Jag vill inte dö

När jag skulle opereras för cancer gjorde min läkare något som förvånat mig sedan dess. Han tog sig tid, inte bara en, utan flera gånger, före operationen att prata med mig. Jag ville inte operera bort min livmoder. Faktum är att jag i det första telefonsamtalet tydligt deklarerade att det inte kom på tal. På sitt milda, lågmälda, sätt fick han mig att inse att jag måste finnas kvar för de två barn jag redan hade.
”Vad händer om jag inte opereras?”
”Troligen ingenting. På kanske fem år. Sedan får du väldigt ont. Och då är det för sent.”

Någon vecka innan operationen träffade han mig en gång till. Han gav sig inte. Han märkte att det var något som skavde.
”Malin, vad är det du är rädd för, egentligen?”

Så hörde jag mig säga”Jag vill inte dö.”
Han nickade. ”Jag vet.”

Vi är mitt i en pandemi. Vi vet inte hur många som kommer att dö av coronaviruset. Mänskligt lidande går aldrig att jämföra. Varje människa som försvinner kommer skapa stora hål efter sig.

Ändå är det vårt jobb att berätta om det. Hålla huvudet kallt. Rapportera om siffror. Skicka flashar på dödsfall. Och mitt i detta. Människor. Rädda för att dö. Som inte vet vad de ska göra. Som bunkrar toalettpapper. Människor som kanske aldrig mer får träffa sina gamla släktingar. Som inte längre kan resa till sina älskade.

I ett försök att hitta fast mark under fötterna när hela världen skakar dammsuger jag nätet på data. Vill hålla den smärtsamma verkligheten stången genom den distans svarta siffror mot vit bakgrund skapar. Döden finns i siffror. Även de år då ett nytt virus inte skördar tusentals offer. 90.000 människor dör i Sverige varje år. Nästan 250 varje dag. Över hälften av dem 80 år eller äldre. Döden är än så länge oundviklig för människor. Men varje dag dör också någon som borde ha fått leva längre. Någon som haft för mycket att göra på jobbet för att hinna ta sitt cellprov. Någon som fått en felaktig läkarbedömning. Någon som mötte fel bil på vägen hem. Någon som blev kär i fel man.

Kanske behöver vi hitta nya sätt att skriva om döden. Vi måste förstås fortsätta att rapportera om siffror. Coronaviruset är inte vardag. Nyhetsjournalistik är inte vardag. Nyhetsjournalistik är det som bryter av från det oväntade. Det handlar om tillit. Vi får aldrig falla i fällan att inge falsk trygghet. Då kommer påståendena om att vi mörkar sanningen som ett brev på posten.

Det finns många saker vi kan göra för att rädda liv. Forskning kring sjukdomar, kunskap om våld i nära relationer, en fungerande missbruksvård, säkrare transporter och arbetsplatser.

Men när den väl kommer är döden i sig inte ett misslyckande. Den är slutet på det vackraste som finns. Och någonstans i den värdigheten och medkänslan måste vi befinna oss om vi ska kunna upprätthålla vårt uppdrag att berätta att världen står kvar samtidigt som den just nu förändras både snabbare och kanske i en riktning som vi inte hade önskat.

Människor är gruppvarelser. Vi gör som andra gör. Vi söker tröst. I tider som dessa kanske den viktigaste tröst vi kan ge är ”Det är ok. Vi är alla rädda för att dö. De flesta av oss kommer inte att dö just nu. Men det är ok att vara rädd. Vi kommer alla känna någon som förlorat någon älskad i Corona.”

Det är förstås inte vår roll att ge falsk tröst eller utlova ett liv efter döden.

Men vi kan sträva efter att vara den gemensamma samlingsplats där de svåraste frågorna får utrymme.

Och låta de människor som just förlorat någon de älskar veta att de inte är ensamma.

LÄS OCKSÅ: Dagen då toapappret tog slut

Att göra ingenting

Det har alltid varit min absolut sämsta gren. Att göra ingenting. ”Koppla av”, som de kallar det.

Jag trivs helt enkelt med att jobba, gillar att göra mycket, tycker om att skapa, älskar att se resultat av det jag gör.

