Var god stör ej

rymdskeppet Enterprise i Star Trek

Schhhh…

Vi har nästan 70 avsnitt kvar på Netflix.

Jag misstänker i och för sig att det han gör, han som snart fyller tonåring, när han frågar ”Ska vi se ett avsnitt Star Trek?”, är ungefär det samma som jag gjorde när jag frågade min pappa om vi skulle gå och titta på båtarna.

Men det gör ingenting. För vi har det rätt bra.

Läs också: På äventyr

Det här är inlägg #049 i #blogg100.

 

Det finns oftast en förklaring

Han vaknar med kludd i håret.
Ja, sån där häftmassa man sätter upp saker med.

Jag försöker försiktigt pilla ur det.
”Du får klippa bort det” säger han.

Jag skulle ju kunna bli arg. Gorma något om att häftmassa inte är något man har i sängen. Att det fastnar i håret, på lakanen, väggen och i hans ansikte.

I stället frågar jag: ”Var är din boll? Vet du inte var den är?”
”Just det” säger han.

För han har fått en boll. Så han inte ska dra bort huden på händerna och fötterna.
”Vad bra” säger jag.
”Vad bra att du använde kluddet när du inte hittade bollen.”

Så kommer jag till jobbet.
Det har tydligen varit storbråk.

Jag har redan hunnit få flera mejl och cheferna har meddelat att det får verkligen inte vara så att människor lämnar kaffemuggar i diskhon i stället för i diskmaskinen.

Jag säger ingenting.

Men det var jag.

Jag kämpade på hela dagen. Med min stackars arm i förband. Jag ställde säkert ner tio kaffemuggar, både mina och andras i den där diskmaskinen. Men min ena hand.

Men när jag hade bråkat med skolan i telefon flera gånger för att de inte ens vill försöka förstå varför min son kastar legobitar utan ber mig att kasta mig iväg och hämta honom (nej, det var inte svårt att förstå, han svarade, om man bara brydde sig om att fråga. Och jag hade också blivit arg om någon sa så till mig som de sa till honom. Innan han kastade legobitar) och var på väg hem så orkade jag inte.

Jag orkade inte ställa ner mina saker för att kunna öppna diskmaskinen och ställa ner dagens sista koppar i maskinen. Så de hamnade i diskhon.

Jag säger inget av det där.

I stället tänker jag på hur jag försiktigt klipper bort kluddet ur min sons hår och säger till honom ”Vi ska leta reda på din boll.”

Läs också: Ibland blir jag tyst

Det här är inlägg #047 i #blogg100.

Ibland blir jag tyst

Jag sparar länkar.

Den här, från 2009, om hur mammor till barn med autism uppvisar symtom som påminner om de stressreaktioner soldater i strid uppvisar.

Den här, med länk till boken ”Utsatta föräldrar”, om föräldrar till barn med funktionsnedsättning.

Den här, till Expressens artikelserie om föräldrar som tvingas föra en dubbel kamp, mot samhället, och för sina barn.

Jag tänker att jag ska skriva något smart.

Något som alla förstår.

Något om att det inte är barnen som gör att vi tar slut.

Tvärtom är det de som gör att vi orkar.

En mjuk kind mot min som tigger tusen pussar innan påklädning.

Ett par armar runt mig:
”Mamma, vi måste kramas i kapp all den tid vi ska vara döda!”

Alla dessa smarta uppfinningar. Kluriga frågor.

Det är han som säger ”Vi måste hjälpas åt att förstå varandra.”

Nej, det är den här dagliga kampen. Mot en omgivning som inte förstår.

Alla de dagar då jag tänker att det inte är min son som har svårt att förstå andra.
Det är de andra som har svårt att förstå honom.

Att de inte tar sig tid att lyssna. Att de tolkar in en massa information som inte finns där, eller låter bli att se den som finns där.

Jag vill skriva om allt det där.

Men i stället blir jag tyst. Om ni undrar. Varför jag blir tyst ibland.

Så är det dagar då jag samlar länkar. Och slåss.

Läs också:
Att vara mamma

Det här är inlägg #046 i #blogg100.

Att hitta meningen i livet

Hand i bandage med svartglittrigt nagellack på tummen.

Det finns nog inget som fascinerar mig så som den mänskliga hjärnans förmåga att anpassa sig.

Nu visade tack och lov röntgenplåtarna att inget i min stackars hand är brutet.
Men jag är imponerad över hur min hjärna både hann räkna ut och ta reda på vilket det värsta scenariot (operation och ett halvårs läkartid) och det vanligaste scenariot (fyra veckor med gips) vid handledsbrott är och samtidigt lyckas trösta mig med ord som ”vilken tur att jag hann lacka naglarna i går med ett lack som sitter i fyra veckor, för det kommer ta tid innan jag kan hålla i en pensel igen” och ”jo, men visst borde jag kunna klara det mesta på baletten med armen i gips?” och ”vilken oerhörd tur att det inte var högerhanden!” och ”vad bra att barnen är så stora nu att de kan hjälpa till hemma.”

Min hjärna lyckas också med konststycket att skapa en enorm känsla av tacksamhet att inget är brutet. Fast det ju egentligen gör rätt ont att ramla och slå sig.
Och är rätt opraktiskt med en stukad hand också.

Till slut tar sig min hjärna till och med friheten att i efterhand hitta på en mening med det som hänt.

För det är ju rätt bra att barnen lär sig diska ordentligt. Och det är intressant att jag upptäcker att jag tydligen oftast lär mina barn saker genom att visa dem hur man gör för det känns oerhört ovant och svårt att ge muntliga instruktioner.

två barnhänder med gula diskhandskar diskar en mugg med en grön diskborste.

Vi har spännande samtal där bredvid varandra vid diskhon.

”Mamma, jag kan vara din vänstra hand!”

Och sedan, när han frågar hur jag gör för att se om det är någon disk kvar under skummet och jag svarar ”jag brukar känna efter”, så funderar han lite.
”Menar du känna så här, med handen, eller känna efter om du kan känna att det finns disk kvar?” Vilket förstås är en väldigt spännande fråga om känslor.
Vad vi känner. Och hur. Och var någonstans de uppstår.

Vad jag däremot inte begriper mig på är hur min hjärna kunde försätta mig i den här situationen från första början.

För när jag går där, lite för bråttom, och försöker göra lite för många saker på en gång och skriver sms samtidigt som jag ska kliva av bussen och få med mig kassen och ja, det går som det går, eller inte alls, och jag faller, så väljer alltså min reptilhjärna att hellre skydda telefonen jag håller i högerhanden än min egen kropp.

Och om det i sig är ett tecken på evolution, att hjärnan har lärt sig att alltid i första hand skydda min Iphone, så kan kanske till och med jag tycka att den i det här fallet visade sig vara lite väl anpassningsbar.

Det här är inlägg #043 i #blogg100.

Jo, internet är söta kattbilder. Och massa smarta människor.

Grå kattunge med blå ögon i en turkos vågskål. Vågen visar 2402 gram.
Foto: Karin Johansson

I skrivande stund har gårdagens Facebook-inlägg om sonens matteläxa 137 kommentarer.

Min son har lärt sig så mycket på den här matteläxan.

Han har lärt sig att det finns olika vågar. Han har lärt sig att man kan väga olika saker. Han har lärt sig uppskatta ungefär hur mycket det är rimligt att olika saker väger. Han har lärt sig att det finns vågar som väger mat, brev, människor och väskor.

Och han har, med hjälp av en tipsare i Facebook-tråden tillverkat en egen våg av 1 dl vatten och en galge.

Galge med vattenpåse på ena sidan och en leksakshund på den andra.
Just den här leksakshunden väger ganska exakt 100 gram!

Men framför allt har han lärt sig att det finns jättemånga människor som är beredda att hjälpa till. Om man bara vågar ställa rätt fråga.

Och ett särskilt tack till Karin Johansson för den fina kattbilden!
Min son kan ha svårt att förstå sig på människor, vi är lite för ologiska för hans smak.

Katter däremot. Det vet man ju hur de fungerar. Och den här väger 2402 gram. Jag är extra glad att han faktiskt kunde säga ”den väger ungefär två och ett halvt kilo”.

Det där med att uppskatta, avrunda och formulera för att andra ska förstå är inte heller alltid hans bästa gren. Men den här katten hjälpte honom med det.

Tack. Tack. Och tack. 137 tack.

Läs också:
Att våga be om hjälp

Det här är inlägg #031 i #blogg100.

