Ett litet hopp för Malin, ett stort hopp för mänskligheten

Jag hade en klok chef som brukade prata om något han kallade ”additions-stress”.

Nej, det var inte det faktum att jag valde humanistisk och att min nioåring redan kommit längre än jag på vandringen längs matematikens snåriga vägar.

Han pratade om hur vi människor hör varandras berättelser och lägger ihop dem till en. Hur vi i fikarummet på måndag morgon hör någon säga ”jag bakade äppelpaj” en annan ”jag var på 50-årsfest”, en tredje ”jag tvättade bilen” och en fjärde ”jag var i badhuset med barnen”.

Hur vi skapar en bild av en supermänniska som gör allt det där på en gång och skamset tänker ”jag som bara låg i soffan och tittade på film och åt ostbågar. Ensam.”

Jag har dagar då jag har svårt att logga in på Facebook. Då andras samlade lycka och nya jobb och bebisar och fruar och män och halloncupcakes bara blir för mycket.

Sociala medier kan i värsta fall skapa mer av det där. Helt enkelt för att vi kan se så mycket mer på en gång. Höra fler röster berätta om sin lycka. Lägg också till en osäkerhetskänsla kring hur man gör för att få vara med, och vad är egentligen det där ”Flickjox” som de som verkar förstå allting pratar så mycket om?

Men i bästa fall kan de riva murar. Störta diktaturer och ge människor mod.

Så har det också varit för mig.

Hur @sugarshrink genom sitt metodiska frågande helt ovetande pushat iväg mig till en ACT-kurs (Acceptance and Commitment Therapy).
Min första tanke när jag fick inbjudan var ”jag hinner inte”. Då är det dags att gå en sådan.
Jag drog mig till minnes vår twitterkonversation en tidig sommarkväll där vi försökte närma oss meningen med livet och utforska varför jag har så svårt att fatta vissa av mina beslut. Nu är jag halvvägs genom kursen och har viktigt jobb att göra.

Och @stielli. Som förutom att hon tidigt i somras bjöd mig på en fantastisk natt och nya vänner också gett mig inspiration och en välbehövlig spark i baken för att jag äntligen ska gå den UGL-kurs som länge stått på schemat i det ledarskapsprogram jag påbörjat.

Kombinationen av de här båda utmaningarna innebär att jag kommer att koppla ner helt den här veckan. Jag kan inte heller tro att mitt Telenor-abonnemang räcker ända ut i skogen, det trivs bäst i civilisationen. Så, nej, ni kommer inte höra av mig den här veckan. Den ska jag ägna åt att öva i att lyssna. Vara närvarande. Och fatta viktiga beslut.

Vi vet ingenting om framtiden. Men vi kan välja vilken väg vi tar för att möta den. Jag lyssnar just nu om och om igen på det här legendariska talet av Steve Jobs och försöker samla mod. Att leva mitt liv. Följa mitt hjärta, även om det kostar längs vägen.

Och jag kan redan nu berätta att jag efter årsskiftet kommer, vid sidan av de andra beslut jag har att fatta, vara med i ett av de roligaste projekt jag kan tänka mig just nu.
Och viktigaste.

Ett projekt som helt och hållet skapats på nätet. Där jag fått lära känna människor som inspirerar mig till stordåd varje dag. Och där det förhoppningsvis är precis det vi kommer att fortsätta göra.

Tack Lisa för bilden. Utan dig vore allt så himla mycket tråkigare.

En tärning med sju prickar

”Du kan inte förändra världen, det enda du kan förändra är en vana. Och därmed förändrar du hela världen.”

Men det gör så ont. Kanske främst för att vi för att kunna fatta nya beslut tvingas ifrågasätta dem vi fattat. Och då också tvingas se att de kanske inte alltid varit de bästa.

Jag undrar hur mycket mänsklig fåfänga och jagande efter vind som beror på just det. Att vi hellre fortsätter som vi alltid gjort än tvingar oss att se att vägen vi slagit in på kanske inte alls leder dit vi vill. För att all möda och de många steg vi gått känns så bortkastade då.

Så länge jag kan minnas har alla dessa val beskrivits som så ödesmättade, oåterkalleliga. Särskild eller allmän engelska? Franska eller tyska? Humanistisk eller natur? Journalisthögskolan eller juristlinjen? Rörligt eller fast elpris? För att inte tala om boräntan.

