Malin Crona

Två månader innan skolavslutningen i somras började min nioåring sy små kuddar.
Han bad oss om en låda och plockade ner saker han inte längre använde.
Han pratade med sina kompisar i klassen och fick dem att göra likadant, han fick mammor och pappor att baka och blanda saft.
Han pratade med rektorn som sa att det gick bra att de fick ha en loppis på skolavslutningen för att samla in pengar till Rädda Barnen.
Vi hjälpte till att måla ett lakan med reklam för loppisen.

Kvällen innan skolavslutningen frågade vi: ”Men vad gör ni om det regnar?”
Han svarade: ”Då hyr vi ut paraplyer!”

När skolavslutningen var över bad rektorn min son komma fram på scenen för att presentera loppisen som tog vid.
Han frågade om det var något han ville säga.

”Ja”, sa min son och tog mikrofonen.
”Jag vill tacka mina kompisar som hjälpt mig med det här.”

Jag har aldrig varit så stolt.

Det vill säga, inte förrän för några veckor sedan, när julen närmade sig och med den årets julavslutning med julmarknad och en upprepning av vårens loppmarknad.
Vi satt vid köksbordet och jag upptäckte plötsligt att han verkade ledsen.

”Vad är det?”
”Jag tycker inte att det känns bra att jag får allt beröm, bara för att jag pratar med rektorn och lärarna. Vi har ju jobbat allihop med det här. ”
”Men någon måste ju göra det du gör. Har ni pratat om projekt i skolan?”
”Ja, min fröken har berättat det. Det är en lite större uppgift.”
”När man genomför ett projekt tillsammans så behöver man oftast någon som är projektledare.”
”Men mamma, vi har ingen ledare! Vi röstar om allting.”

Vi kom överens om att han skulle prata med rektorn och säga att han inte ville ha så mycket beröm själv utan att rektorn skulle säga att de gjort det tillsammans.

Och så stod vi där igen, vid julmarknaden. Vi bar lådor med sonens utsorterade leksaker och böcker som hans lillebror köpte och som vi fick bära hem igen tillsammans med burken med långt över tusen kronor som sattes in på WWF:s konto.

Och där och då blommade min nioåring ut, han sålde varm saft som vi hade blandat hemma i köket så det stod det härliga till.
”Kom och köp, varm saft, passar perfekt i kylan! Fem kronor, påtår ingår!”

Och jo, de hade roligt. Var och en bidrog med sitt, hembakade blå puffar, chokladbollar, tidningar och muggar.

Larmet från försäljningen överröstade rektorns prat framme på den provisoriska scenen så jag hann aldrig uppfatta vad han sa.

Men jag önskar så att det kommer att finnas plats för den som helst inte står i rampljuset även i framtiden. Att det kommer att finnas utrymme för den som älskar att leda ett lag utan att vilja ha berömmelse för det. Att det kommer att gå att vara bäst på att sälja saft och få andra att bidra med det just de är bäst på och känna att alla är lika viktiga, utan att behöva kunna, eller vilja, skryta om det man har genomfört.

Och jag hoppas att livet fortsätter att uppmuntra honom att tycka att det är roligast att verkligen göra saker tillsammans.

Ni var många som engagerade er i sexåringens kärleksbekymmer. Om E med det mjuka håret och de vackra ögonen som han inte vågar titta in i för då blir han alldeles yr i huvudet. Hur han inte vågar prata med henne och skrev ett brev för att fråga om hon ville dansa med henne på skolfesten. Hur hon blev så blyg att hon grät.

Så här gick det med skoldansen:

Han kommer hem och jag ser att han haft roligt, men någonting är inte riktigt bra. Först sätter han sig i soffans hörn och bara blänger. Efter ett tag går han och lägger sig under täcket i sin säng. Jag frågar hur det är.

”Jag fick inte det jag önskade mig i julklapp.”

Jag: ”Vad önskade du dig i julklapp?”

”Jag önskade mig modighet.”

Sedan blir det tyst. Länge. Och så kommer det några nya ord från täcket:

”Tomten finns inte.”

 Jag vill säga någonting om att mod inte är någonting man får utan något man måste öva på hela livet. Men jag gör inte det.

Jag vill berätta om något tillfälle då jag varit väldigt, väldigt rädd men tagit mod till mig ändå. Men jag gör inte det.

Och där och då, med min son under täcket, min arm om det lilla varma byltet, börjar jag fundera över hur modig jag egentligen är. Om jag själv skulle ha gått fram till E med de vackra ögonen och det mjuka håret och frågat: ”Ska vi dansa?”

”Om inte jag kan komma till yoghurten så får yoghurten komma till mig.”

Ibland har min sexåring svar på det mesta här i livet.