Men i dag passade jag faktiskt på att testa. Barnen verkar sätta likhetstecken mellan att komma hem till mormor och morfar på Orust och att vila så jag gjorde dem sällskap. Och jo, jag fuskade lite, lite, gjorde ett nytt arrangemang till en låt, planerade lite inför en fest. Men en stor del av dagen låg jag bara i soffan och tittade på utsikten. Och kom på mig själv med att tycka att det var riktigt spännande att jämföra fåglarnas rörelser när de flög förbi och hur ljuset skiftade över Kalvöfjorden.

Jag kan faktiskt tänka mig att göra om det.

      

Läs också:
Dansa – Pausa
Det här är ett inlägg i #blogg100 år 2016.

När hon sjunger

”Mamma, jag vet att du sjunger för att du är glad i dag.”

Han har så rätt.

Men det är inte alltid så lätt att veta.

Jag har många förebilder inom den svenska vistraditionen.

Jag började tidigt lära mig min Taube utantill och skrev i sådana där ”Mina Vänner”-böcker som fanns före Facebooks tid att jag ville bli ”Taubekännare” när jag blev stor.

Jag älskade svensk punk och senare föll jag handlöst för Magnus Johansson, han som alla minns som ”han med ‘Vakna nu Anneli’,” eller möjligen ”Pappa är en flygkapten”.
Men jag älskade honom för rader som ”för de vet att det aldrig blir vackrare än så här”. Eller ”Och hon sa hejdå, sen klev hon på!”

Men ingen har gjort så djupt intryck på mig som Robert Broberg.

Det hände i Scandinavium. När han så där ärligt klev ur det klämkäcka och lät oss följa med ner i hans mörker. Den svärta han besökt. Och hur han naket mötte oss i det och sa:
”Men jag har lärt mig att man måste måla livet i alla färger. Även det svarta hör dit.”

Jag tänker på livet så, ända sedan det ögonblicket. Att alla färger hör till. Att det blir väldigt platta, tråkiga tavlor om vi ska hålla på och städa bort vissa av dem. Och att människor som levt ett liv är mycket intressantare än de som mest ägnat sig åt att städa.

Men just i dag sjunger jag för att jag är glad. För det hör också livet till.

Läs också:
Vi vill så gärna hjälpa till

Det här är inlägg #016 i #blogg100 år 2016.

Varje slut är också en början

Ingela skrev en kommentar till mitt inlägg i går i blogg100-inläggsgruppen på Facebook.

”Vackert och lite sorgligt.”

Jag frågade på vilket sätt det var sorgligt och vi pratade om förgängligheten.

Hur det också är den som är själva förutsättningen för allt liv.
Om ingenting förändrades skulle inget liv kunna skapas, inga nya tankar tänkas.

Varje slut är också en början.

Vissa slut är lättare att glädjas åt än andra.
Slutet på en graviditet. Slutet på en arbetslöshet. Slutet på en sjukskrivning.

Andra kan vara lite svårare.
När skilsmässan är ett faktum. När barnen flyttar hemifrån. När man blir av med jobbet. När man inte längre är frisk.

Alla slut ska man förstås inte glädjas över. Och sorgen har förstås sin uppgift.
Men jag kan komma på mig med att faktiskt ibland sakna även det som jag längtade efter slutet på.

Nej, jag saknar inte att behöva planera in ett extra buss-stopp för att gå bakom en buske vid Danderyds sjukhus och kräkas. Eller att jag inte kunde gå in i ett hus där det vistats en vitlök de senaste två veckorna.
Men jag kan sakna sparkarna i magen. Det ständiga sällskapet. När han fick hicka.

Och jo, jag kan längta tillbaka till den där tiden när jag låg på en madrass på golvet hos min bästa vän och bara grät för att den där enda, stora kärleken hade tagit slut. Då kunde jag inte se hur jag skulle ta mig igenom nästa sekund. Nu minns jag all den kärlek som omfamnade mig, hur hennes pojkvän gjorde frukost åt mig, hennes bror lagade min cykel.

Om jag hade kunnat tänka annorlunda då, om jag visste det jag vet nu?
Nej, knappast.