När det enda vi människor faktiskt får är en dag till. Och en till. Förhoppningsvis i alla fall.

”Lagt kort ligger. Tärningen är kastad.”

Och vad som hindrar dig från att plocka upp den igen är det bara du som vet.

Kanske rädslan för att upptäcka att den faktiskt har sju prickar.

Och att du förlorat dina viktigaste matcher här i livet helt i onödan.

Läs också: Drömmar att växa av – att göra det mest oväntade

Liten gissningslek

Nu tänker jag utsätta er för en liten gissningslek. Jag vet inte hur era barn är, men mina håller på med gissningslekar hela tiden, jag antar att det är bra för utvecklingen. Mindre bra för den här mammans tålamod.

Här kommer ett litet utdrag ur boken om #journalistroll som ges ut snart i höst.
Det är en uppföljning på vårens seminarium och en fortsättning på den debatt om journalistrollen som pågått sedan dess.

Kan ni gissa vilket av citaten som är mitt? Se det som en utmaning.

Älskade, hatade kommentarsfält

http://twitter.com/#!/_Lemmiiin/status/113311817924755456

Kommentaren från @_Lemmiiin på Twitter kommer efter en timmes debatt på Publicistklubben om tidningarnas kommentarsfält.

Den träffar mig mitt i magen.

Å ena sidan så självklar och enkel. Å andra sidan visar den var vi hamnat idag.

Att de traditionella mediehusen, där jag tillbringat hela min vuxna arbetstid och alltför många av mina vakna timmar, faktiskt inte längre är en självklar plats för det demokratiska samtalet.
Att det går att helt välja bort traditionell journalistik och ändå delta i debatten.
Eller att du kanske till och med tvingas välja bort den för att kunna delta.

Nej, jag tycker inte att man kan jämställa kommentarer på nätet med tidningarnas insändarsidor.
Jag tycker att de kan jämställas med ett samtal och i ett sådant går det inte att skrika ”tyst!” åt sina meningsmotståndare, det gäller att lyssna, syna argumenten och försöka svara så att den andre förstår.

Självklart måste individer som citeras, anonymt eller med namn och bild, skyddas på olika sätt av den som publicerar citaten.

Jag är inte heller helt säker på att den debatt som pågår kring kommentarsfälten bara är av ondo. Expressens chefredaktör Thomas Mattsson har varit imponerande närvarande i debatten och min gamla kollega Björn Hedensjö vittnar om att ett ökat engagemang för kommentarerna på redaktionen höjer hela debattnivån. På Ekot, där jag jobbar just nu, är svarar ansvarig utgivare på frågor om publicistiska beslut och reportrarna deltar i samtalet, samtidigt som läsvärda kommentarer lyfts upp och presenteras i nyhetsflödet.

Men på pk-debatten igår blev det tyvärr alldeles för sorgligt tydligt att en del av oss journalister använder personer som ställer upp i tidningen som sköld, för att slippa kommentarer under sina artiklar, kommentarer som ibland ifrågasätter vårt arbete.

Och visst, kvinnliga skribenter får ta emot mer skit än vad som borde vara möjligt, jag har skrivit om det tidigare och Jack Werner lyfter det i det här viktiga, men sorgliga inlägget.

Men jag möter kvinnohat i min vardag också och även om det uttalade hatet är brutalare än det tysta hatet är det det sistnämnda som inverkat mest på mitt liv. Ett hat som inte ens går att bemöta.

Att stänga kommentarsfälten (nej, inget av mediehusen har i dagsläget sagt att de ska stänga helt, men i debatten i går framfördes just den ståndpunkten) av de anledningarna är visserligen ett gigantiskt nederlag för nättidningarna, som @zackrisson skriver.

Men framför allt är det att säga att ”om vi inte låter kvinnohat och allmän människofientlighet finnas i våra kommentarsfält så finns det inte”.

Nej, jag tycker inte att det bara är mediehusens angelägenhet om huruvida de vill ha kommentarsfält eller inte.
Jag har nämligen varken gett upp hoppet om den här branschen eller om mänskligheten.

Men jag vet faktiskt inte hur mycket tålamod jag har.

Uppdaterad: Precis i samma ögonblick som jag ska trycka på ”publicera” till det här inlägget skickar @zackrisson en länk till mig. Jag tycker ni ska läsa hans inlägg också:
http://zackrisson.net/2011/09/stadningen-utford-problemen-borta-eller/

Och @hans_g skrev om sina tankar efter gårdagens debatt här:
http://mediasplatter.se/publicistklubbens-debatt-om-nathat-och-censur/

Uppdaterad 2011-09-14: Nästan som vore det en tanke har diskussionen om den här bloggposten tagit fart inte i kommentarsfältet under det här inlägget, utan i en tråd på Google+. Lite spännande tycker jag.

Så lyckas du på Twitter

Då och då blossar det upp diskussioner om hur man ska använda sociala medier. Ibland tar diskussionen om ”twittereliten” ny fart, någon blir besviken.
Att twittra visade sig inte automatiskt vara en genväg till… ja, vaddå?

Nu hoppas jag att du inte klickat på min länk för att du tror att jag kan lära dig hur just du ska lyckas på Twitter. På samma sätt som jag å det bestämdaste skulle avråda dig att köpa en bok av mig med titeln ”Så lyckas du med livet”.

Det vore så enkelt och skönt om det fanns någon sådan lösning. En ekvation som skulle gå jämnt upp och ge facit på att vi lyckats. Att någon annan satt inne med svaret.

Det är sällan så.

Först måste vi bestämma oss för vad det är vi vill uppnå. Vill vi till exempel bara testa lite, se vad man kan göra? Ja, då har vi ju egentligen lyckats bara vi föds, eller skapar ett Twitterkonto.

Om vi sedan lär oss att äta, skratta, kanske rentutav gå och springa, eller lägga till profilbild, infotext, börja följa någon, kanske koppla Twitter till en blogg, prova att samla tweetsen till något kul, ja, då har vi kanske lyckats lite mer, eller?

Kanske har du bestämt dig för att försöka lära känna så många människor som möjligt. (Tänk, jag hade en sådan dröm när jag var liten. Att få hälsa på alla människor i världen. Men, som ett av mina simskolebarn krasst konstaterade när jag fick frågan ”Fröken, hur många människor finns det?” och svarade ”Sex miljarder”: ”Fröken, det kan du inte veta. Människorna går omkring så du skulle räkna vissa flera gånger.” Kanske är det just så det skulle bli. Dessa kloka, kloka barn.)

Då får vi först ta reda på hur man gör för att lära känna människor. Här skiljer sig inte Twitterguiden från Livsguiden nämnvärt. Vissa lär sig snabbt nya sociala regler, andra behöver mer träning. En del måste upprepade gånger fråga hur man gör, andra tittar och lär. Det brukar också finnas olika regler för olika saker i olika länder. På Twitter märks detta tydligt när svenskar som bott utomlands och börjat twittra där flyttar hem. En del har bittert fått erfara att man visst inte skryter på Twitter på svenska eller glatt utropar ”Följ mig!”.

Eller så bestämmer du dig för att lyckas för dig innebär att ha så kul som möjligt. Det där är lite knivigt eftersom det inte finns något facit för vad som är kul heller. Kanske älskar du att lyssna på andras roliga historier och att följa twittrare som levererar fyndigheter på 140 tecken? Eller så vill du själv vara med och skoja i någon av de många lekar livet och Twitter bjuder på. På Twitter är de populäraste lekarna just nu dessutom ofta väldigt överskådliga, de brukar dyka upp under ”trending topics” där du kan leka med vänner från hela världen under rubriker som #whattonotsayduringsex eller #Iwouldntdothat. Eller svenska lekar som #mindrepretentiösaböcker eller #böckersomsaknarenbokstav (vad sägs tex om Ronja Snattardotter eller Sabba cash – Gudrun Schymans memoarer?)

Jag deltog själv i en twitterlek under en av mina tågresor till Göteborg där vi tillsammans försökte hitta det perfekta ordet med max sju bokstäver som innehöll å, ä och ö.
@johanlinner dokumenterade det hela för eftervärlden i sin bloggpost ”Kreativa Twitter”.

Eller så är du på jakt efter bästa bostaden eller bästa jobbet. Samma sak här, som tur är vill inte alla människor i hela världen jobba med samma sak eller bo på samma plats. Men när du vet var du vill bo och jobba är det bara att gå på jakt. Fråga andra hur de gjort för att hitta sitt jobb och sin bostad, kanske utbilda dig? Jag är till exempel glad för att den läkare som opererade mig inte hade fått sitt jobb enbart genom att ställa 140 tecken långa frågor till folk utan också genom praktiserande. Vissa saker tar helt enkelt lite tid. För att de ska lyckas.

