Publicerat

Den som spar, den har — att granska ett kommunalt bolag

Det började så här.

Jag var på en kurs på FOJO i Kalmar, med Britt-Marie Citron, som avslöjade Motalaskandalen.

Jag kunde i princip ingenting om ekonomi och redovisning.

Men när hon visade mig kommunens kontoplaner och hur allt hängde ihop, att kommunerna kan försöka dölja saker för medborgare och journalister hur mycket de vill genom att döpa dokument till obegripliga saker eller bokföra kostnader på fel konton, men att allting faktiskt finns bland de där siffrorna, att varje krona som betalats ut går att hitta där någonstans, var det som ”Sesam öppna dig” för mig.

Jag åkte hem till Norrtelje Tidning och började. Och jo, det är lite rörande att se de första trevande försöken. Hur jag gått igenom taxikvitton för 65 kronor.


Och helt ärligt har jag nog också granskat oproportionerligt många kanelbullar.

Men nästan direkt fick jag napp.

Och snart rullades en historia upp om kändisar och kommunala revisorer, politiker och tjänstemän, som fiskade kräftor och gick på musikal och drack champagne på skattebetalarnas bekostnad. Ibland till och med utan att de som var med visste vem som bjöd eller varför.
En kommunal vd som lät bolaget stå för notan för trevligheter för släkten när hans son just hade gift sig.

Krav på återbetalning ställdes från olika håll, och precis som det är i kommuner där alla känner varandra, blev det ofta i slutänden de som först hade kritiserat utsvävningarna högljuddast  som visade sig ha mest att betala tillbaka.

En del blev förstås också väldigt arga på mig. Men aldrig läsarna. De bad att få veta mer.

Och det fick de.

Årsredovisningen för det kommunala bolaget Nihab, som hade gjort det till en vana att bjuda mer eller mindre kända personer på kräftfiske i sjön Erken. Tillställningar som av deltagarna själva kallades för ”spritfest”.
En av fakturorna för de kräftfisken som i flera år betalades av det kommunala bolaget.

Nästa vecka föreläser jag på Gräv-seminariet i Göteborg om hur man gör för att hitta bland fakturorna.

Läs också:
Förrådsfynd – att gräva fram en nyhet
Egentligen är jag journalist

Det här är ett inlägg i #blogg100 år 2016.

Publicerat

Förrådsfynd – att gräva fram en nyhet

Jag ska hålla en föreläsning på Gräv-seminariet i Göteborg nästa vecka.

Jag är en sån som sparar på allt. Jag har deklarationer till samtliga statsråd i Reinfeldts första regering i sovrummet. Lagboken med mina anteckningar från Jöken står alldeles intill. Och nånstans går det säkert att hitta underlag för alla kommunalråds pensioner i Norrtälje kommun under första halvan av 2000-talets första decennium.

Men jag vet ju att det finns mer. Och alla vi som jobbat med gräv vet precis varför det heter så. Besattheten. Som kan ta sig så spridda uttryck som att fastna i ett Excel-dokument med samtliga utbetalningar från ett konto i en myndighet till att rent handgripligen ge sig på kartonger med gamla handlingar.

För jag vet ju, att här någonstans, i det här förrådet finns mitt arkiv.


En låda det står "gamla blandat skräp"-lådan på.

Och jo, till slut, äntligen, efter att ha baxat runt på 50 kartonger, med ungefär sånt här innehåll, hittade jag vad jag sökte:

Tre Norrtelje Tidning med texterna "Kändisarna visste inte vem det var som bjöd" "Kändisar bjöds på fiske för över 30 000 kronor", "Nihabs revisorer bjöds på musikal och middag"

Alldeles intill fanns också mappen med alla kontoutdrag från Nihab. Så klart.

Jag återkommer om själva innehållet i föreläsningen.
Det här var mer en första studie i metod.