Men nuförtiden kan jag faktiskt stanna upp, även i de där jobbigaste, osäkraste delarna av mitt liv och tänka ”jo, det är skitjobbigt. Och jo, jag vill att det här förändras. Men jag vet att när det väl gör det så kommer jag minnas de här delarna, den här längtan, den här smärtan, de möten den ledde till, som något värdefullt också.”

This too, shall pass.

Läs också:
Människa+ ”Tänk om vi inte gör det?”
Efter regn kommer storm
Ett verkligt bokslut – #böckersomdeslutariverkligheten

Det här är inlägg #007 i #blogg100 år 2016.

Människa+ ”Tänk om vi inte gör det?”

Vi föds. Vi lever. Vi dör.

Eller?

Jag bär döden ganska nära i hjärtat. Jag har nog faktiskt alltid gjort det.
Medvetenheten att vår tid är utmätt. Att mitt liv utgörs av de val jag gör.

Det kan låta klokt och genomtänkt, men att ha döden som måttstock är inte bara bra.
Det kan stressa mig. Och det kan göra mig så frustrerad när jag ser vad vi människor väljer att lägga vår tid på. Hur så mycket mänsklig energi och förmåga kan gå åt till att döda och förstöra för andra. Hur strävan efter mer makt får människor att göra elaka saker mot andra. När beslut att inte fatta beslut leder till att massa mänsklig energi aldrig kommer till användning. När döden är det enda vi vet. Så jävla onödigt.

Och det kan också leda till att jag låter bli att ta mig an vissa projekt för att jag är allt för medveten om att jag väljer bort annat då. Och så kanske min bok aldrig blir klar för att jag väljer de där samtalen med vänner i stället. Eller mina låtar aldrig färdiginspelade för att jag inte vågar börja, för tänk om jag fegar ur och det tar stopp och jag lagt min tid på det i onödan?

Därför var det så befriande när en ny bekantskap plötsligt säger ”tänk om vi inte gör det.”
”Tänk om vi inte dör”.
Han pratade om svarta hål och hur tiden kan krökas och jag ska helt ärligt säga att jag inte riktigt hängde med, men just de orden dröjde sig kvar.
”Tänk om vi inte gör det.”

För han har förstås rätt.
Det enda vi vet är att vi ingenting vet om framtiden.
Kanske blir vi allt bättre på att byta ut de funktioner i våra kroppar som slutar fungera.
Kanske kan vi leva för evigt.

Tanken är förstås inte ny. Den är nog lika evig som människan. Och det slår mig att den egentligen borde ligga mig lika nära till hands som tanken att vi ska dö. En tanke bär alltid sin motsats inom sig.

Många säger att de tror att de skulle skjuta upp beslut om de visste att de skulle leva för evigt. Men för mig får tanken motsatt effekt. Om jag vet att jag ska leva för evigt är de steg jag tar i dag ännu viktigare. Jag skapar ringar på vattnet, den färdriktning jag tar ut i dag kommer påverka mig och min omgivning för evigt. Jag kommer inte undan.
Karma, kallas det i buddhismen. Och tanken svindlar.

Jag brukar säga att jag har tre mål i livet:

  1. Jag vill dö mer nyfiken än rädd.
  2. Jag vill inte ångra att jag inte har dansat så mycket jag ville.
  3. De här orden är egentligen min yngste sons, men jag har tagit dem till mig och tycker han har så rätt när han säger: ”Vi ska kramas i kapp all den tid vi ska vara döda”.

Och så vill jag också leva.

  1. Nyfiken.
  2. Dansa.
  3. Kramas.

Men det är klart att jag också väldigt gärna skulle vilja skriva klart mina böcker och spela in mina låtar också. Oavsett om jag ska dö eller inte.

Här kan man för övrigt se ett av mina favoritsamtal om döden.

Med min fina vän Annika Koldenius  i samtal med läkaren Lars H Gustafsson och religionspsykologen Owe Wikström på bokmässan den 27  september 2014.

Jag älskar hur man kan komma fram till samma slutsats, oavsett om man är djupt troende, ateist, eller naturvetare. Vi lever kvar. På olika sätt. Lever vi kvar.

Läs också:

Livet, universum och allting
Om meningslösa Facebook-uppdateringar

Det här är inlägg #006 i #blogg100 år 2016.

Developé – hur saker och ting kan utvecklas

”Har ni tänkt på att armen består av tre delar? En del mellan axeln och armbågen, en mellan armbågen och handleden och så handen? Ni ska vrida översta delen bakåt. Mellandelen framåt. Och handen bara förlänger.”

Och så fortsätter det.

”Artikulera med foten! Sätt inte bara ned den på golvet. Veckla ut en del i taget. Developé! Utvecklas!”

Och jag tänker att det är just så vi går framåt.

Genom att dela upp saker i små, överblickbara delar. Att det är så all förändring sker.

Ingen klarar att bara ”skilja sig”, ”flytta”, eller ”byta jobb”. Kanske är det därför vi stannar. För att vi inte vet hur vi ska veckla ut den ena foten framför den andra i lagom små delar.

Och kanske är det just när vi inte lyckas bryta ner saker i tillräckligt delbara mängder som vi står kvar.

”Developé!” skriker Rebecca.

Och när vi precis just lärt oss det ropar hon ”Envelopé!” Veckla in.

Jo. Kanske gör vi saker ibland mer invecklade än de behöver vara.

Läs också: Superhjältar

Det här är inlägg #004 i #blogg100 år 20016.

Efter regn kommer storm

”Nu förstår jag vad jag sorgen är till för”, säger jag.
”Nu har jag gråtit. Som jag har gråtit.
Och nu vet jag.
Sorgen är till för att städa rent.
Men nu är jag så arg. Och jag förstår inte.
Vad ska all den här ilskan vara bra för?”

”Ja, sorgen städar rent”, säger hon.
”Och ilskan är till för att ingen annan ska invadera det utrymme du skapat.
För att du ska kunna fylla det med vad du vill.”

Läs också:
Ett verkligt bokslut – #böckersomdeslutariverkligheten

Det här är inlägg #003 i #blogg100 år 2016.

Det kom ett brev

Precis när man just tänkt ge upp. När det faktiskt inte finns mer ork kvar. När allt gummi på däcken varit slut alldeles för länge redan och fälgarna gnisslar mot asfalten.

När tårarna grävt djupa fåror i kinderna, när rösten börjat vissna.

Precis just då. Kommer det ett brev.

Och det står inte ”Väl kämpat! Samhället vill tacka dig för att du slåss för ditt barns bästa. Vi förstår att det sliter på dig, vi förstår att det ofta känns som att tala för döva öron. Det här är ett erkännande för alla dina sömnlösa nätter, alla timmar i möten, vid tangentbordet, i telefonen. Det här är ett tack för att du aldrig ger upp om ditt barn.”

Men det står ‘Vi beslutar att förlänga insatsen.’ Och tårarna börjar rinna igen.
Tårar av lättnad där all stress rinner ur mig. Jag unnar mig det, en liten stund. Innan jag måste kavla upp ärmarna för att ge mig in i nästa strid.

Läs också: Ibland blir jag tyst

Det här är inlägg #097 i #blogg100.

Hopp

moln där solen syns vid kanten
My Silver Lining.

Jag vet faktiskt inte. Om det är människans viktigaste eller mest korkade egenskap.

Förmågan att återigen känna hopp. Se möjligheter bortom katastroferna.
Ana att det kan finnas en ljusning, bakom molnen.

Nej, jag vet inte. Men jag vet att det har förmåga att åtminstone för en kort stund lyfta bort det där berget jag släpat runt på mina axlar alldeles för länge.

Läs också: Ibland blir jag tyst

Ett vackert som hoppar del två

Det här är inlägg #096 i #blogg100.

Sammansatt 

Nej, sammansatta ord är inte lättlästa. Men ibland måste man göra undantag.

För vissa dagar är det svårt att hitta ord som bättre beskriver tillvaron än mammailska och champagneflykt.

Och kanske är det just själva definitionen av vad en människa är. Sammansatt.

Läs också: Ibland blir jag tyst

Det här är inlägg #91 i #blogg100.