Påskdoppet

 

Silhuett av pojke vid vattnet i solnedgång.
Före doppet.

Det var faktiskt hans idé.

Och när min son, uppväxt så långt från salt och klippor, ber sin mamma följa med och bada i havet på påskafton säger hon inte nej. Hennes hjärta slår lyckliga slag. Det dansar hela vägen till stranden. Ut på de vassa stenarna och ut i vattnet. Någonstans där börjar fötterna ganska snart domna bort och det bär emot att gå utåt i stället för att springa inåt.

Men. När det väl är gjort är det alldeles, alldeles underbart.

Läs också:
Mina älskade båtar
Havet

Det här är ett inlägg i #blogg100 år 2016.

When life gives you lemons part four

Förra året planterade vi citroner.

Och jag vet inte om det det är Hans eller Greta som klarat sig.

Men alla andra har i alla fall dött.

I år fick han en kaktus i födelsedagspresent. Precis som han hade önskat sig.

Så. När livet inte ger dig citroner. Köp en kaktus.

Läs också:
When life gives you lemons
When life gives you lemons part two
When life gives you lemons part three
För ibland kan man faktiskt inte vänta

Det här är inlägg #021 i #blogg100 år 2016.

Människa+ ”Tänk om vi inte gör det?”

Vi föds. Vi lever. Vi dör.

Eller?

Jag bär döden ganska nära i hjärtat. Jag har nog faktiskt alltid gjort det.
Medvetenheten att vår tid är utmätt. Att mitt liv utgörs av de val jag gör.

Det kan låta klokt och genomtänkt, men att ha döden som måttstock är inte bara bra.
Det kan stressa mig. Och det kan göra mig så frustrerad när jag ser vad vi människor väljer att lägga vår tid på. Hur så mycket mänsklig energi och förmåga kan gå åt till att döda och förstöra för andra. Hur strävan efter mer makt får människor att göra elaka saker mot andra. När beslut att inte fatta beslut leder till att massa mänsklig energi aldrig kommer till användning. När döden är det enda vi vet. Så jävla onödigt.

Och det kan också leda till att jag låter bli att ta mig an vissa projekt för att jag är allt för medveten om att jag väljer bort annat då. Och så kanske min bok aldrig blir klar för att jag väljer de där samtalen med vänner i stället. Eller mina låtar aldrig färdiginspelade för att jag inte vågar börja, för tänk om jag fegar ur och det tar stopp och jag lagt min tid på det i onödan?

Därför var det så befriande när en ny bekantskap plötsligt säger ”tänk om vi inte gör det.”
”Tänk om vi inte dör”.
Han pratade om svarta hål och hur tiden kan krökas och jag ska helt ärligt säga att jag inte riktigt hängde med, men just de orden dröjde sig kvar.
”Tänk om vi inte gör det.”

För han har förstås rätt.
Det enda vi vet är att vi ingenting vet om framtiden.
Kanske blir vi allt bättre på att byta ut de funktioner i våra kroppar som slutar fungera.
Kanske kan vi leva för evigt.

Tanken är förstås inte ny. Den är nog lika evig som människan. Och det slår mig att den egentligen borde ligga mig lika nära till hands som tanken att vi ska dö. En tanke bär alltid sin motsats inom sig.

Många säger att de tror att de skulle skjuta upp beslut om de visste att de skulle leva för evigt. Men för mig får tanken motsatt effekt. Om jag vet att jag ska leva för evigt är de steg jag tar i dag ännu viktigare. Jag skapar ringar på vattnet, den färdriktning jag tar ut i dag kommer påverka mig och min omgivning för evigt. Jag kommer inte undan.
Karma, kallas det i buddhismen. Och tanken svindlar.

Jag brukar säga att jag har tre mål i livet:

  1. Jag vill dö mer nyfiken än rädd.
  2. Jag vill inte ångra att jag inte har dansat så mycket jag ville.
  3. De här orden är egentligen min yngste sons, men jag har tagit dem till mig och tycker han har så rätt när han säger: ”Vi ska kramas i kapp all den tid vi ska vara döda”.

Och så vill jag också leva.

  1. Nyfiken.
  2. Dansa.
  3. Kramas.

Men det är klart att jag också väldigt gärna skulle vilja skriva klart mina böcker och spela in mina låtar också. Oavsett om jag ska dö eller inte.

Här kan man för övrigt se ett av mina favoritsamtal om döden.

Med min fina vän Annika Koldenius  i samtal med läkaren Lars H Gustafsson och religionspsykologen Owe Wikström på bokmässan den 27  september 2014.

Jag älskar hur man kan komma fram till samma slutsats, oavsett om man är djupt troende, ateist, eller naturvetare. Vi lever kvar. På olika sätt. Lever vi kvar.

Läs också:

Livet, universum och allting
Om meningslösa Facebook-uppdateringar

Det här är inlägg #006 i #blogg100 år 2016.

För ibland kan man faktiskt inte vänta 

Det kom ett sms från dig.
”Kan vi fira min födelsedag i kväll i stället?”
Jag: ”Varför?”
Och du försökte. Förklara för mig att det skulle bli mindre stressigt.
Passa in bättre i schemat. Men när jag förklarade för dig att det faktiskt inte gjorde det, och alla dina smarta argument tog slut, kom det ett sms till:

”Men mamma, jag kan faktiskt inte vänta.”

Och så är det ju ibland.

Ibland blir väntan helt outhärdlig att bära just i det ögonblick mållinjen blir synlig.
På samma sätt som alla tårarna kommer när vi kämpat oss genom något jobbigt och äntligen kan slappna av.

Så vi kom överens om att skynda på tiden tillsammans. Och fira dig i kväll.

Elva små ljus.

Ett för varje år du funnits i mitt liv.

Som jag väntade på dig.

Som jag minns den där soliga lördagen i mars.

Då, när jag för första gången mötte din bestämda blick.

Och visste att du redan hade förändrat hela mitt universum för alltid.

Läs också:
Livet, universum och allting
Tankar om tid
00:52
”Egentligen är jag journalist”
Att vara mamma

Det här är inlägg #002 i #blogg100 år 2016.

Jag kommer aldrig att förstå

Ni ringer mig från båten. Ni är hos er pappa i dag.
”Grattis på mors dag”. Det är vad ni vill.
Och jag blir så glad. Ni hör det. Och jag ser framför mig hur du, som är tonåring om en vecka och redan har börjat tycka jag är jobbig och pinsam, ändå ler. För att jag blir så glad.

Jag har älskat er från första stund. Det bara var så.
Men jag kommer aldrig förstå. Den gränslösa kärlek ni visar mig.
Hur ni älskar att få mig att skratta.
Hur ni bubblar över för att få berätta något som hände i skolan i dag.
Hur ni väljer den största och längsta och vackraste maskrosen av dem alla och plockar den och ger den till mig.
Hur i kan planera i veckor inför min födelsedag och gör presenter till mig i slöjden.
Hur ni modigt går in i bokhandeln strax före jul för att välja något ni tror jag tycker om.
Hur ni alltid står bakom mig, på min sida.
Hur ni började skriva till politikerna som ville lägga ned min arbetsplats.
”De får inte göra så mamma!”
Hur ni står ut med mig också de dagar då jag är trött och grinig och bara tjatar på att ni inte plockar upp efter er, att ni ska duscha och ta på er rena kläder och borsta tänderna och packa jympapåsen och komma ihåg nycklarna, mobiltelefonen och busskortet.
Hur ni kommer till mig för att berätta när det hänt något ni tycker är jobbigt.
Hur ni ber mig om hjälp när det är något ni inte klarar, inte förstår.

Nej, jag kommer aldrig att förstå det. Hur det gick till att jag får vara just er mamma.
Hur det går till att ni, som jag älskar så mycket, visar mig så mycket kärlek.

Läs också: Att vara mamma

Det här är inlägg #092 i #blogg100.

Hur lång är en promenad?

Hur gör man guldfärg? Varför står det så många bilar där? Har de fest? Kan bävrar klättra? Har grodorna kommit?”

Hos oss räknar vi inte promenader i antal meter. Vi räknar dem i antal frågor.
Och det märkliga är att även om de verkar stå i rak korrelation till den här mammans ”jag vet inte” så upphör de aldrig. 

Läs också: Det bor en enhörning hos oss

Det här är inlägg #076 i #blogg100.

Tankar om tid

Ur kategorin Saker jag inte visste att jag skulle komma att säga till mina barn:

”Tid har vi för att människor ska kunna göra saker tillsammans. Om man är helt ensam i universum behöver man inte tid. Men nu är vi inte helt ensamma i universum. Och om vi ska kunna göra saker med andra människor så måste vi ha tid. Samma tid som alla andra.”

Ur kategorin Svar jag aldrig väntat mig:

”Mamma, du är så bra på att hålla tal. Nu förstår jag precis.”

Läs också:
Att vara mamma
Halvvägs

Det här är inlägg #072 i #blogg100.