Det finns oftast en förklaring

Han vaknar med kludd i håret.
Ja, sån där häftmassa man sätter upp saker med.

Jag försöker försiktigt pilla ur det.
”Du får klippa bort det” säger han.

Jag skulle ju kunna bli arg. Gorma något om att häftmassa inte är något man har i sängen. Att det fastnar i håret, på lakanen, väggen och i hans ansikte.

I stället frågar jag: ”Var är din boll? Vet du inte var den är?”
”Just det” säger han.

För han har fått en boll. Så han inte ska dra bort huden på händerna och fötterna.
”Vad bra” säger jag.
”Vad bra att du använde kluddet när du inte hittade bollen.”

Så kommer jag till jobbet.
Det har tydligen varit storbråk.

Jag har redan hunnit få flera mejl och cheferna har meddelat att det får verkligen inte vara så att människor lämnar kaffemuggar i diskhon i stället för i diskmaskinen.

Jag säger ingenting.

Men det var jag.

Jag kämpade på hela dagen. Med min stackars arm i förband. Jag ställde säkert ner tio kaffemuggar, både mina och andras i den där diskmaskinen. Men min ena hand.

Men när jag hade bråkat med skolan i telefon flera gånger för att de inte ens vill försöka förstå varför min son kastar legobitar utan ber mig att kasta mig iväg och hämta honom (nej, det var inte svårt att förstå, han svarade, om man bara brydde sig om att fråga. Och jag hade också blivit arg om någon sa så till mig som de sa till honom. Innan han kastade legobitar) och var på väg hem så orkade jag inte.

Jag orkade inte ställa ner mina saker för att kunna öppna diskmaskinen och ställa ner dagens sista koppar i maskinen. Så de hamnade i diskhon.

Jag säger inget av det där.

I stället tänker jag på hur jag försiktigt klipper bort kluddet ur min sons hår och säger till honom ”Vi ska leta reda på din boll.”

Läs också: Ibland blir jag tyst

Det här är inlägg #047 i #blogg100.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *