För mig har ord alltid handlat om att komma nära

Vi var sjutton år.
Vi delade allt.

Vi delade säng och telefonsvarare.
Trängdes i det lilla köket där min vän odlade potatis i pepparkaksburkar.
Ställde in teven i garderoben för att vinna en extra kvadratmeter i den trånga studentlägenheten.
Duschade i duschkabinen bredvid sängen. Men bara när inte den andra diskade.
Då kunde man bli skållad när vattnet blev för hett.

Någon gång stod det blommor och vin från någon beundrare i trapphuset,
vi delade solidariskt.
Men framför allt delade vi orden.
På det lilla köksbordet låg vårt block, där stort som smått avhandlades.
”Om jag inte är här när du vaknar är jag i skolan.”
”Och om jag inte är här när du vaknar är jag på krogen.”

Vi grälade i det där blocket.
Blev sams igen.
Hon stack till sjöss. Jag for till Stockholm.
Men vi återvände alltid till bokstäverna.
Ibland prydliga, sansande, eftertänksamma.
Ibland stora, spretiga, skrivna med så starka känslor att de rann ut på bordet.

Livet har stundtals placerat tusentals mil av jordklotet mellan oss.
Men vi har alltid mötts igen, i bokstäverna.
Ett skrynkligt vykort. En fullklottrad presentetikett.
Senare – ett mejl, ett blogginlägg. Som det här.

Jag har bara varit chefredaktör för den lättlästa nyhetstidningen 8 SIDOR i två månader.
Men att lära mig om lättläst har varit en del av min resa att lära mig om mig själv.

För mig har ord alltid handlat om att komma nära.
Varje människa som hamnat utanför ett pågående samtal, eller som älskat någon som slutar att kommunicera, känner till smärtan att bli utestängd, att inte få komma nära, förstå.

Att öva mig i att skriva lättläst har fått mig att om och om igen ställa frågan vad jag vill när jag skriver.

Vill jag verkligen släppa in dig i min värld, nå fram, få dig att förstå hur jag tänker?
Eller vill jag behålla makten? Veta mer än du och vägra att dela med mig? Skapa avstånd.
Är det ett medvetet val av myndigheter och forskare att skriva så folket inte förstår?

Min pappa brukade säga att jag skulle lära mig att tala med bönder på bönders vis och med lärde män på latin. Att jag skulle välja mina ord för att bli förstådd.

Är vi beredda att göra det?
Vill vi nå fram?
Vill du?

Det här blogginlägget publicerades ursprungligen på Centrum för lättlästs blogg i en bloggstafett om Språk, makt och demokrati.

Här hittar du alla inlägg i stafetten.

Ett verkligt bokslut – #böckersomdeslutariverkligheten

Jag började skriva det här blogginlägget för länge sedan.
Sedan hände det saker, innan jag riktigt skrivit klart.

En av mina drömmar gick i uppfyllelse. Och viktigast av allt – en av de människor som betyder mest i mitt liv fick veta att han är frisk.

Så jag tänkte att det nog finns örnar ändå.
Och att de kan komma när man anar det minst men behöver det som mest.

Men så i dag läste jag Jonas modiga inlägg. Jag blev glad, för den senaste tiden har jag då och då tvivlat på hur vi förvaltar de möjligheter vi fått att berätta om våra liv.
Jag har sett hur Twitter stundtals förvandlats till en plats där jag inte längre vågar gråta ut. Jag har ibland fått känslan av att vi sitter där likt gamar och väntar på nästa strupe som ska blottas.

Jag har i efterhand sett Therese Mannheimers föredrag från Webbdagarna och hör till dem som beundrar hennes mod och transparens.

[youtube http://www.youtube.com/watch?v=ObTR28Ec0ec]

Och jag hoppas att jag återigen kommer att finna modet att be om hjälp när jag behöver den.

Så, för Jonas, för transparensen, för Therese, för modet.

Här postar  jag mitt inlägg, så som jag skrev det och så som dagarna såg ut just då:

Ett verkligt bokslut – #böckersomdeslutariverkligheten

Ibland blir saker lite fel. Så jag tänkte att jag skulle rätta till en sådan sak här.

