Malin Crona

Man genomlider två svåra år.
Blir sjuk, blir frisk, lever.
Tappar modet, tappar hoppet, tar nya tag.

Och barnen.
Gråter med dem, ingenting skär så djupt i hjärtat som när omvärlden inte förstår mitt barn, när han inte får vara med och leka, när han inte ges de förutsättningar han behöver för att växa, skratta.

Och så packar man. Efter två svåra år packar man för semester. Stuvar in mat för fyra veckors segling för att det är då barnen mår som bäst. Och vi.

Hoppas på en omstart, nya tag, nya glada dagar och lite hopp.

Och visst, det är inget av barnen som gått sönder. Ingen av oss vuxna heller. Men ibland är det världsliga nog så påtagligt och en krossad dröm kan göra lika ont som en borttagen, saknad kroppsdel.

”Livet är inte dagarna som går utan de man överlever.”

Annika Creutzer sammanfattade en gång i en intervju i DI Weekend den österländska filosofin på ett sätt jag kunde ta till mig.
Hon sa, ungefär: ”Här ser vi det som att livet ska vara lyckligt hela tiden och det som är jobbigt ska tas bort, eller bara gå över. Det blir många dagar som går bort. Där ser man det som att livet är lidande, men ibland får man pauser mellan smärtan. Då passar man på att njuta.”

Jag övar mig i att tänka så när vi packat klart, är redo att åka och motorn startar, men lägger av lika fort. Det ryker in och läcker och regnet öser ner.

Den visar sig vara hopplöst förlorad, ett topplock har rostat sönder och inget nytt/begagnat står att finna.

Men mitt inlägg handlar egentligen om resan dit. Hur pipopp på Twitter räcker upp handen och erbjuder oss hjälp.

Hur hennes man ägnar två dagar åt att skruva och meka med vår eländiga motor. Hur hennes rådiga ingripande inte räddade vår motor eller välbehövliga semester. Men gav mig hoppet åter. Att även om livet bjuder på lidande så finns det människor som är beredda att hjälpa, lindra.

Och det i sig är större än alla spruckna topplock och drömmar i hela världen.

Malins tankar. Satta på pränt av en annan Malin.

Jag har påbörjat just det blogginlägget så många gånger. Med precis samma ingångsmening. ”Överallt träffar jag frustrerade kvinnor (…) omkring 40″. Men tankarna har aldrig riktigt kommit till punkt. Därför är jag så glad att en annan Malin sätter den.

Och jag undrar om det inte är precis just det som är en del i svaret på Malins fråga. Det nya i vårt sätt att tänka. Att vi insett att vi varken kan, vill eller bör göra allting själva. Utan att allting blir så mycket bättre om vi hoppar bock, låter andra ta vid där någon av oss börjar. För att en del är bra på att börja, andra på att fortsätta och ytterligare andra på att avsluta. Att vi behövs allihop och att det inte bara är omöjligt att vara en superhjälte.

Utan förbaskat trist också.

Läs också: Att #prata om det – i nätkriget går våra hemligheter förlorade

@annaloverus: ”Jag tänker mest att det är dumt att fastna i drömmar”.

Jag (@malincrona): ”Där sa du något klokt. Drömmar ska man inte fastna i, dem ska man växa av.”

Bra drömmar får oss att växa. Dåliga drömmar får oss att fastna. Det gäller att lyssna noga på vilka av drömmarna som talar om för oss vad vi vill och vilka som egentligen är ganska dåliga sätt att försöka kamouflera våra rädslor.

I ett av vårens nummer av Elle hittade jag en artikel om livskriser. Jag fastnade för en reflektion kring att de människor som verkar drabbas mindre av livskriser är de som ofta gör det mest oväntade. Människor som går sin egen väg, skulle vi kanske säga. Människor som gör det de känner för och inte det som andra förväntar sig.

Det är kanske inte så märkligt, men det fick mig att tänka till.

Sedan dess har jag burit med mig den frågan. ”Vad skulle vara det mest oväntade jag kunde göra just nu?” Tanken gör mig glad, nästan lite uppspelt, även om jag ännu inte kommit på något mer drastiskt än att testa gult läppstift på väg till jobbet och det kanske trots allt är precis vad folk väntar sig av just mig. Men lite mod ingjuter det i mig, lite av det som låg bakom mitt val att studera teoretisk filosofi när jag hade 4,9 i gymnasiebetyg och 1,8 på högskoleprovet och kom in på precis vilken utbildning som helst.

Ibland tror jag att vuxenlivet med dess ansvar och rutor gör att vi glömmer bort att vi fortfarande kan göra saker som förvånar även oss själva. Att vi gör misstaget att blanda ihop ansvarstagande med allvar och glömmer att leka och prova oss fram.

Och du då, vad skulle vara det mest oväntade du kunde göra just nu?

Läs också: När drömmar väl slår in, är de drömmar då?

Nej, jag kallade det inte för nyårslöfte. Jag kallade det för strategi.
Lite mer champagne. Lite mer bubbel. Lite mer glädje.

Och när drömmar går i kras, eller bara helt enkelt uppfylls, har jag som mantra ”Alltid lär man sig något”. Vad jag ska med all denna kunskap till är dock fortfarande oklart.
”Den som lärt sig mest när hon dör vinner”, kanske?

Just nu lär jag mig till exempel Lite kinesiska i taget. (Här är första inlägget, om du vill hänga med från början.)

Hela projektet sprunget ur en av dessa ”meningslösa Facebook-uppdateringar” där det ena ledde till det andra. Och fredagskvällens Facebook-samtal med vänner på olika platser i världen, med olika skäl att vilja dricka sånt som bubblar gav upphovet till dagens ord.

Så –干杯 ! (Skål!)