Journalist, föreläsare, digital projektledare
Vems ärenden går vi när vi publicerar falska rykten en gång till, om så för att tala om att de inte är sanna?
Vad händer när journalister låter ryktesspridare sätta dagordningen?
Det funderar jag över på Medieormen med anledning av Källkritikens dag, som arrangeras för första gången i dag, den 13 mars 2017.
Nej, det är inte en rättighet att få säga sin åsikt hur som helst, var som helst.
Men bara för att några gäster alltid förstör festen kan vi inte sluta ordna fest.
Och bara för att det är svårt att skapa en bra dialog på nätet är det inte långsiktigt hållbart att stänga kommentarsfälten för gott och lämna walk over på rollen som moderatorer för det goda samtalet.
I dag ordnar Medieormen ett seminarium om hur vi kan skapa ett bättre samtal på nätet. Det går att följa här:
Ordväxla med omsorg – Hur kan samtalen på nätet räddas?
Här är mina tankar inför det:
… annars är vi bara djur med datorer
Jag blev också nyligen intervjuad av Journalistens chefredaktör Helena Giertta om hur man kan skapa en bra dialog med sina läsare.
Hör oss i Journalistenpodden:
Någonting har definitivt hänt.
Inte bara i USA, utan också här hemma i Sverige.
Makthavare använder metoder i sina försök att tysta journalister som inte hade varit acceptabla för några år sedan.
Helgens presidentinstallation landade i det orwellska uttalandet från Trumpadministrationen att de inte spridit lögner utan ”alternativa fakta”.
Frågan är hur medieklimatet kommer att se ut de kommande åren.
Jag skriver på Medieormen om makthavare som protesterar när journalister presenterar bilder av dem som inte överensstämmer med den bild de försöker sprida.
Medieormen: Journalistik är inte hyllningstal
Och hur humorn är det sista vapnet för de röster som blir tystade av makten.
Medieormen: Med humor som vapen
I kväll diskuterar Publicistklubben den allt hårdare tonen mot journalister.
#pkdebatt: misstron mot medierna – har vi oss själva att skylla
Men allt är inte nattsvart.
Washington Posts mediekrönikör Margaret Sullivan skriver att det är dags för journalisterna att kavla upp ärmarna och göra sitt jobb.
Tiden då vi okommenterat kunde sända maktens presskonferenser och lita på att få rätt information är över.
Washington Post: The traditional way of reporting on a president is dead. And Trump’s press secretary killed it.
Äntligen finns min föreläsning från Grävseminariet i Göteborg på UR Play!
Där kan du se mig fara fram och tillbaka på scenen och berätta om hur mycket jag älskar kommunala kontoplaner, papper och fakturor.
Enjoy!
Läs också:
Gräv 2016 – Så granskar du faktorurna
Den som spar, den har – att granska ett kommunalt bolag
Förrådsfynd – att gräva fram en nyhet
Förra året hade jag förmånen att för första gången sitta i juryn för Bästa förklarande text. Då prisades Dagens Arbete för sin text om Tryckerimomsen. 
I dag berättade förra årets pristagare Marie Edholm och Hans Strandberg på Fackförbundspressens dag om hur de gick till väga för att göra jobbet, som sedan fick fler priser.
Jag fick fortsätta det roliga jobbet att sitta i juryn i år också.
Årets vinnare belyser ett problem av helt annan karaktär.
Det finns så många saker som är roligt med att sitta i en jury. Att få läsa så många artiklar om saker jag inte ens visste fanns är en. Att få ägna tid åt att diskutera det roligaste som finns – journalistik, är förstås en annan.
Men inget slår nog att se glädjen hos pristagarna. Det. Är värt varje timme, varje läst spaltmeter, varje bläddrat magasin.
Läs också:
Det här är ett inlägg i #blogg100 år 2016.
I dag höll jag föreläsning på Gräv-seminariet i Göteborg om hur man granskar offentlig ekonomi.
Här hittar ni en länk till dagens föreläsning:
Gräv 2016 Så granskar du fakturorna
UR Samtiden spelade in föreläsningen så förhoppningsvis kan jag länka till den när den läggs ut på deras hemsida så småningom.
Återkommer om det!
UPPDATERAD: Här hittar du länken till mitt föredrag på UR Play
Läs också:
Den som spar, den har – att granska ett kommunalt bolag
Förrådsfynd – att gräva fram en nyhet
Dags att lämna över stafettpinnen.
Årets Medieorm är Blank Spot Project.
I år har jag suttit i juryn. Vår motivering:
”Vi ser en ny journalistik växa fram, där Blank Spot Project i en nära och transparent dialog med publiken förverkligar visionen om att bevaka världens blinda fläckar. De involverar publiken redan på idéstadiet och redovisar öppet och tydligt vad medfinansiärernas pengar används till. Publiken görs till medskapare när den linjära berättarformen utmanas och läsaren själv kan påverka hur berättelsen ska drivas framåt.”
Läs också:
Hurra! 8 Sidor får pris för Kommentarsfält för alla och Alla Väljare
Det här är ett inlägg i #blogg100 år 2016.
De läckta Panama-dokumenten sätter fingret på vad journalistik egentligen är, till skillnad från information.
Det sätter också fingret på varför det är så centralt att en källa alltid kan lita på att inte bli avslöjad när hen vänder sig till en journalist för att berätta sin historia.
Det är inte en slump att HD i en dom i från förra året skriver att:
”Skyddet för uppgiftslämnarens anonymitet har betydelse för tillgången till information och är därmed en förutsättning för att tryckfriheten ska fylla sin funktion i ett fritt och demokratiskt samhälle. Om anonymiteten inte skyddas, kan omgivningens reaktioner avhålla personer från att dra fram betydelsefulla omständigheter i ljuset. En person som lämnar ett meddelande för publicering och som vill vara anonym ska kunna vara trygg i förvissningen om att identiteten inte röjs av den som har tagit emot uppgifterna. Reglerna ska ses också i det vidare perspektivet att lättnader i tystnadsplikten och där- med i skyddet för meddelarens anonymitet kan få negativa återverkningar på informationsspridningen och samhällsdebatten i stort (jfr NJA 2012 s. 342).”
I Sverige är det också det som gör skillnad mellan ett grundlagsskyddat medium med ansvarig utgivare och den som skriver utan att ha en ansvarig utgivare som personligen ansvarar för det som publiceras. Hela grunden för ett samhälle där människor vågar tipsa om oegentligheter vilar på den här 250 år gamla konstruktionen.
Jag skriver i Journalisten på ett lite allvarligare tema vad det faktiskt innebär att alltid vara journalist. Källskyddet lägger ett stort ansvar på journalisten. Och ansvaret upphör inte när du går från jobbet, eller, för den delen, avslutar din anställning.
Jag skriver om det i krönikan: Den galna tanten är också en källa
Läs också:
”Egentligen är jag journalist”
Förrådsfynd – att gräva fram en nyhet
Den som spar hen har – att granska ett kommunalt bolag
Det här är ett inlägg i #blogg100 år 2016.
Det började så här.
Jag var på en kurs på FOJO i Kalmar, med Britt-Marie Citron, som avslöjade Motalaskandalen.
Jag kunde i princip ingenting om ekonomi och redovisning.
Men när hon visade mig kommunens kontoplaner och hur allt hängde ihop, att kommunerna kan försöka dölja saker för medborgare och journalister hur mycket de vill genom att döpa dokument till obegripliga saker eller bokföra kostnader på fel konton, men att allting faktiskt finns bland de där siffrorna, att varje krona som betalats ut går att hitta där någonstans, var det som ”Sesam öppna dig” för mig.
Jag åkte hem till Norrtelje Tidning och började. Och jo, det är lite rörande att se de första trevande försöken. Hur jag gått igenom taxikvitton för 65 kronor.
Och helt ärligt har jag nog också granskat oproportionerligt många kanelbullar.
Men nästan direkt fick jag napp.
Och snart rullades en historia upp om kändisar och kommunala revisorer, politiker och tjänstemän, som fiskade kräftor och gick på musikal och drack champagne på skattebetalarnas bekostnad. Ibland till och med utan att de som var med visste vem som bjöd eller varför.
En kommunal vd som lät bolaget stå för notan för trevligheter för släkten när hans son just hade gift sig.
Krav på återbetalning ställdes från olika håll, och precis som det är i kommuner där alla känner varandra, blev det ofta i slutänden de som först hade kritiserat utsvävningarna högljuddast som visade sig ha mest att betala tillbaka.
En del blev förstås också väldigt arga på mig. Men aldrig läsarna. De bad att få veta mer.
Och det fick de.
Nästa vecka föreläser jag på Gräv-seminariet i Göteborg om hur man gör för att hitta bland fakturorna.
Läs också:
Förrådsfynd – att gräva fram en nyhet
Egentligen är jag journalist
Det här är ett inlägg i #blogg100 år 2016.
Jag ska hålla en föreläsning på Gräv-seminariet i Göteborg nästa vecka.
Jag är en sån som sparar på allt. Jag har deklarationer till samtliga statsråd i Reinfeldts första regering i sovrummet. Lagboken med mina anteckningar från Jöken står alldeles intill. Och nånstans går det säkert att hitta underlag för alla kommunalråds pensioner i Norrtälje kommun under första halvan av 2000-talets första decennium.
Men jag vet ju att det finns mer. Och alla vi som jobbat med gräv vet precis varför det heter så. Besattheten. Som kan ta sig så spridda uttryck som att fastna i ett Excel-dokument med samtliga utbetalningar från ett konto i en myndighet till att rent handgripligen ge sig på kartonger med gamla handlingar.
För jag vet ju, att här någonstans, i det här förrådet finns mitt arkiv.
Och jo, till slut, äntligen, efter att ha baxat runt på 50 kartonger, med ungefär sånt här innehåll, hittade jag vad jag sökte:
Alldeles intill fanns också mappen med alla kontoutdrag från Nihab. Så klart.
Jag återkommer om själva innehållet i föreläsningen.
Det här var mer en första studie i metod.
Läs också:
”Egentligen är jag journalist”
Det här är ett inlägg i #blogg100 år 2016.