Malin Crona

Jag vill börja med Sofia Mirjamsdotters inledningsord i det här inlägget på Same Same But Different: ”Jag är journalist”.

Jag är nämligen journalist före jag är Sveriges Radio-anställd, nyhetschef på DN, DI-medarbetare eller kommunreporter på Norrtelje Tidning.

Som journalist vill jag att journalistiken som sådan ska bli bättre. Och jag håller med Caroline Thorén på Medievärlden om att mycket kommer att bli bättre. Även om jag inte delar hennes uppfattning om att visionerna saknas. Jag lever med dem dagligen, sätter spaden i marken och provar mig fram. Och ser hur många andra gör det också.
Men det är kanske inte alltid de som gör som pratar om vad de gör?

En av de vanligaste frågorna jag möter angående sociala medier är ”hur sprider vi vårt material?”. Ofta handlar det om någon enskild granskning man hållit på med länge som man nu vill ska nå så många i publiken som möjligt.

Mitt svar är alltid det samma: ”Bjud in till medverkan från början. Nej, ni vet aldrig var ni kommer att hamna, men en sak är säker – ni kommer att göra ett bättre jobb.”

De främsta invändningarma är då just att ”men tänk om någon ser vad vi ska granska? Tänk om konkurrenterna snor idén? Tänk om de vi ska granska sopar undan spåren?”

På fråga ett säger jag:
”Bra! Hur vet ni att det verkligen är rätt sak ni har valt? Ni kanske hamnar på ett spår ni inte visste fanns.”
På fråga två säger jag:
”Ja. Då får väl ni göra den bättre? De bästa jobb jag har gjort har aldrig varit klockrena från början utan varit artikel tio av en lång rad. Ofta med läsarnas hjälp.”
På fråga tre säger jag:
”Ja. Men om ni gör ert jobb ordentligt så kommer sanningen ändå att komma fram. Tänk också på att det ofta finns många fler som kan berätta den än man tror.”

Michael Karlsson, som gjort avhandlingen Nätjournalistik, fick under ett seminarium frågan vilken svensk tidning som varit ledande på nätet, när det gäller utveckling.

Han svarade att vi hela tiden blivit bättre tillsammans genom att hoppa bock över varandra. Vi sneglar på varandra, utvärderar vad som funkar bra hos andra, vad som funkar mindre bra och sedan utvecklar vi vår egen sajt i en riktning vi tror leder framåt.

Jag tycker man kan se på nätets möjligheter att skapa bättre journalistik precis just så.

Jag minns när jag under en lunch försökte förklara för mina chefer att ”det kan vara det första stora nätkriget vi ser” och började formulera ett blogginlägg för att förklara vad jag menade. Innan jag hann sätta fingrarna på tangentbordet hade Mikael Zackrisson skrivit just det inlägget.

Men inte blev jag arg på honom för det. Inte tyckte jag att han hade förstört min idé. Däremot ställde det nya krav på mig, att ta mina tankar vidare, utveckla dem.
Bli lite bättre.

Men om man inte ser det så, om man ser det som att det är vi journalister som har patent på avslöjanden, berättelser, granskningen av samhället. Då kommer vi aldrig bli bättre.

Vi ser det under det som på Twitter seglat upp under taggen #kkgate och som i korthet handlar om att Katrineholms-Kuriren mejlat frågor om hur Mattias Janssson, kommunchef i Katrineholms kommun, använder sig av sociala medier.
Frågor som kommunchefen publicerar på sin blogg och ber folk om hjälp att svara på.
Han publicerar också sina svar på bloggen.

Det mest intressanta i det här är hur Katrineholms-Kuriren då reagerar.
De blir inte alls glada över att frågorna har besvarats av flera personer, de skickar ytterligare ett mejl med frågor. Ett mejl som blir offentligt när det begärs ut av Joakim Jardenberg, med stöd av offentlighetsprincipen.

Nej, Katrineholms-Kuriren hade inte tänkt sig det här. De hade tänkt sig att det är de som ställer frågorna, de som ska använda offentlighetsprincipen, de som håller i taktpinnen och om inte den de ska granska dansar med så viftar de ännu hårdare. Fast de för länge, länge sedan har tappat den. Vilket inte behöver vara något dåligt.

Katrineholms-Kuriren har publicerat en del av den senare intervjun.

Läs kommentarerna!

För här blir det så tydligt att tidningen hade något på spåret. Det är inte ointressanta frågor de vill ha svar på. För den som lever med sociala medier dagligen är det självklart hur en tweet om smågodis kan leda till ett samtal som leder till en förbättring av den verksamhet man jobbar i. För den som inte gör det verkar det ju faktiskt bara som dravel.

Det är klart att kommunens användning av sociala medier ska granskas! (Läs Fredrik Wass utmärkta inlägg om det: Båda sidor måste synas)

Det här berör också den långt viktigare frågan för oss som människor, den om hur vi går från en tid då individen varit det självklara, till en tid då vi blir divider, där vi skapar tillsammans och är flera saker på samma gång. Jag berör det här och här.

För att konkretisera – förr var en bankdirektör en bankdirektör. Punkt. Om han också skulle ha gett ut en privat tidning om sitt stora intresse för att odla pelargoner skulle han ha ansetts oseriös, och säkert en aning udda.

Jag tror att vi nu är på väg in i en tid då det snarare kommer att vara tvärtom, att den som inte visar upp fler bitar av sig själv inte kommer att anses vara trovärdig.

Men det är klart att vi står mitt i ett gigantiskt paradigmskifte, där gränser knakar, och marken vi står på gungar. Det kommer att göra ont, för det gör ont att ömsa skinn. Därför behöver vi fler mötesplatser. Jag tror att de gamla traditionella mediehusen har alldeles utmärkta förutsättningar att bli just sådana.

Kommentarerna till Katrineholms-Kurirens artikel innehåller också flera andra guldkorn jag verkligen hoppas tidningen går vidare med. Vad är arbetstid/fritid? Tar Mattias Jansson upp kommunens verkliga problem i sin blogg och bjuder in kommuninvånarna till dialog för att försöka lösa dem? (följdfråga: Kan han göra det utan att anses köra över kommunpolitikerna?) Kan han göra det utan att skapa dålig publicitet för kommunen? Är det hans jobb, eller informationsavdelningens? Och så vidare.

I Katrineholm verkar alla förutsättningar finnas för att göra briljant journalistik om ett samhälle i förändring. En bloggande kommunchef, engagerade tidningsläsare och medborgare, drivna journalister.

Så, klara, färdiga – hopp!

Fler länkar:

Fredrik Strömberg: Korta klipp – ”Kommunchef Edition”

Thomas Matsson: Kommunchef, bloggen och nyhetsjournalistiken

Så många har sagt så många kloka saker efter det seminarium jag deltog i på JMK i onsdags.

Vi hade samlats för att kommentera Anders Mildners utmärkta text ”Vem är journalist och varför? ur boken ”Vad väntar runt hörnet?” där han konstaterar att det alltid har funnits en spänning i begreppet ”journalist” och att både rollen, yrket och vem som ska få kalla sig för journalist alltid har diskuterats, så länge vi har haft massmedier.

Diskussionen som följde visade på att det i allra högsta grad gäller än i dag.

Fredrik Strömberg skriver långt och argt och självklart håller jag med honom. Och även om jag inte är lika desillusionerad som han stundtals är när det gäller vilken journalistik folk faktiskt vill ta del av (och vara en del av) så blir jag extra glad för att han håller med mig i min analys om att den klassiska, grävande journalistiken varit manlig och att det som hittills varit avslöjanden och hemligheter kanske inte kommer att vara det i framtiden.

Brit Stakston skriver långt och förvånat om hur kluvna vi journalister är till nätet och dess möjligheter och Torbjörn von Krogh, som ledde seminariet, försöker här utveckla sin tanke om ett ändrat perspektiv på vem som är publik och vem som är producent, eftersom han inte fick gehör för sina tankar från oss som satt i panelen, ganska uppeldade av våra skilda åsikter. (Jo, Torbjörn, jag tycker om din liknelse, och håller med om din analys. Men just då var jag faktiskt mest nyfiken på vad tjejen som viftade med handen längst bak i föreläsningssalen ville fråga om. Jag borde ha gett min avslutande replik till henne, och jag hoppas att hon, eller någon annan som var där, läser och ber henne höra av sig.)