Läs också:
”Egentligen är jag journalist”

Det här är ett inlägg i #blogg100 år 2016.

Publicerat

Vad är en Medieorm?

Den 5 mars kommer alltid att vara en väldigt speciell dag för mig.
Det var inte bara den dag min yngste son, som vände hela världen upp och ned för mig, kom till världen för elva år sedan.

Det var också den dag då jag, i egenskap av chefredaktör för 8 Sidor,
fick ta emot Medieormen förra året.

Priset betydde väldigt mycket för oss. Tidningens läsare hör till de grupper i samhället som normalt inte har möjlighet att ta plats i samhällsdebatten.
Att belöna vårt envisa arbete med att ge dem det utrymmet var också ett sätt att lyfta alla deras röster.

Röster som denna, om den farliga flyktvägen över Medelhavet:

Jag var på samma väg

Vad är då en medieorm? undrar många än i dag.

En medieorm är någon som ”medvetet förnyar journalistiken i samspel med publiken”.

Och i år har jag den stora förmånen att själv få sitta i juryn för priset, tillsammans med Sîlan Diljen, chef för P3 Stockholm och Kristian Lindquist, nyhetschef online SVT .

I början av april, på MEG i Göteborg, kommer priset att delas ut och stafettpinnen lämnas över till den som bäst förnyat journalistiken tillsammans med sin publik.

Här finns mer att läsa om Medieormen och tidigare pristagare.

Läs också:
Hurra! 8 Sidor får pris för Kommentarsfältet och Alla Väljare
Om man biter sig själv i svansen tillräckligt länge ömsar ormen skinn

Det här är inlägg #005 i #blogg100 år 2016.

Publicerat

Skottår och dags att skutta vidare

För fyra år sedan i dag kom mitt första nummer som chefredaktör för 8 Sidor ut.
I dag blir min sista dag på tidningen.
Det kanske är något visst med skottår ändå.
Skuttår säger vissa. Ett litet hopp för mänskligheten, ett stort hopp för Malin.

Vi har hunnit med mycket de här fyra åren.
Vi byggde Kommentarsfält för alla, och var först ut med möjligheten att kunna kommentera med känslor.

Vi fick pengar för att driva Alla Väljare, utifrån samma metod, med läsarna i fokus.

Vi firade 30-årsjubileum.

Regeringen ville lägga ned Centrum för lättläst som gav ut 8 Sidor från 1986 till 2014.
Det blev en riksdagsdebatt om tidningens oberoende. Vi flyttade.

Vi byggde om hela 8 Sidor.se för att göra sajten mer lättillgänglig för läsarna.

Vi vann Medieormen!

I dag har 8sidor.se mer än dubbelt så många läsare som för fyra år sedan.
Tidningen har snart 10.000 vänner på Facebook.
Och många som inte alls hade hört talas om tidningen då, den 29 februari 2012, känner mycket väl till tidningen nu, den 29 februari 2016.

Och det är dags för mig att skutta vidare.

Jag har några spännande uppdrag på gång, men det finns plats för fler!

Så hör gärna av er.

Om fyra år hoppas jag kunna se tillbaka och känna mig precis lika stolt som jag gör i dag.

Läs också:
Mitt nummer 1
8 SIDOR – mot nästa drömuppdrag

Publicerat

Fängslad i 5000 dagar utan rättegång – #dawit5000days 

I dag är det 5000 dagar sedan journalisten Dawit Isaak fängslades i Eritrea.
Han har suttit fängslad utan rättegång sedan dess.

I dag och i kväll hålls en manifestation på Sergels Torg vid Kulturhuset i Stockholm för att visa att världen inte har glömt Dawit Isaak.
Klockan 17 hålls en samling med hopp om att 5000 personer ska komma dit, en för varje dag Dawit Isaak varit frihetsberövad.

Expressens chefredaktör Thomas Matsson skriver: 5000 dagar – skamligt lång tid i en cell

Journalistens chefredaktör Helena Giertta, UNTs chefredaktör Charlotta Friborg och debattören Kurdo Baksi skriver i Aftonbladet: Sverige måste lämna den tysta diplomatin

Jonathan Lundqvist och Björn Tunbäck från svenska Reportrar utan gränser skriver tillsammans med Hassan Shire Sheikh i DN: Det finns en väg mot frihet

Den som inte har möjlighet att komma till Sergels Torg i dag kan visa sitt stöd ändå, genom att uppmärksamma frågan i sociala medier under taggen #dawit5000days

Under dagen kommer också den cell, där det går att sitta för att visa sitt stöd för Dawit Isaak, att stå på Sergels Torg. I natt satt Dawit isaaks dotter, Betlehem Isaak, i cellen.
Här berättar hon för P1 Morgon att hon blev förvånad över hur bortglömd hon kände sig.

Läs mer om Dawit Isaak på freedawit.com

Läs också: Utan orden har vi ingenting – Pressfrihetens dag 2015

Det här är inlägg #094 i #blogg100.

Publicerat

#Medieutredningen – några andra tankar

Expressens chefredaktör Thomas Mattsson skriver i dag ett viktigt blogginlägg om Medieutredningen.

Jag delar helt hans tankar om det djupt problematiska i att regeringen å ena sidan säger sig ha stora förhoppningar på vad utredningen kommer fram till och å andra sidan knappt ger den utsedda utredaren, Anette Novak, någon tid för att utföra uppdraget.

Det finns också en stor risk med den form för samrådsmötena som man valt, nämligen den att de företrädare som lyckas ta sig till samråden snarare framför sina åsikter och talar i egen sak, än att samråden lyckas samla in värdefull kunskap från viktiga aktörer i branschen som kan påtala vad problemen i den nuvarande mediepolitiken är och vad som behövs för att komma till rätta med dem.

Arbetarebladets chefredaktör Daniel Nordström, håller med Thomas Mattsson.

Men Thomas Mattsson öppnar också för att det fortfarande går att styra upp utredningen. Hans främsta kritik riktar sig mot att utredningen säger att den inte kommer att ha tid att träffa enskilda företrädare för mediebolagen och att den inte ska fokusera på att lyssna på branschen, utan kartlägga medborgarnas behov.

Och det är också här jag har min främsta kritik. Det är klart att det inte handlar om att till varje pris rädda en krisande bransch. Men i det här fallet handlar det om att rädda den oberoende journalistiken. Som den grundpelare den är i ett demokratiskt samhälle.

De som har djupast insikt i vad som behövs för att lyckas med det är förstås de som jobbar i branschen. Det är väldigt synd att inte göra allt för att samla in den kunskapen då.

Läs också: #Medieutredningen – några första tankar

Det här här inlägg #085 i #blogg100.

Publicerat

#Medieutredningen – några första tankar

Medieutredningen, under ledning av Anette Novak, bjöd i dag in till ett första samrådsmöte.
Mötet hölls i Husby. Ett medvetet val, enligt Anette Novak, för att ”uppmärksamma behovet av journalistik, överallt. Även i förorten.”

Och även om jag hade velat sammanfatta allting som blev sagt under dagen hade det varit omöjligt. Vi satt sju personer vardera runt elva olika bord i olika omgångar, och diskuterade olika utvalda ämnen. Inte ens jag har den simultankapaciteten.
Och det var inte bara jag som uttryckte en viss trötthet efter dagen.
Jag ser fram emot sammanställningen.

Jag är fortfarande trött och kommer att behöva sova på saken både en och flera nätter för att riktigt samla mina tankar kring vilka ”radikala förslag” jag tycker att Medieutredningen ska presentera. För det var Anette Novaks medskick från kulturministern. Att hon gärna får komma med radikala förslag. Jag har väldigt svårt att säga att de samtal jag tog del av i dag presenterade några sådana. Snarare försökte vi nog mest att skapa en gemensam bild av hur utmaningarna för mediebranschen ser ut.
Och hur medborgarnas behov ska kunna tillgodoses. Även i framtiden.

Här är några av de saker som sa i de samtal jag deltog i som jag tyckte var tillräckligt viktiga för att anteckna.

# När vi pratar om tillgänglighet måste vi prata om tillgänglighet för alla. Och från början. Vi kan inte lägga till tillgänglighet på slutet, som en anpassning, eller heller bara se det som ett krav, utan som en tillgång att alla kan bli delaktiga. I vissa fall handlar det om kunskap, i andra att vi måste göra oss omaket att tänka om och ändra våra vanor.

# Journalistisk kvalitet kräver närvaro. Det krävs en nära journalistik där journalister kan vara snabbt på plats och rapportera om vad som händer. Det krävs en lokal journalistik som är oberoende och granskar de händelser som berör medborgarna i ett skede där de fortfarande kan påverka.
Det krävs ansvariga utgivare så att den som vill lämna tips kan göra det under källskydd.

# Det är viktigt att läsarna förstår skillnaden mellan medier som har en ansvarig utgivare och medier som inte har en ansvarig utgivare.

# Det är viktigt att myndigheter underlättar för god journalistik genom att göra all offentlig data tillgänglig och göra det möjligt att använda datan för att bygga bra tjänster genom öppna API:er.

Här hittar du direktiven till Medieutredningen.

Mer om Medieutredningens expertgrupp.

Det här är inlägg #079 i #blogg100.

Publicerat

En sorglig påminnelse

I lördags, dagen före Pressfrihetens dag, dödades den svensk-iranske journalisten Ammar al-Shahbander, i ett terrorattentat i Bagdad.

Ammar al-Shahbander arbetade med pressfrihetsfrågor i Irak och Syrien.

Det blir en sorglig påminnelse om det dystra läget för pressfriheten i världen.

Expressens Carl Fridh Kleberg beskriver i ett blogginlägg hur Ammar al-Shahbanders död blev en del av det öde han själv rapporterade om.

Läs också:
Utan orden har vi ingenting – Pressfrihetens dag 2015
Ett år av saknad, ett år utan Nils röst

Det här är inlägg #065 i #blogg100.

Publicerat

Utan orden har vi ingenting – Pressfrihetens dag 2015

All förändring börjar med en tanke. Ett sätt att se att det går att göra saker på andra sätt.

Utan möjligheten att fritt kunna tänka tankar tillsammans står samhället stilla.
Människor tvingas fortsätta leva sina liv på ett sätt de kanske inte alls själva har valt.

Om vi inte får veta vad som försiggår i vår omvärld har vi svårt att påverka den.

Därför, om vi inte har det fria ordet har vi ingenting.

I dag den 3 maj är det Pressfrihetens dag. Då uppmärksammas det sorgliga i att det fria ordet inte är någonting vi kan ta för självklart. I stora delar av världen dödas journalister bara för att de är journalister.

Reportrar utan gränser uppmärksammade dagen genom att tilldela den saudiske bloggaren Raif Badawi sitt pressfrihetspris.  

IMG_1873
Jonathan Lundqvist, ordförande för svenska Reportrar utan gränser tillkännager årets pressfrihetspristagare Raif Badawi.

Raif Badawi sitter fängslad, dömd till tio års fängelse och 1000 piskrapp.
Hans fru, Ensaf Haidar, skickade en rörande hälsning som tack för priset.

Raif Badawis fru Ensaf Haidar tackade Reportrar utan gränser för priset som tilldelades hennes fängslade man.

I den paneldebatt som följde på prisutdelningen berördes många av de saker som framkommer i rapport efter rapport, att pressfriheten minskar i världen och att det blir allt farligare att arbeta som journalist, eller att uttrycka sin åsikt som bloggare.

Urban Hamid, Bitte Hammargren, Afrah Nasser, Ginna Lindberg i Reportrar utan gränsers panelsamtal på Pressfrihetens dag.

Ginna Lindberg, utrikeschef Sveriges Radio, pratade om det problematiska i att det finns många delar av världen deras korrespondenter inte kan bevaka för att det blivit för farligt.

— Journalister har blivit måltavlor.

Jonathan Lundqvist, ordförande i svenska Reportrar utan gränser uttryckte stor oro för en ny trend. Den att allt fler journalister kidnappas.

— Vi har blivit handelsvara, sa Bitte Hammargren, journalist och mellanösternkännare. 

Pressfrihetens dag utropades av FN:s generalförsamling 1993 och har sedan dess uppmärksammats varje år den 3 maj.

Unescos pressfrihetspris tilldelades i år den syriske journalisten Mazen Darwish. Han sitter fängslad och priset togs emot på en prisceremoni i Riga av hans fru Yara Badr.

Här kan du lyssna på en intervju med Yara Badr.

På Unescos hemsida går det att läsa mer om Pressfrihetens dag och hur den uppmärksammas på olika platser i världen.


I Stockholm hölls också en manifestation på Sergels torg för att uppmärksamma de journalister som hålls fängslade i Eritrea. Bland dem finns den svensk-eritreanske journalisten Dawit Isaak som hållits fängslad  i över 13 år. Expressens chefredaktör Thomas Mattsson skriver på sin blogg om EUs ökade stöd till Eritrea.

Läs också: Ett år av saknad, ett år utan Nils röst

Det här är inlägg #064 i #blogg100.

Publicerat

Ledarsidornas framtid – politik eller profilering?

För en månad sedan arrangerade Makthavare en debatt om ledarsidornas framtid, där jag skrev några rader om att låta samtalet fortsätta.

[youtube https://www.youtube.com/watch?v=Rt9v7oSCgy0]

 

I kväll fortsatte samtalet om åsiktjournalistiken på Publicistklubbens debatt Åsikter säljer!

[youtube https://www.youtube.com/watch?v=dUMbpUTwKYg]

 

Och till viss del tog debatten vid där den andra slutade. Vad händer när åsiktsjournalistiken ska driva klick? Vilka saker skriver vi om då?

Po Tidholm lyfte frågan om att kopplingen mellan tidningarnas ledarsidor och folkets röst sällan varit svagare än i dag. Han verkade inte tro att det kommer att ändras.
Kvällens panel hade inte så mycket till övers för tanken på att ledarsidorna ska spegla det parlamentariska läget.  Där var  Widar Andersson, chefredaktör och vd för Folkbladet, betydligt mer kontroversiell under Makthavardebatten. Han sa rakt ut sa att han gärna skulle se  fler sverigedemokratiska ledarskribenter, eftersom det speglar folkets röst.

Och en av de mer intressanta frågorna om ledarsidornas roll i framtiden är om de främst kommer att finnas till för att profilera tidningarna, snarare än att direkt vilja påverka hur folk faktiskt röstar.

Någon som dragit den frågan till sin spets är Martin Eriksson från det libertianska, nätverksdrivna Bubb.la, som på Makthavares debatt underströk att Bubb.las syfte inte är att påverka människors åsikter direkt utan att påverka nyhetsrapporteringen i annan media för att på så sätt på sikt påverka människors åsikter.

Se gärna båda debatterna. Tillsammans lägger de bitar i ett pussel av ett samtal.
Som jag hoppas fortsätter.

Det här är inlägg #058 i #blogg100.

Läs också:
Att låta samtalet fortsätta
Om man biter sig själv i svansen tillräckligt många gånger ömsar ormen skinn
När #journalisttroll hoppar bock. Om #kkgate och hur internet gör journalistiken bättre
Om ”oredaktörade” journalister och djävulens advokat