P.S. Och ja, just i dag har barnläkaren Hugo Lagercrantz utspel om att begränsa barns skärmtid  debatterats. Bland annat har Elza Dunkels skrivit klokt på SVT Opinion.
Jag avstår från att fördjupa mig i just den debatten just i dag.
Men tänker att det väl som så ofta handlar om det enkla.
Att sätta sig ned med sina barn. Och utforska tillsammans vad det går att använda skärmarna och allt som finns bakom dem till.
Varför, av alla svåra saker vi människor ska lära oss här i livet, tror vi att de skulle klara av just det alldeles själva?

På äventyr

Utsikt genom bussfönster. Bakom en åker skymtar hus och långt bort en skog.
Morgon.

I dag åkte jag och tolvåringen till Romme för en dags skidåkning.

Det var en grå, tidig morgon.

Men plötsligt, när vi åkt halvvägs, pekade han framåt och sa ”Mamma, ser du där framme? Inga moln!”

Och jag påmindes om hur mycket jag tycker om själva färden. Att titta ut genom ett tåg- eller bussfönster och fundera över alla de där liven som levs bakom väggarna i alla de där små husen. Jag tänker på alla drömmar, val, besvikelser, lyckliga stunder som utspelats där. Och på mina.

Och solen? Jodå, den följde med oss resten av dagen.

Jag och Mio med skidhjälmar.

Jag kom på att jag nog inte åkt utförsåkning sedan barnen kom, men efter ett tag börjar ju kroppen minnas hur man gör. Det är inte så dumt.

Och inte helt olikt balett. Så länge man har hyfsad koll på sitt eget center så brukar resten lösa sig av sig självt.

 

Solen på väg att gå ned utanför bussfönstret.
Hemväg.

Det här är inlägg #028 i #blogg100.

Det bor en enhörning hos oss

Jag: ”Men det där är väl en häst?”

Tioåringen: ”Men mamma, det förstår du väl. Den gömmer hornet. Annars skulle människorna stänga in den på museum.”

Detta är inlägg #0017 i #blogg100.

Hack for Sweden år två

Just nu, när ni andra tittar på Mello, sitter ett gäng utvecklare i Naturvårdsverkets lokaler på Valhallavägen i Stockholm och hackar appar. De kommer sitta där hela natten. Tävlingen heter Hack for Sweden. 14 myndigheter ligger bakom tävlingen, som bland annat premierar den app som lyckas skapa bästa samhällsnytta med hjälp av öppna data. Det är andra året tävlingen hålls och i morgon är det presentation och prisutdelning av Sveriges IT-minister Mehmet Kaplan. Här går det att följa morgondagens sändningar:

[youtube https://www.youtube.com/watch?v=QzyT1x1J0k0]

En av mina favoriter förra året var appen som tilldelades priset Bästa krisapp, Hitta skyddsrum. För vem har inte allt drömt om en app som kombinerat visar var ditt närmaste skyddsrum och aktutmottagning ligger?  Jo, det händer fortfarande att jag använder den. Jag kommer inte heller att glömma appen som byggdes för att hjälpa oss att fly från en zombieattack i Stockholms innerstad. Inte lika användbar varje dag, men väldigt pedagogisk och illustrativ över hur god krisinformation kan fungera med hjälp av lite gamefication. Och så klart laget jag själv var lagmamma för, lag Skärgårdshackarna med hackets yngsta deltagare, som fick juryns specialpris. Här kan du se förra årets presentationer. För den som är specialintresserad av Skärgårdshackarnas presentation börjar den 27 minuter in i klippet. [youtube https://www.youtube.com/watch?v=4XHMv_VT0gw] Och här finns en intervju med lag Skärgårdshackarna från förra året. Älskar särskilt när min son försöker beskriva vad hans företag ska göra i framtiden. ”Vad folk behöver helt enkelt.” [youtube https://www.youtube.com/watch?v=B7oUBdO7m6w] I morgon är vi på plats igen. Men i år bara för att lyssna på andras bidrag och se vem som vinner juryns pris i år. Och så klart för att hålla ett öga på på i vilken takt myndigheterna öppnar upp sina data så att de går att använda som sig bör. På Hack for Swedens Facebooksida går det att följa hacket. Detta är inlägg #0014 i #blogg100.