika på 8sidor.se:
Jag hoppade i mål på ett ben
Läs också: Stegen
Det här är inlägg #089 i #blogg100.
”Mamma, den till vänster heter Hans och den till höger heter Greta.”
Det kan vara bra att veta.
Men nej, det kommer fortfarande inga citroner.
Läs också:
When life gives you lemons part two
Det här är inlägg #088 i #blogg100.
Det kom ett minne från en annan tid. Ändå så nära.
Det var slutet av 90-talet. Somrarna när jag gick på Journalisthögskolan i Göteborg.
Jag döpte henne till Vår. En kravellbyggd mahognyseglare från Norge, en BB17.
Jag hittade henne bortglömd bakom en ladugård utanför Vänersborg. Köpte henne för pengarna från kontot jag döpt till ”Indienkontot”. Rustade upp henne. Kröp in i minsta vrå och dammsög bort lacken som flagnat. Gav henne nytt liv, ny lack.
Det fastnade kopäls i lacken från de nyfikna långhåriga kalvarna i hagen där hon stod.
Hon läckte som ett såll när hon sjösattes.
Men som hon seglade!
Ibland är det kanske bara det som behövs. En påminnelse om att ta rodret.
Om man ska komma dit man vill.
Även när projektet först kan verka till synes omöjligt.
Läs också: Mina älskade båtar
Det här är inlägg #087 i #blogg100.
