Kategori: Journalistik

Den här veckan började med de gamla grekerna och slutade med att Sofia Mirjamsdotter kallade mitt blogginlägg för ”måsteläsning” hos Same Same but Different.

Jag utnämner härmed den gångna veckan till en bra vecka.

Och visst är jag stolt över att arbeta på en arbetsplats som blir utnämnd till bästa mediesajt av Internetworld, jag vet ju vilket hårt jobb som ligger bakom. Samtidigt blev twitterflödet från #topp100 nästan ironiskt stundtals med tweets i form av ”ja, vi klättrade tre placeringar från 72 till 69, nästa år är vi bland topp 20!” Men glädje ska aldrig förtas av andras glädje så jag valde att le och ändå njuta av allas grattisrop till sig själva och alla andra, samtidigt som Abbes pappa levererade den träffsäkraste, och varmaste, parodin på DN:s vindsvåningstext. Det var en slump, som nästan kändes som en tanke.

Jag är också stolt över att jobba i ett företag med två vd:ar som verkligen vill försöka förstå vad som händer och är imponerad över redaktör Cecilia Djurbergs arbete med att försöka snappa upp allt som skrivs om Medieormen, eller Journalistik 3.0, som Mats Svegfors och Cilla Benkös bloggbok också heter. Inget undgår hennes skarpa öga och här samlar hon det som skrivs om Medieormen just nu. Tagga med #medieormen på Twitter, mejla henne, eller svara i något kommentarsfält någonstans. Hon ser er!

Jag hoppade dock till när jag såg Cilla Benkö twittra: ”Strålande med alla inlägg om Medieormen. Även om vad den innebär för journalistrollen. Glöm inte att bidra till boken inte bara Twitter.”

För mig är det aldrig viktigast var samtalet förs utan att det förs. Men så såg jag Joakim Jardenbergs blogginlägg om just detta och insåg att man faktiskt kan se det på olika sätt. Det vore intressant att veta vad ni tycker, är det viktigast med en livlig diskussion även om den spretar så att alla inte kan följa den, eller finns det ett så stort värde i att samla en diskussion på ett ställe att det kan vara värt att tappa några trådar på vägen?
Eller är det så att det ena inte utesluter det andra?

Diskussionen om framtidens journalistik är just nu slingrig och ett av många inlägg som gjort mig extra, extra glad i veckan är Anna Loverus inlägg ”Är jag en tredje generationens journalist?” just för att hon visar på att tillsammans blir vi bäst. Att varken ny eller gammal kunskap är något att förkasta, men att vi måste släppa in varandra och lära oss av varandra. Hon skriver också det mycket kloka inlägget ”Publiken har tagit plats på allvar” där hon ställer mediehusens verklighet lite på huvudet, hon har hela tiden funnits där, på nätet, nu börjar vi andra hitta dit. Det är verkligen på tiden.
Hon frågar också ”visst måste man få vara ung och dum ibland också, eller?” och ja!!!! vill jag svara. Den gamla världsbilden där trovärdig = tråkig gäller inte längre.
Och Anna, nej, vad du och dina vänner än gör, sluta inte posta festbilder på Facebook!
Ingen annan ska få slå i er vad det innebär att vara vuxen. Det är nu vi har möjlighet att leva sannare än någonsin och inga pr-konsulter i världen ska få ta ifrån oss det sanna samtalet om vad det innebär att växa upp. Okej?

Jag har insett att alla inte alltid kan skriva om precis allting, jag hör till dem som ibland behöver tid för att orden ska hinna ifatt det jag upplever, men jag tror ändå att vi alla mår så mycket bättre om vi kan lära av varandra, inte bara när vi är lyckade och framgångsrika, utan också av allt det där jobbiga ett liv också innebär. Sjukdom, död, krossat hjärta, barn som mår dåligt, misslyckanden privat och på jobbet. Just när vi känner oss som ensammast och tror att det bara är just vi som har det så. Tidigare har vi vänt oss till litteraturen. Det gör vi fortfarande. Men det bästa stöd jag har funnit i mina svartaste stunder har jag hittat på nätet. Tänk om jag hade bloggat när jag var tolv! Jag tror mitt liv hade sett väldigt annorlunda ut då.

Anders Sporring skriver att han tycker att det ska finnas en skillnad mellan bloggare och journalister, att journalister beskriver fakta, medan bloggare kan föra debatten framåt.

Mathias Eriksson skriver att han tror på samtalet som metod och att just public service kan fylla en viktig roll som redaktören,  som skapar intensitet kring sina noder.

Axel Andén citerar Mats Svegfors: ”Ingen som gjort en sådan här bok kommer att vilja skriva en traditionell bok igen”. Det visar på hur viktigt det är att våga prova. Vi kan prata och prata och prata om bloggar och sociala medier och nätets fördelar. Men vi måste prova på det som redskap också, rent handgripligen, för att begripa.

Nu saknar jag bara inlägg om hur vi ska göra framtiden möjlig. Särskilt saknar jag dem vars språk jag inte själv pratar, men som gör allt det jag älskar i dag möjligt. Kulturnytt slår i sitt inslag om Journalistik 3.0 fast att: ”Medieutvecklingen bör inte styras av dem som knackar kod, utan förstås av dem som producerar innehåll.”
Jag hoppas att de orden får någon av just er som knakar kod, att vilja hugga tag i ormens svans, för varför inte, som vi hittills har gjort alldeles utmärkt, föra det samtalet tillsammans?

Och om någon nu, mot all förmodan, fortfarande inte förstått vad vi ska med allt det nya till så läs då Sofia Mirjamsdotters inlägg om det. Här är kommentarer i alla fall överflödiga.

När jag gick ut gymnasiet valde jag att plugga teoretisk filosofi vid Göteborgs Universitet.

Jag skulle fortfarande råda alla att börja just där, med de gamla grekerna. Men att jag valde just teoretisk filosofi hade så klart andra orsaker än att jag trodde att jag skulle få stor nytta av de kunskaperna längre fram i min karriär. Dem av er som känner mig vet att jag behöver en rejäl uppförsbacke för att kunna springa riktigt fort. När man har 4,9 i snittbetyg och kommer in på journalisthögskolan lätt som en plätt så känns det liksom inte som en tillräckligt stor utmaning. Till filosofistudierna var det lottning. Alltså det självklart svåraste för mig att komma in på. Sagt och gjort.

Varför jag börjar här? Jag vill helt enkelt försöka säga att vissa saker får ta tid. En del är noggrant uttänkta, andra verkar mest styras av slumpen.

Men aldrig har jag varit gladare för att hålla min Sokrates i handen än i dag. Aldrig har jag varit gladare för att jag lever just här, just nu. Precis som Sokrates så tror jag nämligen att det är i dialogen vi blir till. Det är i det ständigt pågående samtal som förs nu som vi kan förstå vår samtid och se till att vår framtid blir bättre.

I dag presenterar Mats Svegfors och Cilla Benkö, Sveriges Radios vd:ar, sin bloggbok Journalistik 3.0, med underrubriken ”Medieormen ömsar skinn”. Ni hittar också dit via http://sverigesradio.se/medieormen och kan förhoppningsvis följa twitterkommentarer som taggas med #medieormen.

Den är inte det sista kapitlet i den här diskussionen, men där finns en genuin önskan att försöka föra det pågående samtalet framåt, dels genom att titta bakåt, dels genom att försöka blicka framåt. Men också genom att försöka hitta ord för det vi upplever i dag.

Sveriges Radio har inte en helt klockren historia när det gäller inställningen till nätet och det som händer där idag.

När Mats Svegfors tillträdde som vd för Sveriges Radio sa han i en intervju med Svenska Dagbladet att: ”Det är nästan omöjligt att hitta kvalitet på svenska bloggar, det mesta är en form av insändare. Det mesta är smörja, det är inte värt tiden för det är bara okvalificerat tyckande och bara en annan publiceringsform för insändare.”

Det ledde till ett visst uppror bland svenska bloggare och Brunchrapporten bjöd in Sofia Mirjamsdotter, aka Mymlan, för att coacha Mats Svegfors.

Det har hänt en del sedan dess.

I Aristoteles anda hoppas jag att det samtal som förs på nätet i dag, den processjournalistik vi ser födas i samklang med de nakna berättelserna om livet som det är, gör att vi i framtiden kan se varandra som de processer en människa är, i stället för produkter. Att vi dömer en människa inte utifrån vad hon har gjort utan för vad hon har potential att göra.

Att vi inte stirrar oss blinda på var samtalet förs, utan att det förs. Som den diskussion på Twitter jag deltog i huruvida vi pratar för mycket om sociala medier i sociala medier som började som ett vanligt samtal där jag satt på tåget till Örebro. Snart rörde det sig kring det som utgör stommen för det här blogginlägget, ett sätt att förstå vår samtid med hjälp av dåtidens tänkare. Jag illustrerar det med de här tweetsen, mellan mig och moderaternas chef för nya medier, Martin Karlsson. Som ni ser var det fler inblandade i samtalet, som rörde sig mellan det triviala och det eviga, men där det ändå utkristalliserades en tanke värd att bära vidare.

Som alltid när ny teknik tänjer gränserna för vad vi kan göra och hur vi kan mötas behövs vägvisare in i den nya tiden. Otaliga är de redaktioner och företag som anställt ”sociala medier-redaktörer”, jag och Martin Karlsson är två vitt skilda exempel på detta.

Och jag tror att det är just det som behövs när gammalt möter nytt. Översättare. Den ”helande länken”. Björn Lilja resonerar klokt om detta på sin blogg Rund kvadrat. Också det frukten av ett samtal som rörde sig mellan det triviala och det djupt mänskliga, med stora tankar nedtecknade i all hast på en servett. Med samtalet som drivkraft. Med tack till Sokrates. Eller, som Mathias Eriksson skriver på L´editör: ”Tänka högt tillsammans”.

Hur vi skapar Demokrati 3.0

Det jag själv gärna skulle vilja läsa mer om i Journalistik 3.0 är tankar om skillnaden mellan ”fritt” och ”gratis” på nätet. Jag är övertygad om att Svegfors/Benkö har mycket att tillföra i den diskussionen och distinktionen.

Jag hoppas också att diskussionen kring de lagar och regler som omgärdar Public Service i dag, och ibland utgör ett hinder för att kunna göra verklighet av framtidens journalistik, inte bara blir en fråga för Sveriges Radio, SVT och UR, utan även engagerar andra som gärna vill se visionen bli verklighet.

Och plötsligt, här och nu, när jag sitter vid min dator och läser slutkapitlet i Journalistik 3.0 går det upp för mig att jag inte längre uppfattar klyftan som den mellan ”gammelmedia” och bloggarna utan att vi nu snarare tillsammans börjat oroa oss för dem som inte alls är med i samtalet, oavsett om det sker på nätet eller någon annanstans.

En insikt om att om vi ska skapa Demokrati 3.0 så måste vi överbrygga det gapet och bjuda in alla så de känner sig välkomna.

Att på allvar förstå det Mats Svegfors och Cilla Benkö beskriver här om det maktskifte som redan ägt rum:

[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=GGQCLrWFIiI&fs=1&hl=sv_SE]

Alexander Bard drar det till sin spets i sin föreläsning Det nya digitala klassamhället och förklarar Sverigedemokraternas framgångar genom lika delar utanförskap och en historiebeskrivning som inte längre är relevant.

Jag håller dock inte med Mats Svegfors och Cilla Benkö om beskrivningen att ”Den publicistiska fattigdom som fortfarande präglar den svenska bloggosfären kan ge bilden av att de sociala medierna och deras påverkan på journalistiken är något som tillhör framtiden” utan känner att det samtalet i allra högsta grad är levande, hos bland annat Sofia Mirjamsdotter, Joakim Jardenberg, Fredrik Strömberg, Anders Mildner, Thomas Mattsson, Emanuel Karlsten och otaliga samtalspartners på Twitter, Facebook, och i andra rum där man kanske normalt inte letar efter framtiden.

Och även om jag förstås, som så många andra, älskar Same Same but Different och kanske då framför allt den dymanik som stundtals finns där, i det gemensamma skapandet, så skulle jag gärna se att Björn Hedensjö, redaktionschef för DN.se, återupptog sin kortvariga blogg, Guy Number Three. Eller åtminstone svarade på några av de frågor som ställs i Journalistik 3.0.

Journalist 3.0

En sak vi kan vara säkra på är dock att även om journalister kommer att behövas i framtiden för att med ett skickligt hantverkande bearbeta den information vi står mitt uppe i så kommer vi i allt högre utsträckning få finna oss i att bli recenserade direkt. Mikael Pettersson, som var redaktör för sociala medier hos SVT under valet, sammanfattar det i sin bloggpost om de granskade granskarna. Den tidigare radiomedarbetaren Staffan Dopping realtidsrecenserade Sveriges Radios arbete med Mona Sahlins avgång på Twitter och satte i sitt blogginlägg ganska tydligt fingret på vad som händer om vi stirrar oss blinda på de distributionssammanhang vi tidigare förknippats med.

Journalister kommer inte heller att ha någon egenrätt på att skipa rättvisa för svikna medborgare och konsumenter, om detta skriver Anders Mildner under rubriken Var och en sin egen Sverker. Och vi kommer även fortsättningsvis fundera över vilka vi är och vad vi gör.

Mats Svegfors och Cilla Benkös text är inte på något sätt färdig. Men den ger onekligen tuggmotstånd och innehåller tillräckligt många referenser för vara något jag kommer att gå tillbaka till i mina egna funderingar om framtiden.

De har lånat Mikael Wiehes ”När ormen ömsar skinn” som illustration för det som sker nu. Om gamla sanningar som rasar, murar som faller samman. Och när jag hör:
”Du längtar till en ordning som inte längre finns. Det är så det brukar kännas när ormen ömsar skinn” och reflekterar över vad som berör mig mest i den förändring som sker just nu så är det frågan om subjektiv kontra objektiv, neutral kontra personlig, faktabaserad kontra känsloupplevt som är den där jag oftast kör fast.

Tidigare stod kontrasterna mellan Ekots sakliga nyhetsuppläsare och kvällstidningarnas svarta rubriker. I dag kan jag känna att många blogginlägg, skrivna av människor som själva berörs av olika beslut och maktspel, berör mig mer än inslag och artiklar med ”case”, hur proffsiga bilderna än må vara och hur rättstavade texterna än är.

Den fråga jag just nu söker svar på, för egen del, är: kan vi vara äkta i ett framtida samhälle, tillika medielandskap, utan att våga berätta om oss själva, skriva vår historia samtidigt som den sker, och inte bara berätta om våra lyckade stunder och framgångar?

Får vi ett bättre samhälle när den som fattar ett beslut fakiskt själv kan ta reda på hur den som berörs av beslutet berörs, utan att det filtreras genom media?

Själv hör jag till de klassiskt skolade journalisterna som fått lära mig att göra skillnad på don och person. Men jag är inte riktigt säker på att det är vad jag vill lära dem som utbildas till journalister i dag, utan tror snarare att vi har allt att vinna på att visa upp oss som de mångfacetterade människor vi är.

Och låt mig påminna om detta; Den semantiska webben som idé och sökmotorernas intåg i våra liv till trots så kommer den goda redaktören alltid att vara navet, om hon så är anställd på ett stort mediebolag eller skriver på sin egen blogg eller Facebooksida. Människan och hennes äkta tankar.
Eller, som det kan gå när Linda googlar på ”jag hann inte”.

Mitt allra starkaste intryck av årets Almedalsvecka var det samtal som pågick. Hur radiosändningarna med Thomas Nordegren fick bli hur långa som helst, så länge det fanns något att säga och att regeln inte drogs ned precis när det brände till som mest.

Jag fascinerades också över att en del av det journalistiska samtalet bytte plats, från de traditionella arenorna till nya mötesplatser.

I december möts vi igen, jag, Mikael Pettersson, som var social medieredaktör för SVT under valet och Brit Stakston, mediekonsult, som var redaktör för Politik 2.0 och den som tillsammans med Joakim Jardenberg ledde Sociala Medieakutens frukostsamtal om partierna i de sociala medierna under Almedalsveckan.

