Jag vill inte dö

När jag skulle opereras för cancer gjorde min läkare något som förvånat mig sedan dess. Han tog sig tid, inte bara en, utan flera gånger, före operationen att prata med mig. Jag ville inte operera bort min livmoder. Faktum är att jag i det första telefonsamtalet tydligt deklarerade att det inte kom på tal. På sitt milda, lågmälda, sätt fick han mig att inse att jag måste finnas kvar för de två barn jag redan hade.
”Vad händer om jag inte opereras?”
”Troligen ingenting. På kanske fem år. Sedan får du väldigt ont. Och då är det för sent.”

Någon vecka innan operationen träffade han mig en gång till. Han gav sig inte. Han märkte att det var något som skavde.
”Malin, vad är det du är rädd för, egentligen?”

Så hörde jag mig säga”Jag vill inte dö.”
Han nickade. ”Jag vet.”

Vi är mitt i en pandemi. Vi vet inte hur många som kommer att dö av coronaviruset. Mänskligt lidande går aldrig att jämföra. Varje människa som försvinner kommer skapa stora hål efter sig.

Ändå är det vårt jobb att berätta om det. Hålla huvudet kallt. Rapportera om siffror. Skicka flashar på dödsfall. Och mitt i detta. Människor. Rädda för att dö. Som inte vet vad de ska göra. Som bunkrar toalettpapper. Människor som kanske aldrig mer får träffa sina gamla släktingar. Som inte längre kan resa till sina älskade.

I ett försök att hitta fast mark under fötterna när hela världen skakar dammsuger jag nätet på data. Vill hålla den smärtsamma verkligheten stången genom den distans svarta siffror mot vit bakgrund skapar. Döden finns i siffror. Även de år då ett nytt virus inte skördar tusentals offer. 90.000 människor dör i Sverige varje år. Nästan 250 varje dag. Över hälften av dem 80 år eller äldre. Döden är än så länge oundviklig för människor. Men varje dag dör också någon som borde ha fått leva längre. Någon som haft för mycket att göra på jobbet för att hinna ta sitt cellprov. Någon som fått en felaktig läkarbedömning. Någon som mötte fel bil på vägen hem. Någon som blev kär i fel man.

Kanske behöver vi hitta nya sätt att skriva om döden. Vi måste förstås fortsätta att rapportera om siffror. Coronaviruset är inte vardag. Nyhetsjournalistik är inte vardag. Nyhetsjournalistik är det som bryter av från det oväntade. Det handlar om tillit. Vi får aldrig falla i fällan att inge falsk trygghet. Då kommer påståendena om att vi mörkar sanningen som ett brev på posten.

Det finns många saker vi kan göra för att rädda liv. Forskning kring sjukdomar, kunskap om våld i nära relationer, en fungerande missbruksvård, säkrare transporter och arbetsplatser.

Men när den väl kommer är döden i sig inte ett misslyckande. Den är slutet på det vackraste som finns. Och någonstans i den värdigheten och medkänslan måste vi befinna oss om vi ska kunna upprätthålla vårt uppdrag att berätta att världen står kvar samtidigt som den just nu förändras både snabbare och kanske i en riktning som vi inte hade önskat.

Människor är gruppvarelser. Vi gör som andra gör. Vi söker tröst. I tider som dessa kanske den viktigaste tröst vi kan ge är ”Det är ok. Vi är alla rädda för att dö. De flesta av oss kommer inte att dö just nu. Men det är ok att vara rädd. Vi kommer alla känna någon som förlorat någon älskad i Corona.”

Det är förstås inte vår roll att ge falsk tröst eller utlova ett liv efter döden.

Men vi kan sträva efter att vara den gemensamma samlingsplats där de svåraste frågorna får utrymme.

Och låta de människor som just förlorat någon de älskar veta att de inte är ensamma.

LÄS OCKSÅ: Dagen då toapappret tog slut

Hur vi pratar med varandra

Nej, det är inte en rättighet att få säga sin åsikt hur som helst, var som helst.

Men bara för att några gäster alltid förstör festen kan vi inte sluta ordna fest.

Och bara för att det är svårt att skapa en bra dialog på nätet är det inte långsiktigt hållbart att stänga kommentarsfälten för gott och lämna walk over på rollen som moderatorer för det goda samtalet.

I dag ordnar Medieormen ett seminarium om hur vi kan skapa ett bättre samtal på nätet. Det går att följa här:

Ordväxla med omsorg – Hur kan samtalen på nätet räddas?

Här är mina tankar inför det:

… annars är vi bara djur med datorer

Jag blev också nyligen intervjuad av Journalistens chefredaktör Helena Giertta om hur man kan skapa en bra dialog med sina läsare.
Hör oss i Journalistenpodden:

”Ta läsaren på allvar” 

Makten och medierna

Någonting har definitivt hänt.
Inte bara i USA, utan också här hemma i Sverige.

Makthavare använder metoder i sina försök att tysta journalister som inte hade varit acceptabla för några år sedan.

Helgens presidentinstallation landade i det orwellska uttalandet från Trumpadministrationen att de inte spridit lögner utan ”alternativa fakta”.

Frågan är hur medieklimatet kommer att se ut de kommande åren.

Jag skriver på Medieormen om makthavare som protesterar när journalister presenterar bilder av dem som inte överensstämmer med den bild de försöker sprida.

Medieormen: Journalistik är inte hyllningstal

Och hur humorn är det sista vapnet för de röster som blir tystade av makten.

Medieormen: Med humor som vapen

I kväll diskuterar Publicistklubben den allt hårdare tonen mot journalister.

#pkdebatt: misstron mot medierna – har vi oss själva att skylla

Men allt är inte nattsvart.

Washington Posts mediekrönikör Margaret Sullivan skriver att det är dags för journalisterna att kavla upp ärmarna och göra sitt jobb.

Tiden då vi okommenterat kunde sända maktens presskonferenser och lita på att få rätt information är över.

Washington Post: The traditional way of reporting on a president is dead. And Trump’s press secretary killed it.

 

Så lär du ditt barn att koda

Vill du också hjälpa dina barn att komma igång att koda, men vet inte hur du ska börja eller vem du ska fråga?

I dag delar jag av mig av mina och mina kollegors bästa tips på Rebel & Birds blogg.

Den korta sammanfattningen är – sätt i gång! Den lite mer utförliga hittar du här:

Så lär du ditt barn att koda

Läs också:
Hack for Sweden år två
Man måste börja nånstans
Semesterhackarna checkar in
Jag ska till Barcelona och koda! 

Geek Girls – vi gör världen lite bättre tillsammans

Den som följer mig på Rebel & Birds Instagram-konto den här veckan har inte kunnat undgå att jag laddar för fullt inför Geek Girls årsevent #BettertogetHer i helgen.

Ja, jag är peppad!

Min insats i år blir att moderera en debatt på temat hur vi får fler kvinnor att börja jobba i teknikbranschen. Och hur vi får dem att stanna kvar.

Ni kan se fram emot spännande panel med så väl programmerare som chefer, rekryterare och ansvariga för utbildningar.

Här kan ni läsa lite mer.

Och kom och lyssna!

Läs också:
Tankar om integritet del två – Big Sister Geek Girl Meetup
Geek Girl Meetup dag 1