Oflyt och Twitterkärlek

Man genomlider två svåra år.
Blir sjuk, blir frisk, lever.
Tappar modet, tappar hoppet, tar nya tag.

Och barnen.
Gråter med dem, ingenting skär så djupt i hjärtat som när omvärlden inte förstår mitt barn, när han inte får vara med och leka, när han inte ges de förutsättningar han behöver för att växa, skratta.

Och så packar man. Efter två svåra år packar man för semester. Stuvar in mat för fyra veckors segling för att det är då barnen mår som bäst. Och vi.

Hoppas på en omstart, nya tag, nya glada dagar och lite hopp.

Och visst, det är inget av barnen som gått sönder. Ingen av oss vuxna heller. Men ibland är det världsliga nog så påtagligt och en krossad dröm kan göra lika ont som en borttagen, saknad kroppsdel.

”Livet är inte dagarna som går utan de man överlever.”

Annika Creutzer sammanfattade en gång i en intervju i DI Weekend den österländska filosofin på ett sätt jag kunde ta till mig.
Hon sa, ungefär: ”Här ser vi det som att livet ska vara lyckligt hela tiden och det som är jobbigt ska tas bort, eller bara gå över. Det blir många dagar som går bort. Där ser man det som att livet är lidande, men ibland får man pauser mellan smärtan. Då passar man på att njuta.”

Jag övar mig i att tänka så när vi packat klart, är redo att åka och motorn startar, men lägger av lika fort. Det ryker in och läcker och regnet öser ner.

Den visar sig vara hopplöst förlorad, ett topplock har rostat sönder och inget nytt/begagnat står att finna.

Men mitt inlägg handlar egentligen om resan dit. Hur pipopp på Twitter räcker upp handen och erbjuder oss hjälp.

Hur hennes man ägnar två dagar åt att skruva och meka med vår eländiga motor. Hur hennes rådiga ingripande inte räddade vår motor eller välbehövliga semester. Men gav mig hoppet åter. Att även om livet bjuder på lidande så finns det människor som är beredda att hjälpa, lindra.

Och det i sig är större än alla spruckna topplock och drömmar i hela världen.

20110720-145336.jpg

Om ”oredaktörade” journalister och djävulens advokat

Dagen-journalisten och bloggaren Andreas Nilsson blir vittne till en olycka där en kvinna trillar ned mellan tåget och perrongen. Han hörde också SJ:s förklaring till olyckan och insåg att den inte stämde med det han själv hade sett. Han släppte inte storyn och i morse fick jag möjlighet att prata med honom om hans roll som medborgarjournalist, om redaktörsskapet, medielandskapet i framtiden och hur det kan komma sig att vi fortfarande, sommaren 2011 pratar om sociala medier istället för vad vi ska göra med dem. Och varför alla journalister (och kanske även alla politiker?) borde ha en egen blogg.

Och så uppfann vi några nya ord.

Hela samtalet kan ni höra i dagens sändning från Godmorgon Almedalen.

Om #flickjox och den stora upprördheten

För ett tag sedan började några av mina Twittervänner med en lek. Efter Google+lanseringen där en stor hypefaktor låg i att bara några släpptes in åt gången, visserligen många, men tillräckligt svåråtkomligt för att alla ska vilja ha, började de driva med hypen och skoja om den påhittade tjänsten Flickjox.

Jag log lite, tyckte det var kul, såg några skämttrådar till passera och gick vidare i flödet.

Några timmar senare rasar folk på Twitter och bloggar, kallar dem ”twitterelit” och menar att de skulle förstå att folk tar dem på allvar.

För två veckor sedan drömde jag min första Facebookmardröm.
Jag hade helt uteslutits ur en av mina gemenskaper, för att jag var jag, någon mer förklaring fick jag inte.
Vad de hade glömt var att de fortfarande var mina vänner på Facebook. Jag såg hur de åkte iväg på en resa jag gärna skulle göra, de postade den ena bilden efter den andra; på båten, när de korkade upp champagnen, skrattade. Tillsammans.
Jag loggade inte in på Facebook på flera dagar efter det. Bara att påminnas om känslan gjorde för ont.

Jo, att sociala medier är fantastiska är nog de flesta av oss överens om idag.

Och vi övar oss, balanserar, försöker tänka efter och försöker ändå vara äkta.
Men trots storheten i möjligheten till dialog, att faktiskt kunna tala med alla, tror jag att vi ibland glömmer att vi har en publik.
På samma sätt som medarbetare i de traditionella medieföretag allt för ofta verkar glömma att de har en publik.

Vi har fått lära oss att en potentiell framtida chef kan läsa det vi skriver och det kanske begränsar oss från att dela våra avgrundsdjup.
Något jag egentligen tycker är djupt olyckligt eftersom det är så det är att vara människa också.

För vad händer när vi bara beskriver den glada, lyckade sidan av oss själva?

Visst delar jag med mig när jag är glad över något. Jag kan glädjas över att se att två vänner jag tycker om träffas, att andra åker iväg på en rolig resa, att någon gifter sig, får barn.

Men jag kan också förstå hur ledsen man kan bli när alla twittrar om något och man inte känner sig bjuden, för att man inte kan, eller förstår.

Det är så lätt att glömma att människor som många beundrar och som gör spännande saker många gånger också har slitit hårt och gråtit många gånger och att vi själva ofta kan mer än vi tror.

Att det alltid finns någon som är avundsjuk på just det vi har.

Och att det är högst mänskligt, om än något sorgligt, att vi alltid vill ha det vi inte har.

Uppdaterad: Jag älskar att blogga från min Iphone, men jag hatar att jag inte vet hur man gör snygga länkar från den. Och apropå #flickjox-debatten så grämer jag mig också över att jag inte vågar fråga. Teknik har för mig alltid varit något jag tar mig runt, jag testar och funkar det så funkar det, utan att jag vet hur man ska göra ”egentligen”.
Därför kommer nu här två inklistrade länkar från Anna Raftsjö.
En där hon sammanfattar själva #flickjox-debatten:
http://argbuggen.wordpress.com/2011/07/07/vad-r-flickjox/

Och en där hon skriver om vad som kan hända om vi hamnar där folk inte längre vågar fråga:
http://argbuggen.wordpress.com/2011/07/07/varfor-elitdebatten-fortfarande-behovs/

Och här kan ni läsa om hur det hela började:
http://flickjox.com/

Uppdaterad igen:
Nu sitter jag vid en dator och har lyckats göra blålänkar. Och passar på att länka till  @jockes ursäkt:

http://bambuser.com/channel/jardenberg/broadcast/1803593

Och @kazarnowicz skriver bra om det hela här:
http://www.asiktstorped.se/professionellt/sociala-medier/elitism-flickjox-och-olyckliga-omstandigheter/

 

Malin har ordet

Malins tankar. Satta på pränt av en annan Malin.

Jag har påbörjat just det blogginlägget så många gånger. Med precis samma ingångsmening. ”Överallt träffar jag frustrerade kvinnor (…) omkring 40″. Men tankarna har aldrig riktigt kommit till punkt. Därför är jag så glad att en annan Malin sätter den.

Och jag undrar om det inte är precis just det som är en del i svaret på Malins fråga. Det nya i vårt sätt att tänka. Att vi insett att vi varken kan, vill eller bör göra allting själva. Utan att allting blir så mycket bättre om vi hoppar bock, låter andra ta vid där någon av oss börjar. För att en del är bra på att börja, andra på att fortsätta och ytterligare andra på att avsluta. Att vi behövs allihop och att det inte bara är omöjligt att vara en superhjälte.

Utan förbaskat trist också.

Läs också: Att #prata om det – i nätkriget går våra hemligheter förlorade

00:52

Vissa dagar glömmer man aldrig.

Den här dagen för nio år sedan är en sådan. Fast det började egentligen redan dagen innan.

Himlen var full av luftballonger. Jag hade aldrig trott att sådant skulle göra någon skillnad. Inte det, inte heller att väggarna var målade i mjukt pastellgrönt och golvet av nylagd parkett.

Men just det spelade all roll i världen.

Det har varit fint väder den 7 juni varje år sedan dess och jag kommer aldrig att glömma luftballongerna.

De hade sagt att det skulle göra ont, det var jag förberedd på.

Det ingen hade förberett mig på, som skulle visa sig vara långt svårare, var att jag inte skulle kunna svara på alla dina frågor. Att du måste hitta svaren själv, på din väg.
Att jag inte kan bära din smärta, att den måste vara din egen.

Du såg dem inte då, du hade fullt upp med att tillsammans med mig arbeta dig ut i världen, för varje värk ta dig ett steg närmare den värld du nu har så fullt upp med att upptäcka.

Men jag tänker på dem ibland. När jag tappar riktningen och tänker att jag inte är så klok och stark som en mamma kanske borde vara.

Luftballongerna. Att vi klarade den där första matchen du och jag.

Och att solen alltid skiner på din födelsedag.

Drömmar att växa av – att göra det mest oväntade

@annaloverus: ”Jag tänker mest att det är dumt att fastna i drömmar”.

Jag (@malincrona): ”Där sa du något klokt. Drömmar ska man inte fastna i, dem ska man växa av.”

Bra drömmar får oss att växa. Dåliga drömmar får oss att fastna. Det gäller att lyssna noga på vilka av drömmarna som talar om för oss vad vi vill och vilka som egentligen är ganska dåliga sätt att försöka kamouflera våra rädslor.

I ett av vårens nummer av Elle hittade jag en artikel om livskriser. Jag fastnade för en reflektion kring att de människor som verkar drabbas mindre av livskriser är de som ofta gör det mest oväntade. Människor som går sin egen väg, skulle vi kanske säga. Människor som gör det de känner för och inte det som andra förväntar sig.

Det är kanske inte så märkligt, men det fick mig att tänka till.

Sedan dess har jag burit med mig den frågan. ”Vad skulle vara det mest oväntade jag kunde göra just nu?” Tanken gör mig glad, nästan lite uppspelt, även om jag ännu inte kommit på något mer drastiskt än att testa gult läppstift på väg till jobbet och det kanske trots allt är precis vad folk väntar sig av just mig. Men lite mod ingjuter det i mig, lite av det som låg bakom mitt val att studera teoretisk filosofi när jag hade 4,9 i gymnasiebetyg och 1,8 på högskoleprovet och kom in på precis vilken utbildning som helst.

Ibland tror jag att vuxenlivet med dess ansvar och rutor gör att vi glömmer bort att vi fortfarande kan göra saker som förvånar även oss själva. Att vi gör misstaget att blanda ihop ansvarstagande med allvar och glömmer att leka och prova oss fram.

Och du då, vad skulle vara det mest oväntade du kunde göra just nu?

Läs också: När drömmar väl slår in, är de drömmar då?

Ein bisschen Twitter, Ein bisschen Sonne

En av de bästa sakerna med Twitter är att det är som att kliva rakt in i vardagsrummet hos miljontals människor världen över och tjuvlyssna på deras småprat.

”Är inte Danmarks bidrag en kopia av Andreas Johnsons Sing for Joy från 2007?”
”Så Finland skickade den här killen istället för Lordi???”
”Visst låter Kati Wolf precis som Céline Dion? Heja Ungern!”
Fast på massa olika språk och mer eller mindre grova tillägg och glada utrop.

Att följa trending topics på Twitter under Eurovision-finalen i lördags var en spännande resa. Bland de så vanligt förekommande lekarna, för kvällen under taggarna #icouldntdothat och #whatnottosayduringsex, klättrade och dalade just Lordi, Céline Dion och Kati Wolf och senare på kvällen alla tänkbara stavningar av ”Azerbajdzjan”.
I Sverige dök Andreas Johnson upp i trend-toppen efter Danmarks bidrag.

Roligast var kanske när #serbia plötsligt klättrade bland de omtalade ämnena i världen, och många som uppenbarligen inte följde showen via tv trodde att Serbien redan hade vunnit Eurovision-finalen.
Det visade sig vara Novac Djokovic som just besegrat Andy Murray i semifinalen  i tennis i ATP-turneringen i Rom, som ledde till heta känslor på Twitter. Kanske helt enkelt beroende på dramatiken i matchen, där Djokovic låg under i början men vände till seger.

När jag föreläser om nätjournalistik brukar jag citera radiolegendaren Sven Jerring, som sa: ”Man ska tala med lyssnarna som man talar med en vän i telefon.”

Dagens journalister har mycket att lära av det.

Det handlar inte bara om tilltalet, att tala så folk förstår, att lyssna på vad den man talar till har att säga.
Det handlar också om att förstå sig på själva samtalet som sådant.

När man pratar med en kompis under Eurovisionkvällen så säger man inte bara: ”Nu spelar Finland” utan självklart också något om: ”Minns du när Finland vann? Det var det nog ingen som trodde.” Eller ”Jag tyckte att Lordi var mycket bättre.”