Och om sanningen ska fram – visst vill väl de flesta av oss lite av allt det där? Och dessutom veta vad som händer i världen och för våra vänner, få inspiration, nya idéer, lära oss någonting vi inte ens visste att vi ville lära oss?

Om jag har lyckats?

Ja. Och nej. Jag har två barn – jag är inte alls den där tålmodiga modern jag hade föreställt mig att jag skulle vara. Jag har fått nya vänner på Twitter som jag aldrig hade mött annars – jag är sällan så snabb i repliken som jag önskar att jag vore.

Men om jag för en kort stund vilar i att det kanske är så enkelt att ”Vi finns för att vi kan”, att jag twittrar för att jag vill det, ja, då kanske inte allt är helt misslyckat i alla fall?

Mina älskade båtar

Jag satt uppe vid vägen. Öste öskar efter öskar med regnvatten med tårarna rinnandes nedför mina kinder.
Vi skulle sälja vår eka.
Det var min första sorg och fler skulle följa genom åren.

Den gröna segelbåten som fick namnet Hoppetossa. Efter mig, sa mina föräldrar.

Den lilla motorbåten jag fick knyta fast när vi åkte till Marstrand från vår sommarstuga på klippan vid havet i Kovikshamn. Tänk, jag kan fortfarande inte skriva namnet, Kovikshamn, utan att det känns i hjärtat. Outbytbart. Ouppnåeligt.

Vår gula Västbris, Brisejs. I den virkade mamma dockkläder och jag och min syster försåg våra smurfar med demonstrationsplakat med budskap som ”Vi vill ha glass!”
och ”Vi vill segla!” (mina barn tjatar naturligtvis istället om att vi ska använda motorn mer. Sådan är livets gång.)

Den hemska Flippern vi fick i utbyte när vi sålde Västbrisen. Jag var med och fiskade i den en enda gång, hade ont i magen hela tiden och hatade den. Den blev inte långvarig i vår familj.

Och folkbåten. Tjärestan, en av pappas förverkligade drömmar. Den såldes efter den natten då pappa fick krypa in i förpiken och byta plats med mig, eftersom min syster sparkade så när hon drömde. En morgon glömde jag också var jag befann mig och försökte sätta mig upp. Ni som seglat folkbåt vet att det inte går att sitta i en förpik på en sådan.

Jag minns också hur jag förundrades över pappas osaliga vandrande, fram och tillbaka, hur hans humör blev outhärdligt för oss alla de där dagarna, någon gång veckorna, (för nej, det blev aldrig mer) vi var utan båt.
Hur mamma till slut såg till att han köpte en ny. Så allt blev som vanligt igen.

Nu är jag där själv. 38 år gammal, inne på min femte, på jakt efter min sjätte.

De har alltid varit speciella. IF-båten med en inombordare man måste lyfta luckan till för att komma åt att lyfta på en krok med ett snöre när den skulle starta.

Min allra första båt, Vår, en BB 17 med blått däck, ett däck jag en gång höll på att tappa utanför Käringön. Jag lyckades sysselsätta halva ön för att säkra däcket med bultar innan jag vågade åka vidare.

Min pappa brukar säga att ”det enda som är farligt på sjön är land”. Jag lägger till: ”och det enda som strular på en segelbåt är motorn.” På min första båt var den vit och nöp så fort den gick ur vattnet. Vissa tycker att det inte är så sjömannannamässigt att hoppa i sjön och simma i land med en tamp när man ska förtöja. Jag är mer pragmatiskt lagd.

Misil 1:an, kompromissen när en vill ha plastbåt och den andra trä. Ingen blir nöjd och så läcker det in mellan plastskrovet och träöverbyggnaden.

Ja, och så den vi har nu. Med en kaputt motor som fått mig att gå på jakt efter ett topplock. (Känner du någon med ett begagnat topplock till en Volvo Penta MD5 A så hör av dig!) Med en rullfock man nästan alltid måste gå upp på däck för att rulla ut. En list som hängt löst sedan vi köpte den, som jag lovat sätta fast i tre år, men fortfarande hålls på plats med en bit tejp.

Vår båt.

Jag tror att drömmarna hör dit också. Jag delar pappas dröm om det enkla, en träfolkbåt att tjära och lacka och skruva med. Andra drömmer om akterruff, självslående fock och mer utrymme och spetsar in sig på en modell vars enda kända fel är att den tappar kölen. Den lilla detaljen (och jag vet att de flesta exemplar har förstärkt båten där, men jag tycker ändå det är lite fascinerande).

Jag har funderat över hur det skulle vara att köpa en helt ny båt, där allting fungerar som det är tänkt. Men misstänker att det inte finns någon sådan. Att de byggs med själ, temperament och sina egenheter för att det är just det som gör att vi älskar dem.

Precis som med oss människor.

Och du då?

20110813-163142.jpg

De landar då och då en stund vid vår båt. Färgsprakande blå och turkos, glatt rosaskimrande, mer alldagligt grå.

Trollsländorna.

Som för att påminna oss. Om att resan är själva livet. Att det är så lite av det vi ser.

Och det är nästan som om de viskar ”om du bara hade en enda dag kvar att leva, vad skulle du göra då?”

@mrcrona verkar i alla fall ha helt klart för sig vad han skulle göra.

Jag hör till de mer obestämda, men jag tror att jag skulle stanna här, på en klippa vid havet. Höra klucket, andas. Men jag vet inte.

Och du då?

Varför jag gör det här

Det är klart att jag de senaste dagarna då och då funderat på vad vi håller på med.

Varför vi så envist ska bråka med en trilskande båtmotor som så uppenbart bestämt sig för att den inte längre vill när det faktiskt finns andra sätt att fira semester.

Medan maken låg böjd över akterspegeln på sin födelsedag för att som en sista utväg försöka rädda segelsemestern med hjälp av en reservmotor, en utombordare vi hängt på, som först inte nådde vattnet och nu hamnar så djupt ner att vi inte vet hur vi ska kunna segla utan att tappa den, slås jag av ett minne från hans förra födelsedag.

Det var den dagen jag satte mig på en geting och vi ganska brådstörtat fick lägga till vid närmsta ö bara för att upptäcka att båttoaletten gått sönder och börjat läcka. Det var vad @mrcrona fick ägna den födelsedagen åt.

Men när vi väl kastar loss, visserligen med en hand på utombordaren så den inte ska trilla i vattnet, finns inte ett uns tvekan kvar.

Inte ens när jag efter bara några timmar blir den första i familjen att trilla i vattnet i jakt efter en tappad foppatoffel försvinner leendet från mina läppar. (Behöver jag säga att det var ljummet i vattnet, att det var alldeles mjukt? Saker kan onekligen ändra perspektiv efter några motgångar.)

Det är ju det här jag kämpat för hela året. Det jag klivit upp klockan fem på morgnarna för, det vi täckt båtskrov i kall oktobervind för, det vi målat, lagat, svurit, packat i, packat ur för.

Och när jag hör barnens glädjetjut när vågorna stänker upp på deras fötter, ser deras iver att upptäcka en ny ö, eller återse en välkänd, känner doften av klippor och hav, hör klucket när vågorna möter skrovet och ser himlen byta skepnad framför mig, ja, då funderar jag inte det minsta längre.

20110722-122722.jpg

På väg!

För att vi kan

Det var en magisk natt. En sådan där tidig sommarnatt som aldrig vill ta slut. Ljus, varm, frisk, klar.

Vi var på väg hem från en beryktad fest hos Christina Stielli, min nyfunna vän och jag.

Jag (filosofen): ”Jag kan ändå inte sluta fundera över varför vi finns, vad som är meningen med det här, hur jag bäst förvaltar mina dagar.”
Hon (biologen): ”Vi finns för att vi kan.”

Att hon sedan ägnar sitt liv åt biståndsprojekt i olika delar av världen och jag måste övertala mig själv att jag visst har tid att bli invald i Journalistförbundets yttrandefrihetsgrupp (jag till min bästa väninna: ”Ja, yttrandefriheten är ju en av de saker jag faktiskt är beredd att dö för, ändå tvekar jag över om jag har tid med tre möten per termin.”) säger nog mer om människans inneboende ambivalens än om slutsatserna.

”Vi finns för att vi kan.”

Vad vi sedan väljer att göra med det är en helt annan historia.