En enda sak

I dag föll en ung kvinna handlöst mitt framför mig på tunnelbanan.

Hennes blick försvann, all stadga rann ur kroppen på henne.

Och så dunsen. Jag kommer aldrig glömma den. Vi var några som var snabbt framme. ”Vad som helst, jag gör precis vad som helst, bara hon lever”, hann jag tänka medan fingrarna letade efter hennes puls.

Det tog inte många sekunder innan det stod klart att en av oss som var först framme var sjuksköterska. ”Det är lugnt, hon andas.”
Jag hade fortfarande lite svårt att förstå hur någon som just fallit så hårt kunde andas.

Men så såg jag att hennes ögonlock rörde sig. Sjuksköterskan såg helt lugn ut.

En man plockade fram sin mobiltelefon och ringde efter ambulans. Vi sa åt den som stod närmast dörren att dra i nödbromsen så att tåget skulle stanna kvar vid stationen.

Någon kom springande med en flaska vatten. Någon sprang för att larma konduktören.

Kvinnan på golvet försökte kommunicera. En kvinna uppfattade att hon pratade portugisiska och satte sig intill henne för att försöka lugna henne. Lyckades uppfatta namnet på hennes pojkvän, ringde ett samtal från kvinnans mobil. Han var snart på plats.

Minuterna gick. ”Gravid i andra månaden” lyckades vi förstå. Och så ”hon fryser”.
Aldrig har så många klätt av sig sina jackor på en och samma gång i en och samma tunnelbanevagn. När ambulanspersonalen väl kom låg kvinnan inbäddad under ett tjockt lager jackor. När hon plötsligt fick svårt att andas, precis när ambulanspersonalen var på väg in i vagnen började en kvinna intill mig att gråta. ”Ni måste hjälpa henne, ni måste!”
Jag tror att hon gav uttryck för vad alla i den där vagnen kände precis just då.

När ambulanspersonalen lugnt och stadigt lyft över kvinnan till båren och kvinnan återfått medvetandet och lite av sin kraft i kroppen stängdes så småningom tågdörrarna och tåget fortsatte. Vi tittade lite förvirrat på varandra.

Jag tror inte jag var ensam om att faktiskt ha glömt bort vart jag egentligen var på väg. Vart jag hade så bråttom.
Vad som för en stund sedan hade varit så viktigt.

För plötsligt var bara en enda sak i hela världen viktig.
”Vad som helst, jag gör vad som helst, bara hon lever.”

Detta är inlägg #009 i #blogg100

0 svar på “En enda sak”

  1. Det är när medmänsklighet får plats i nuet som dået och snartet får ge vika. Bra agerat av alla medmänniskor! Lugn är en bra egenskap, det kan man lära av människor som har en del av kaos i sitt yrkesval.

  2. En vardagshändelse som kan hända oss alla. Men som vi alla helst vill slippa!

    Ni handlade proffsigt, tycker jag. Greps inte av panik utan handlade rationellt. Tänk om ingen tänkt på att informera konduktören utan att tunnelbanevagnen rullat vidare och ambulansen fått fara än hit och än dit för att få kontakt med kvinnan de sökte…

  3. Förstår att det var en omskakande upplevelse för er som var inblandade men ditt inlägg ger mig hopp om att medmänskligheten fortfarande finns kvar trots allt hårdare klimat i vår värld.

Lämna ett svar till Jonas T Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *