Kategori: Mina kloka barn

Han vaknar med kludd i håret.
Ja, sån där häftmassa man sätter upp saker med.

Jag försöker försiktigt pilla ur det.
”Du får klippa bort det” säger han.

Jag skulle ju kunna bli arg. Gorma något om att häftmassa inte är något man har i sängen. Att det fastnar i håret, på lakanen, väggen och i hans ansikte.

I stället frågar jag: ”Var är din boll? Vet du inte var den är?”
”Just det” säger han.

För han har fått en boll. Så han inte ska dra bort huden på händerna och fötterna.
”Vad bra” säger jag.
”Vad bra att du använde kluddet när du inte hittade bollen.”

Så kommer jag till jobbet.
Det har tydligen varit storbråk.

Jag har redan hunnit få flera mejl och cheferna har meddelat att det får verkligen inte vara så att människor lämnar kaffemuggar i diskhon i stället för i diskmaskinen.

Jag säger ingenting.

Men det var jag.

Jag kämpade på hela dagen. Med min stackars arm i förband. Jag ställde säkert ner tio kaffemuggar, både mina och andras i den där diskmaskinen. Men min ena hand.

Men när jag hade bråkat med skolan i telefon flera gånger för att de inte ens vill försöka förstå varför min son kastar legobitar utan ber mig att kasta mig iväg och hämta honom (nej, det var inte svårt att förstå, han svarade, om man bara brydde sig om att fråga. Och jag hade också blivit arg om någon sa så till mig som de sa till honom. Innan han kastade legobitar) och var på väg hem så orkade jag inte.

Jag orkade inte ställa ner mina saker för att kunna öppna diskmaskinen och ställa ner dagens sista koppar i maskinen. Så de hamnade i diskhon.

Jag säger inget av det där.

I stället tänker jag på hur jag försiktigt klipper bort kluddet ur min sons hår och säger till honom ”Vi ska leta reda på din boll.”

Läs också: Ibland blir jag tyst

Det här är inlägg #047 i #blogg100.

Det finns nog inget som fascinerar mig så som den mänskliga hjärnans förmåga att anpassa sig.

Nu visade tack och lov röntgenplåtarna att inget i min stackars hand är brutet.
Men jag är imponerad över hur min hjärna både hann räkna ut och ta reda på vilket det värsta scenariot (operation och ett halvårs läkartid) och det vanligaste scenariot (fyra veckor med gips) vid handledsbrott är och samtidigt lyckas trösta mig med ord som ”vilken tur att jag hann lacka naglarna i går med ett lack som sitter i fyra veckor, för det kommer ta tid innan jag kan hålla i en pensel igen” och ”jo, men visst borde jag kunna klara det mesta på baletten med armen i gips?” och ”vilken oerhörd tur att det inte var högerhanden!” och ”vad bra att barnen är så stora nu att de kan hjälpa till hemma.”

Min hjärna lyckas också med konststycket att skapa en enorm känsla av tacksamhet att inget är brutet. Fast det ju egentligen gör rätt ont att ramla och slå sig.
Och är rätt opraktiskt med en stukad hand också.

Till slut tar sig min hjärna till och med friheten att i efterhand hitta på en mening med det som hänt.

För det är ju rätt bra att barnen lär sig diska ordentligt. Och det är intressant att jag upptäcker att jag tydligen oftast lär mina barn saker genom att visa dem hur man gör för det känns oerhört ovant och svårt att ge muntliga instruktioner.

Vi har spännande samtal där bredvid varandra vid diskhon.

”Mamma, jag kan vara din vänstra hand!”

Och sedan, när han frågar hur jag gör för att se om det är någon disk kvar under skummet och jag svarar ”jag brukar känna efter”, så funderar han lite.
”Menar du känna så här, med handen, eller känna efter om du kan känna att det finns disk kvar?” Vilket förstås är en väldigt spännande fråga om känslor.
Vad vi känner. Och hur. Och var någonstans de uppstår.

Vad jag däremot inte begriper mig på är hur min hjärna kunde försätta mig i den här situationen från första början.

För när jag går där, lite för bråttom, och försöker göra lite för många saker på en gång och skriver sms samtidigt som jag ska kliva av bussen och få med mig kassen och ja, det går som det går, eller inte alls, och jag faller, så väljer alltså min reptilhjärna att hellre skydda telefonen jag håller i högerhanden än min egen kropp.

Och om det i sig är ett tecken på evolution, att hjärnan har lärt sig att alltid i första hand skydda min Iphone, så kan kanske till och med jag tycka att den i det här fallet visade sig vara lite väl anpassningsbar.

Det här är inlägg #043 i #blogg100.

I dag åkte jag och tolvåringen till Romme för en dags skidåkning.

Det var en grå, tidig morgon.

Men plötsligt, när vi åkt halvvägs, pekade han framåt och sa ”Mamma, ser du där framme? Inga moln!”

Och jag påmindes om hur mycket jag tycker om själva färden. Att titta ut genom ett tåg- eller bussfönster och fundera över alla de där liven som levs bakom väggarna i alla de där små husen. Jag tänker på alla drömmar, val, besvikelser, lyckliga stunder som utspelats där. Och på mina.

Och solen? Jodå, den följde med oss resten av dagen.

Jag kom på att jag nog inte åkt utförsåkning sedan barnen kom, men efter ett tag börjar ju kroppen minnas hur man gör. Det är inte så dumt.

Och inte helt olikt balett. Så länge man har hyfsad koll på sitt eget center så brukar resten lösa sig av sig självt.

Det här är inlägg #028 i #blogg100.