Själv blev jag nog mest chockad över Helena Gierttas ord på seminariet: ”Vi jobbar ju på massmedier.” Sagt för att skilja oss som jobbar på redaktioner som producerar tidningar, tv- och radiosändningar och webbsidor som på sin höjd når fyra miljoner svenskar, från sociala medier som Facebook som har över en halv miljard användare i hela världen. Förlåt, men jag förstår inte.

Just det förstår jag inte, hur man fortfarande, år 2011, gör skillnad, inte på vad som sägs och hur, utan i vilken fysisk form det tar sitt uttryck och i vilket hus man suttit i eller skickat in sitt material till när det tagits fram.

Själv har jag inte hunnit skriva något klokare om det som begav sig. Jag har haft händerna fulla. Av att följa twitterflödet från Egypten, eftersom det var det som höll mig mest uppdaterad på vad som hände sekund för sekund.

Av att lyssna på förtvivlade mödrar som kämpar för att deras barn ska få samma rättigheter som andra svenska barn, trots att de fötts med hjärnor eller kroppar som gör att de behöver lite extra hjälp från andra. Ja, jag har hört deras röster på Twitter och bloggar och redaktionen där jag arbetar just nu ska använda sina journalistiska verktyg för att ta reda på hur det kan bli så här i Sverige år 2011.

Och nej, jag har inte hela lösningen på vad som krävs för att journalistiken ska fortsätta att vara relevant även i framtiden, när alla människor kan publicera sig.

Men jag vet att jag måste vara öppen för att ta till mig nya saker, försöka se saker ur nya perspektiv. Och jag vet att det är pusselbitarna som till slut skapar en helt ny bild.

När jag gick ut journalisthögskolan blev alla i min klass avtackade av vår kära rektor och klassföreståndare. Alla fick en personlig ros och några väl valda ord på vägen.
”Till dig Malin, en 180-graders-ros. För att du alltid ställer dig på andra sidan och frågar: ‘Men hur ser det ut härifrån då?'”

Det är inte alltid bekvämt. Ibland blir människor mycket arga om man föreslår att man kanske kan ta en annan väg genom skogen för att se om man hittar något nytt.
Ibland tar det också längre tid än vad man tror. Ibland går man vilse. Men det är ack så mycket intressantare.

Och eftersom en bild säger mer än tusen ord – kolla in tjejen i bakgrunden.
Antingen så vet hon precis vad hon gör. Eller så har hon inte fattat någonting.

Foto: Micke Grönberg, Sveriges Radio.

Uppdaterad: Här är fler länkar med reflektioner efter seminariet. Har jag missat något? Tipsa mig så länkar jag upp dem också!

Kristofter Björkman: Journalistrollen i upplösning när journalistiken blomstrar 

Robert Rosén: Vad lär sig studenterna på JMK?

Pierre Andersson: Kan inte släppa #journalistroll och ett tidigare inlägg: Vem är journalist?

Helena Giertta kommenterar här: En märklig debatt

En dag sommaren 2009 fick jag plötsligt nog.
Som nyhetschef för DN.se såg jag dagligen hur mina unga, kvinnliga reportrar och bloggare fick utstå mycket mer hat i nätkommentarerna än männen, framför allt av den typ som var riktat mot dem personligen.

Jag bestämde mig för att utforska frågan och några dagar efter att vi bestämt att göra något på fenomenet gick Carolina Gynning ut och sa att hon skulle sluta blogga på grund av alla elaka kommentarer. Vi bestämde oss för att det var nyhetskroken och skrev.

Så här i efterhand kan jag inte kalla min ansats för annat än misslyckad. Det jag egentligen ville belysa och lyfta var om det var så att vi inte kunde hantera två problem parallellt, om det är så att vi offrar unga kvinnors välmående i kampen för ett öppet och fritt internet, om det är så att frågan om kvinnors värde hamnat i skymundan av att det är viktigt att alla får säga vad de vill, på samma sätt som kvinnors kamp alltid hamnat i skymundan av andra kamper genom historien; slavarnas kamp för frihet, arbetarnas för rättvisa arbetsvillkor och så vidare.
Hur gruppen kvinnor alltid fått stå tillbaka för de andra grupper de också tillhör.

