Malin Crona

Jag satt uppe vid vägen. Öste öskar efter öskar med regnvatten med tårarna rinnandes nedför mina kinder.
Vi skulle sälja vår eka.
Det var min första sorg och fler skulle följa genom åren.

Den gröna segelbåten som fick namnet Hoppetossa. Efter mig, sa mina föräldrar.

Den lilla motorbåten jag fick knyta fast när vi åkte till Marstrand från vår sommarstuga på klippan vid havet i Kovikshamn. Tänk, jag kan fortfarande inte skriva namnet, Kovikshamn, utan att det känns i hjärtat. Outbytbart. Ouppnåeligt.

Vår gula Västbris, Brisejs. I den virkade mamma dockkläder och jag och min syster försåg våra smurfar med demonstrationsplakat med budskap som ”Vi vill ha glass!”
och ”Vi vill segla!” (mina barn tjatar naturligtvis istället om att vi ska använda motorn mer. Sådan är livets gång.)

Den hemska Flippern vi fick i utbyte när vi sålde Västbrisen. Jag var med och fiskade i den en enda gång, hade ont i magen hela tiden och hatade den. Den blev inte långvarig i vår familj.

Och folkbåten. Tjärestan, en av pappas förverkligade drömmar. Den såldes efter den natten då pappa fick krypa in i förpiken och byta plats med mig, eftersom min syster sparkade så när hon drömde. En morgon glömde jag också var jag befann mig och försökte sätta mig upp. Ni som seglat folkbåt vet att det inte går att sitta i en förpik på en sådan.

Jag minns också hur jag förundrades över pappas osaliga vandrande, fram och tillbaka, hur hans humör blev outhärdligt för oss alla de där dagarna, någon gång veckorna, (för nej, det blev aldrig mer) vi var utan båt.
Hur mamma till slut såg till att han köpte en ny. Så allt blev som vanligt igen.

Nu är jag där själv. 38 år gammal, inne på min femte, på jakt efter min sjätte.

De har alltid varit speciella. IF-båten med en inombordare man måste lyfta luckan till för att komma åt att lyfta på en krok med ett snöre när den skulle starta.

Min allra första båt, Vår, en BB 17 med blått däck, ett däck jag en gång höll på att tappa utanför Käringön. Jag lyckades sysselsätta halva ön för att säkra däcket med bultar innan jag vågade åka vidare.

Min pappa brukar säga att ”det enda som är farligt på sjön är land”. Jag lägger till: ”och det enda som strular på en segelbåt är motorn.” På min första båt var den vit och nöp så fort den gick ur vattnet. Vissa tycker att det inte är så sjömannannamässigt att hoppa i sjön och simma i land med en tamp när man ska förtöja. Jag är mer pragmatiskt lagd.

Misil 1:an, kompromissen när en vill ha plastbåt och den andra trä. Ingen blir nöjd och så läcker det in mellan plastskrovet och träöverbyggnaden.

Ja, och så den vi har nu. Med en kaputt motor som fått mig att gå på jakt efter ett topplock. (Känner du någon med ett begagnat topplock till en Volvo Penta MD5 A så hör av dig!) Med en rullfock man nästan alltid måste gå upp på däck för att rulla ut. En list som hängt löst sedan vi köpte den, som jag lovat sätta fast i tre år, men fortfarande hålls på plats med en bit tejp.

Vår båt.

Jag tror att drömmarna hör dit också. Jag delar pappas dröm om det enkla, en träfolkbåt att tjära och lacka och skruva med. Andra drömmer om akterruff, självslående fock och mer utrymme och spetsar in sig på en modell vars enda kända fel är att den tappar kölen. Den lilla detaljen (och jag vet att de flesta exemplar har förstärkt båten där, men jag tycker ändå det är lite fascinerande).

Jag har funderat över hur det skulle vara att köpa en helt ny båt, där allting fungerar som det är tänkt. Men misstänker att det inte finns någon sådan. Att de byggs med själ, temperament och sina egenheter för att det är just det som gör att vi älskar dem.

Precis som med oss människor.

De landar då och då en stund vid vår båt. Färgsprakande blå och turkos, glatt rosaskimrande, mer alldagligt grå.

Trollsländorna.

Som för att påminna oss. Om att resan är själva livet. Att det är så lite av det vi ser.

Och det är nästan som om de viskar ”om du bara hade en enda dag kvar att leva, vad skulle du göra då?”

@mrcrona verkar i alla fall ha helt klart för sig vad han skulle göra.

Jag hör till de mer obestämda, men jag tror att jag skulle stanna här, på en klippa vid havet. Höra klucket, andas. Men jag vet inte.

Och du då?

Det är klart att jag de senaste dagarna då och då funderat på vad vi håller på med.

Varför vi så envist ska bråka med en trilskande båtmotor som så uppenbart bestämt sig för att den inte längre vill när det faktiskt finns andra sätt att fira semester.

Medan maken låg böjd över akterspegeln på sin födelsedag för att som en sista utväg försöka rädda segelsemestern med hjälp av en reservmotor, en utombordare vi hängt på, som först inte nådde vattnet och nu hamnar så djupt ner att vi inte vet hur vi ska kunna segla utan att tappa den, slås jag av ett minne från hans förra födelsedag.

Det var den dagen jag satte mig på en geting och vi ganska brådstörtat fick lägga till vid närmsta ö bara för att upptäcka att båttoaletten gått sönder och börjat läcka. Det var vad @mrcrona fick ägna den födelsedagen åt.

Men när vi väl kastar loss, visserligen med en hand på utombordaren så den inte ska trilla i vattnet, finns inte ett uns tvekan kvar.

Inte ens när jag efter bara några timmar blir den första i familjen att trilla i vattnet i jakt efter en tappad foppatoffel försvinner leendet från mina läppar. (Behöver jag säga att det var ljummet i vattnet, att det var alldeles mjukt? Saker kan onekligen ändra perspektiv efter några motgångar.)

Det är ju det här jag kämpat för hela året. Det jag klivit upp klockan fem på morgnarna för, det vi täckt båtskrov i kall oktobervind för, det vi målat, lagat, svurit, packat i, packat ur för.

Och när jag hör barnens glädjetjut när vågorna stänker upp på deras fötter, ser deras iver att upptäcka en ny ö, eller återse en välkänd, känner doften av klippor och hav, hör klucket när vågorna möter skrovet och ser himlen byta skepnad framför mig, ja, då funderar jag inte det minsta längre.

På väg!