För det som aldrig upphör att fascinera mig är att när vi kikar i backspegeln så kan vi ana att vi inte står på samma plats som när vi åkte. Och att det som gjort förflyttningen möjlig är just samtalet, som förhoppningsvis aldrig tar slut.

En av mina favoritbloggare postar ett inlägg där hon skriver vad hon röstat på i valet.
”Jag pratar aldrig partipolitik i bloggen, men idag redovisar jag vart min röst går.”
Sedan fortsätter hon skriva om läppstift och hudkrämer, i sann Lipglossbitch-anda.

Hon är långt ifrån ensam. Hela valet har jag kunnat följa hur mina vänner och deras vänner vridit och vänt på hur de ska rösta i valet. Hur de kommit fram till sitt beslut, som också meddelas efter valet.
Den stora skillnaden mot valet 2006 är att jag den här gången har kunnat följa så många fler på vägen till valurnan. Mina flöden på Facebook och Twitter har fullkomligen svämmat över av ”nu har jag röstat på…”

Anders Mildner konstaterar samma sak i dagens Svd och jag var själv med och pratade om nätengagemanget i Valet med Nordegren i går.

Förra fredagen, som i skrivande stund känns ganska fjärran, var vi ett hundratal twittervänner som träffades för att äta och dricka tillsammans. Där vid ett bord, diskuterade vi hur man skulle grunda sitt beslut; ideologi, pragmatik, taktikröstning, personröstning, hur den egna ekonomin skulle påverkas?

Jag kommer aldrig glömma den vackra slutsats vi kom fram till, att vårt sätt att så ivrigt ta till oss de nya medierna handlar om att vi inte tycker att vi är hela själva, utan att vi vill bli till genom varandra.

Att jag bloggar, twittrar, Facebookar, samtalar, för att jag faktiskt inte vill ha en färdig åsikt, utan forma den tillsammans med andra.

Vi kan fortfarande läsa de mest häpnadsväckande texter om Facebook och bloggar som något nästan väsenskilt från annan social samvaro.

Visst kan vi leende känna igen oss i vissa av raderna och ibland är det väl mysigt att tro att just vi som använder sociala medier förstått någonting som andra inte begriper.

Men i ärlighetens namn, är det någon som verkligen anser att jag inte borde använda telefon, mejl och tåg utan cykla till mina vänner på västkusten istället så fort jag ville dem något? Det skulle inte hinna bli så många kloka samtal då.

Och det är just det enda som har ändrats. Möjligheten till fler kloka samtal på samma gång. Och därmed hela världen.

Uppdaterat 23/9:
Det här blogginlägget hade lika gärna kunnat heta ”Vem är vi utan varandra?”. I går eftermiddag förde jag just ett sådant här samtal med några Twittervänner, om hur vi behöver varandras tankar, att vi inte är hela utan andra. Mymlan postade då en tidigare länk från sin blogg som säger det så vackert. Hur nya sätt att mötas ger oss nya sätt att bry oss. Jag tycker det hör hemma här.

Jag har älskat journalistik sedan typerna sattes med bly, bilderna hängdes på tork med klädnypor i mörkrummet och TT:s telegram kom som långa remsor ur teleprintern.
Kärleken till pulsen på nyhetsgolvet är fortfarande densamma.
Men i övrigt har jag ändrat mig många gånger sedan dess.

Journalisten och objektiviteten
När jag gick på journalisthögskolan var jag ensam om att hävda att den enda objektivitet som gick att uppnå för en journalist var om man öppet redovisade sin ståndpunkt och sedan berättade vad man såg. ”Här står jag, det här är vad jag ser”. Likt Donna Haraway, som i Simians, Cyborgs and Women: The Reinvention of Nature, går till attack mot den manliga objektivitetsnormen: ”the god-trick of seeing everything from nowhere”,  som hon kallar den.

Därefter tog lustigt nog just det idealet även mig i besittning under några år. Som kommunreporter på Norrtelje Tidning var jag noga med att inte på något sätt beblanda mig med de politiker jag granskade, jag valde att bo i en annan kommun för att inte mina barn skulle gå i den barnomsorg vars pengar jag skrev om, eller för att jag inte skulle bli vän med några grannar som sedermera ställde upp i valet till kommunfullmäktige.