Nu uppfattades det istället som en artikel i raden om kändisar som slutat blogga på grund av elaka kommentarer. Och det är möjligt att det var just den klassiska nyhetsvärderingen som stod emellan sakfrågan och debatten. Att vi tyckte att vi behövde en krok att hänga upp det hela på, att vi inte litade på att öppna för ett samtal och låta samtalet stå för sig självt. Sofia Mirjamsdotter skrev på Newsmill om att nätkärleken är större än näthatet och kritiserade DN ”och andra gammelmedier som gång på gång försöker hitta det där beviset för att det här med bloggar egentligen är något dåligt”. Jag försökte med hjälp av Twitters 140 tecken fortsätta ställa min fråga. Hanne Kjöller skrev också klokt om detta utifrån sina egna erfarenheter några dagar senare.
Men det är klart att jag aldrig nådde riktigt fram.

Och det är klart att jag också till viss del hade fel.

Aldrig har kvinnor haft en större chans att göra sig hörda, aldrig har de hemligheter som traditionellt sett bevarat gamla maktstrukturer legat mer öppna för världen.

Och självklart är nätkärleken så många gånger så mycket större än hatet.
Precis som i livet i övrigt.

I dag ser jag mycket av ”näthatet” som uttryck för rädslor hos dem som tidigare haft en viss makt enbart på grund av att de fötts med ett visst kön, en viss hudfärg, i ett visst land, eller en viss familj.

Jag kommer på mig själv med att läsa artikeln i Metro om gänget med 15-åriga killar som upprepat våldtagit en 14-årig skolkamrat och verkligen undra hur de tänker. Att jag skulle vilja läsa dem i kommentarsfält eller bloggar bara för att få veta varför.

Att vi inte kan väja för det obehagliga som står där, eller de vidriga åsikter människor ibland ger uttryck för. Eller strunta i dem.

Saker och ting finns fast vi inte ser dem.

Som alltid handlar det om att sluta upp bakom den som blir utsatt för hatet. Visa i kommentarsfältet och på sin egen blogg att ”jag håller inte med dem som skriver det här”. I vissa fall är det också självklart att kränkningarna ska polisanmälas. På samma sätt som vi hade gjort om någon kränkt oss i något annat forum.

Det är egentligen inte svårare än så. Att det inte är de onda människornas ord som gör ondast. Utan de goda människornas tystnad. Och i allra bästa fall kanske vi kan mötas. Förstå varandra. Eller åtminstone respektera varandra. Då gör man liksom bara inte vissa saker. Inte mot dem man respekterar.

Men för att göra det så måste vi samtala med varandra. Inte utesluta, titta bort.

Jag tycker att Joakim Jardenberg har sammanfattat det mycket bra här. Om hur mediehusen till viss del har sig själva att skylla som inte på allvar deltar i den diskussion och det samtal man säger sig bjuda in till. Att många journalister fortfarande har inställningen att när man publicerat så är man ”färdig” och redo att ta sig an nästa uppdrag. Att vi faktiskt inte är intresserade av att lyssna, kanske för att vi redan i förväg inte tror att någon annan kan ha något klokt att tillägga.

Han skriver också klokt om att nätet är en del av lösningen och nämner bland annat de Facebookupprop som lett till att människor samlats på gator och torg i en vilja att göra något för att få slut på hat och våld.

Samtidigt vill jag ge Thomas Mattsson och Expressen en eloge som lyfter frågan om hatet i artikelkommentarerna. Som erkänner att de inte har svaret på hur de ska hantera frågan. Som på så sätt därmed frågar dem som är en del av problemet hur de tycker att det ska lösas. Och jag hoppas att de kommer längre än jag gjorde. Då.

För stundtals undrar jag om vi pratar om två olika saker. Publicister som vill ta ansvar för innehållet i de forum de är med och skapar behöver inte, som vissa bloggare ibland kan antyda, vilja att nätet ska stängas ner eller censureras. De tror inte heller att nätet enbart består av något ont. De vill bara veta hur de ska hantera det hat som bevisligen finns där.

Jag tycker att det är sunt. Jag tycker att det också är att bry sig.

Läs också Augustin Erba på Medieormen: ”Skrota kommentatorsfälten”.

Och Cilla Benkö och Mats Svegfors om Journalistik 3.0.

Uppdaterad 25/1 2011:

@filipanna skrev det här efter mitt blogginlägg, jag länkar på det, läs!

Och så glömde jag att länka upp @JohannaSjdins tweet från i går. Rättar till det nu.