Ni vet, den där scenen i Sagan om Ringen, där Gollum just störtat i Domedagsklyftan och Frodos uppdrag är utfört. Där, när världen rasar samman under Frodos och Sams fötter och förtärs av ett hav av eld och allt hopp är ute. Det är där det blir lite fel.
I sagan hämtas de två hjältarna av Gandalfs örnar.
De vaknar mellan vita, rena lakan, älskade och ärade av alla i sin omgivning.

I verkligheten sitter du på klippan mitt i eldhavet där världen just rasat samman.
Inte sällan efter hjältedåd lika storslagna som Frodos, strapatser lika påfrestande.
Hettan är outhärdlig och du förstår inte hur du ska klara av en enda sekund till.
Och just det, du sitter där helt ensam.

Men örnarna kommer aldrig.

Du märker det inte direkt. Det är ingenting som händer.
Men efter en evighet har lavan börjat sjunka undan. Det är ingenting du tänker på, men så en dag har en liten, liten ström av lavan stelnat, svalnat.

Och du börjar gå. Världen är tom, men det är inget du bryr dig om. Du bryr dig inte så mycket över huvud taget. När du gått några mil möter du kanske någon som går där bredvid ett tag. Och det går inte att sätta fingret på när du ser det första trädet.
Det börjar med något litet grässtrå, sedan en buske. Men till slut går du där i den vanliga världen igen.
Ingen hyllningskör, ingen som dubbar dig till riddare. Ingen som minns dig eller känner till ditt namn.

Min allra klokaste vän sa när jag en gång för många, många år sedan låg på hennes golv och tittade upp i hennes tak och frågade: ”Jag förstår inte hur jag ska ta mig härifrån!”
”Men Malin, du ska ingenstans. Du ska vara här nu.”

Hon sa inte ”det ordnar sig” eller ”mister du en står dig tusende åter”.

Och framför allt pratade hon inte om örnar.

Nummer 1

8 SIDOR nummer 1, årgång 1:

20120229-170855.jpg

Och så, från tryckeriet i dag, mitt nummer 1:

20120229-171018.jpg

Och granskar man nummer 1 från 1984 riktigt noga ser man att en nyhet om en kunglig födsel letat sig in på förstasidan den dagen också, tillsammans med Olof Palme och Tage Erlander:

20120229-171501.jpg

8 SIDOR – mot nästa drömuppdrag

Äntligen kan det sägas. Den 20 februari tillträder jag tjänsten som chefredaktör och ansvarig utgivare för 8 SIDOR, som är Centrum för Lättlästs nyhetstidning.

Det är klart att det känns vemodigt att lämna Ajour, vi har ju knappt börjat, och jag är glad att redaktionen nu växer, att fler vill vara med och bidra, testa, undersöka, utmana.

Men för min del kan jag inte tänka mig ett mer spännande och viktigare uppdrag just nu än att verka för att alla ska få tillgång till lättläst, relevant, trovärdig, uppdaterad information om den tid och det samhälle vi lever i. För att kunna vara med och verka och bidra, delta och dela. Förstå. Skapa sammanhang.

Så jo. Vissa drömmar kan tydligen slå in medan de fortfarande är drömmar.

Tillsammans

Två månader innan skolavslutningen i somras började min nioåring sy små kuddar.
Han bad oss om en låda och plockade ner saker han inte längre använde.
Han pratade med sina kompisar i klassen och fick dem att göra likadant, han fick mammor och pappor att baka och blanda saft.
Han pratade med rektorn som sa att det gick bra att de fick ha en loppis på skolavslutningen för att samla in pengar till Rädda Barnen.
Vi hjälpte till att måla ett lakan med reklam för loppisen.

Kvällen innan skolavslutningen frågade vi: ”Men vad gör ni om det regnar?”
Han svarade: ”Då hyr vi ut paraplyer!”

När skolavslutningen var över bad rektorn min son komma fram på scenen för att presentera loppisen som tog vid.
Han frågade om det var något han ville säga.

”Ja”, sa min son och tog mikrofonen.
”Jag vill tacka mina kompisar som hjälpt mig med det här.”

Jag har aldrig varit så stolt.

Det vill säga, inte förrän för några veckor sedan, när julen närmade sig och med den årets julavslutning med julmarknad och en upprepning av vårens loppmarknad.
Vi satt vid köksbordet och jag upptäckte plötsligt att han verkade ledsen.