Jag säger inte att det är rätt eller fel, eller har några synpunkter på hur andra kommunreportrar gör, jag ger bara ett exempel på hur jag just där, just då, ganska frenetiskt försökte leva upp till idealet om den objektive granskaren.

Internet
Jag har också ändrat mig när det gäller internet. Jag hörde länge till dem som inte trodde på nätjournalistik. Eller rättare – jag trodde inte på nättidningar. Jag kunde inte förstå varför man skulle vilja läsa samma nyheter fast vid en dålig skärm med en klumpig dator som man inte kunde flytta eller ta med sig, när man kunde ta med sig tidningen och läsa den precis när och var man ville.

Jag förstod inte att det stora inte var att de som redan hade möjlighet att publicera sig för de stora massorna fick ytterligare en plattform att publicera sig i, utan att de som tidigare inte hade möjlighet att publicera sig nu fick den möjligheten.
Min man kan än idag, rättmätigt, reta mig för detta, för att jag inte trodde på tidningar på nätet. För längre än så kunde jag inte tänka just då; tidningar på nätet.

Och det är möjligt att mycket av det jag säger mig ana i dag, som: ”Mediehusens död och reporterns återkomst”, eller att det snart är slutfokuserat på sajterna, med mera, med mera, bara är sådant som bara låter snyggt när jag säger det.

Men det lika gärna kan vara en diskussion som blir aktuell igen om 15 år eller så.
Som den om hur mycket en journalist ska berätta om sig själv i en text.

I helgen var jag med i P1 Publicerat. Jag är en av de åtta journalister som Michael Karlsson har intervjuat i den forskning som utgör underlag till boken Nätnyheter. Det är alltid nyttigt att växla roll och det är lärorikt att som journalist någon gång befinna sig på andra sidan mikrofonen. Det är bra att inse att det inte är så himla enkelt att rakt och snabbt svara korrekt och genomtänkt och utförligt och varför människor ibland därför hellre väljer att tacka nej till att ställa upp på en intervju.

Jag hade bett Fredrik Strömberg att kommentera vad han tycker, han har ett fågelperspektiv i branschen, jag sysslar mest med att plocka pinnar i och ur fågelboet.
Och jag kan inte annat än hålla med om hans kommentarer. Men med risk för att verka banal (jag lovar, jag kommer att skriva både ett och två svåra, snåriga, på gränsen till obegripliga inlägg i den här bloggen, så jag tar risken) känner jag att jag vill förtydliga vad jag menar med paradigmskiftet i journalistiken:

Det är en kulturkrock dagligen på redaktionsgolven. Den mellan en klassisk tradition där man måste ha hela bilden klar, alla frågetecken uträtade innan man publicerar och den där man publicerar vad man vet, men inte heller utgör sig för att veta mer än just så. Det är i den där grumligheten det kan bli så fel, när man publicerar trots att man inte vet, fast låtsas att man gör det, eller när man väntar så länge med att publicera att det är för sent att ändra sig, för sent att ändra vinkel, som när Aftonbladet granskade Fredrik Federleys taxikvitton och hade valt vinkel innan man gjorde intervjun med Fredrik Federley själv.
Klassisk, grävande journalistik, oklanderlig enligt konstens alla regler, men det riktigt intressanta jobbet, det om våra folkvaldas säkerhet, försvann någonstans i metodiken.

Jag tycker självklart inte att det någonsin är värt att hylla ”fort men fel”. Jag har själv många gånger, precis som jag säger i intervjun, hållit foten hårt, hårt på bromspedalen när alla andra medier rusat iväg och publicerat sådant jag inte tyckt att vi fått tillräckligt bekräftat för att kunna publicera. Hittills har magkänslan alltid haft rätt. Men tyvärr är det allt för ofta inte ”långsamt och korrekt” som är motsatsen, utan snarare, ”segt och fegt”.

Och jag tror att det är viktigt att våga lyfta den här frågan till vardags, våga erkänna våra ståndpunkter och rädslor. För inte är det väl så illa att det egentligen bara handlar om att vi journalister är så rädda för att säga: ”Jag hade fel”?