Där har media så klart en självklar roll, med kommentatorer som förklarar, sätter i sammanhang och snappar upp det som folk sitter och tänker på och pratar om.

Om det händer någonting oväntat under samtalet, som att huset mitt emot börjar brinna så utbrister vi så klart ”Det brinner!” Just där och då är det inte associationer vi behöver.

Det går att jämföra med flashar och Breaking News på Twitter, när något just hänt.
Men om vi stannar där så blir samtalet så klart ointressant.

Och trots att jag jag på ett plan självklart är lite besviken över att min favorit i lördags inte ens tog sig mot något som med bästa vilja skulle kunna kallas toppen, så fick det mig att börja rota bland mina minnen och plocka fram gitarren och texten till den låt min pappa brukade ha som paradnummer på sommarfesterna när jag var liten:

[youtube http://www.youtube.com/watch?v=lVdxwDT2ohY]

Min iver att trots mina begränsade tyskakunskaper försöka tränga mig in i texten och dess uttal, om inte annat så för att kunna föra en vacker tradition vidare i familjen Cronas midsommarfester, fick mig också att tänka på den starka drivkraft vi människor trots allt har att försöka förstå varandra.

Jo, världen krymper. Och jag gillar vad jag ser.

干杯 ! – Gānbēi! (Skål!) Alltid lär man sig något

Nej, jag kallade det inte för nyårslöfte. Jag kallade det för strategi.
Lite mer champagne. Lite mer bubbel. Lite mer glädje.

Och när drömmar går i kras, eller bara helt enkelt uppfylls, har jag som mantra ”Alltid lär man sig något”. Vad jag ska med all denna kunskap till är dock fortfarande oklart.
”Den som lärt sig mest när hon dör vinner”, kanske?

Just nu lär jag mig till exempel Lite kinesiska i taget. (Här är första inlägget, om du vill hänga med från början.)

Hela projektet sprunget ur en av dessa ”meningslösa Facebook-uppdateringar” där det ena ledde till det andra. Och fredagskvällens Facebook-samtal med vänner på olika platser i världen, med olika skäl att vilja dricka sånt som bubblar gav upphovet till dagens ord.

Så –干杯 ! (Skål!)

Om meningslösa Facebook-uppdateringar

Vi föds. Vi dör.

Däremellan försöker de flesta av oss att skapa någon slags mening i våra liv.

Vissa skapar världsomspännande företagsimperium, andra ägnar sig åt metoder som pekas ut av religiösa ledare.
En del bestiger berg, cyklar till Mount Everest, åker motorcykel genom öknen.

Men för de allra flesta av oss handlar livet om just alla de där dagarna som går. Vi lämnar barn, hämtar barn, handlar mat, lagar mat, borstar tänderna. Går till jobbet, går till doktorn, klipper håret, tvättar kläder.

Det är så lätt att tro att livet ska vara något annat, viktigare.

Men den som får sitt liv söndertrasat vet att det är bara just det här som är.
Och att det i sig är så innerligt stort att vara tacksam för.

Jag tänker på det här när några vänner blir osams över ett samtal om ”meningslösa Facebookuppdateringar”.

Jo, vissa av oss kanske hellre läser om folk som åker motorcykel genom öknen än om dagishämtningar. Själv följer jag båda med lika stor spänning och dramatik, för livet är långt ifrån enkelt.

Jag twittrar både högt och lågt, om stora nyhetshändelser, nagellack och att steka pannkakor. Dialogen sker oftast i det sistnämnda, i det vi känner igen oss i, och kanske vill hjälpa till med (har ni sett bilder på mina pannkakor förstår ni varför folk känner sig manade att rycka ut).
Men visst får jag också all min nyhetsuppdatering via Twitter. Den 11 mars var det absolut det bästa sättet att få veta vad som hände i Japan.

Jag återgår till mina tankar om val. Och de val som andra ibland tvingar på oss. ”Men inte kan du göra det, du som…” Att försöka stoppa in något så komplext som en människa i en liten ask, ge henne ett fack, klistra på etiketter.

Gamla maktstrukturer hotas när var sak inte längre är på sin plats utan kan vara på olika platser samtidigt.

En av nätets möjligheter är just att det upphäver vissa tidigare sådana lagar.
Jag kan faktiskt delta i olika diskussioner med människor på olika platser, om helt olika saker. På samma gång.

Lite mer ”Först clementin – sen kiwi”.