”Vad är det?”
”Jag tycker inte att det känns bra att jag får allt beröm, bara för att jag pratar med rektorn och lärarna. Vi har ju jobbat allihop med det här. ”
”Men någon måste ju göra det du gör. Har ni pratat om projekt i skolan?”
”Ja, min fröken har berättat det. Det är en lite större uppgift.”
”När man genomför ett projekt tillsammans så behöver man oftast någon som är projektledare.”
”Men mamma, vi har ingen ledare! Vi röstar om allting.”

Vi kom överens om att han skulle prata med rektorn och säga att han inte ville ha så mycket beröm själv utan att rektorn skulle säga att de gjort det tillsammans.

Och så stod vi där igen, vid julmarknaden. Vi bar lådor med sonens utsorterade leksaker och böcker som hans lillebror köpte och som vi fick bära hem igen tillsammans med burken med långt över tusen kronor som sattes in på WWF:s konto.

Och där och då blommade min nioåring ut, han sålde varm saft som vi hade blandat hemma i köket så det stod det härliga till.
”Kom och köp, varm saft, passar perfekt i kylan! Fem kronor, påtår ingår!”

Och jo, de hade roligt. Var och en bidrog med sitt, hembakade blå puffar, chokladbollar, tidningar och muggar.

Larmet från försäljningen överröstade rektorns prat framme på den provisoriska scenen så jag hann aldrig uppfatta vad han sa.

Men jag önskar så att det kommer att finnas plats för den som helst inte står i rampljuset även i framtiden. Att det kommer att finnas utrymme för den som älskar att leda ett lag utan att vilja ha berömmelse för det. Att det kommer att gå att vara bäst på att sälja saft och få andra att bidra med det just de är bäst på och känna att alla är lika viktiga, utan att behöva kunna, eller vilja, skryta om det man har genomfört.

Och jag hoppas att livet fortsätter att uppmuntra honom att tycka att det är roligast att verkligen göra saker tillsammans.

Conversation with myself 3:58 a.m

”Jag önskar att något bra kunde hända. Vad som helst. Som att båtmotorn inte går sönder första dagen på semestern nästa år. Fast då måste den förstås lagas först. De många tappra försöken till trots har det ännu inte lyckats. Men något annat då? Att alla i min familj får vara friska? Nähä. Ok, men en helt vanlig dag, i lugn och ro liksom. Eller, äsch.”

”Men du kan ju alltid tröstshoppa på H&M.”

”Jag är alldeles för trött för det.”

”Men Lindex då?”

Du kan inte räkna dem alla

Nu är vi snart sju miljarder människor på jorden.

Det får mig att minnas en gång på 1990-talet, då jag jobbade som simlärare.

Ett av mina simskolebarn frågade:
”Fröken, hur många människor finns det?”

Jag svarade:
”Sex miljarder.”

En annan liten kille räcker då upp handen och spänner blicken i mig:
”Men fröken. Du kan inte veta det. Människorna går omkring, du skulle räkna vissa två gånger.”

Läs också: Livet, universum och allting – ”Vi tänker större än så”

”Tomten finns inte”

Ni var många som engagerade er i sexåringens kärleksbekymmer. Om E med det mjuka håret och de vackra ögonen som han inte vågar titta in i för då blir han alldeles yr i huvudet. Hur han inte vågar prata med henne och skrev ett brev för att fråga om hon ville dansa med henne på skolfesten. Hur hon blev så blyg att hon grät.

Så här gick det med skoldansen:

Han kommer hem och jag ser att han haft roligt, men någonting är inte riktigt bra. Först sätter han sig i soffans hörn och bara blänger. Efter ett tag går han och lägger sig under täcket i sin säng. Jag frågar hur det är.

”Jag fick inte det jag önskade mig i julklapp.”

Jag: ”Vad önskade du dig i julklapp?”

”Jag önskade mig modighet.”

Sedan blir det tyst. Länge. Och så kommer det några nya ord från täcket:

”Tomten finns inte.”

 Jag vill säga någonting om att mod inte är någonting man får utan något man måste öva på hela livet. Men jag gör inte det.

Jag vill berätta om något tillfälle då jag varit väldigt, väldigt rädd men tagit mod till mig ändå. Men jag gör inte det.

Och där och då, med min son under täcket, min arm om det lilla varma byltet, börjar jag fundera över hur modig jag egentligen är. Om jag själv skulle ha gått fram till E med de vackra ögonen och det mjuka håret och frågat: ”Ska vi dansa?”

#ajour – Ett vackert som hoppar

Foto: Martin Ridne

Jo. Ni har läst om det hela veckan. Den där nya grejen. Du har läst Emanuel, Sofia, Jack, Johan, Thord och Damon. Om hur vi vill skapa en plattform för att göra journalistik så som vi tror att den ska skapas nu och i framtiden. Nära, engagerad, engagerande och tillsammans med dig som läser.

Själv kliver jag på från och med årsskiftet. Men redan i morgon slår ajour.se upp portarna.

Vi har pratat i så många år om mötet mellan gamla medier och nya. Vi tänkte låta det börja här. Eller fortsätta, sträcka ut, nå nya höjder.

Allt är långt ifrån färdigt. Vi tror nämligen att ni som läser kommer att ha synpunkter på vad vi gör. Vi kommer att lyssna på dem. Nästa år kommer vi också att i större utsträckning börja undersöka var affären finns. Hur mediehus kan stå oberoende, starka och gå runt även i framtiden.

Ingen av oss har några större ambitioner att bli stormrika. Initialt gör vi det här på vår fritid, för att vi inte kan släppa tanken på att det måste gå. Men vi tror att ju mer tid och kärlek vi kan ge, desto bättre kommer det bli. Och om inte vi kommer att tjäna pengar på det så skulle det kännas bra att åtminstone ha lagt grunden till nya sätt som andra kan göra det på i framtiden.

Det är där jag kommer in. För det grämer mig så att det vi inte förstod det vi borde ha förstått. Hur innehåll, engagemang, teknik och tillgängliggörande måste gå hand i hand.
Det hade kunnat vara de traditionella mediehusen som hade skapat så väl Google som Iphone och  Facebook och Twitter. Om vi hade menat allvar med vår vilja att berätta och vara oberoende. Och till för våra läsare.
Då kan vi inte stå där och krama det som var och bara tycka att ”det var bättre förr”.

Vi har inte hela svaret på hur framtidens journalistik kommer att se ut, men vi har åtminstone en aning om vilka möjligheter vi har att skapa journalistik för i dag. Jag hoppas ni ska inspireras av det vi gör bra och lära av våra misslyckanden. Kanske hoppa bock?

Jag kallar det journalistik, men har förstått att ordet i sig är laddat. Och kanske kan man fråga sig om vi kan använda ett gammalt begrepp för att göra någonting nytt. Om begreppet i sig begränsar oss. Jag vet inte. Vi kan kalla det berättande, redaktörskap, nyheter filtrerade genom personer vi väljer att lita på, nyhetsblogg. Internets förstasida på svenska om ni så vill. Jag tänker inte dra hela debatten om journalistrollen som pågått under 2011 en gång till, jag undrar om vi om några år ens kommer att förstå den. Men om ni vill läsa mer om vad jag tycker så finns nu boken om #journalistroll att ladda ner här.

När jag var 16 skrev jag en låt som hette ”Ett vackert som hoppar”.
Jag har liksom aldrig kommit runt den. Den fick ge namn åt hela den skiva jag spelade in (då fanns det kassettband. Jag gick till en studio, spelade in, fick en mastertejp och kopierade kassettband. Ja, det gick ju det också.) Och den uppmärksamme har sett att min blogg heter så i sidhuvudet. Malins tankar – Ett vackert som hoppar.

Vägskälen värker i mig
Adjö till ett oåterkalleligt beslut

Ett vackert som hoppar
Ska sätta min skrivmaskin på månen
Där impulserna är den enda chansen att överleva
Historia

Man kan alltid vänta ett tag till med att förverkliga sina drömmar. Skaffa en finansiär, göra en marknadsundersökning till. Eller så kör man. Lägger grunden till ett världsimperium hemma i sina föräldrars garage. Samlar de bästa man kan tänka sig för att bilda en orkester och bjuder in alla att vara med och dansa.

Känner efter om man verkligen lever varje dag som vore det den sista.
Det är starka ord av Steve Jobs. Men kan vi egentligen göra på något annat sätt?

[youtube http://www.youtube.com/watch?v=UF8uR6Z6KLc]

Läs också: Ett litet hopp för Malin, ett stort hopp för mänskligheten