Nej, jag kan inte minnas att det regnat så mycket en påsk.
Vi hade tur som avverkade påskdoppet i havet i går.
I dag hade vi nog inte ens kommit på tanken.
Vi sprang hukandes under regndropparna mellan ateljéerna runt Gerlesborg, där konstnärer slår upp dörrarna under påskhelgens Kvirr, Konstvandring i Ranrike.
Från Margareta Blombergs stilleben och landskap i mjuk olja, via Agneta Ekman Wingates svartvita dubbelexponeringar till Håkan Olsons färgstarka stadsskildringar.
Och efter ett tag kändes regnet som vår tredje följeslagare. Vi lyssnade på hur det lät mot plåttaket. Vi trängde ihop oss några fler, lite längre, lite tätare, för att slippa gå ut så fort. Vi såg hur det målade mönster på golvet och blandade sig med minnen från andra tavlor.
Och hade jag inte haft lite bråttom i väg för att hinna vidare till Flatön och Katinka Billes bokrelease av debutromanen Diktaren, hade regnet nog hunnit rama in ännu fler färger.
Katinka Bille har gett sig på att skriva en roman som utspelar sig på Flatön och där Evert Taube har en bärande, och kunde man förstå på Katinka Billes ord, inte helt smickrande, roll:
– Det är ju inte en bok om Evert Taube, det är en bok om tre kvinnor, men det är svårt att skriva om Flatön utan att skriva om Evert Taube. Han har kommit alldeles för lätt undan.
Väl hemma möttes jag av någon som stått i sin morfars snickarbod hela långa regniga dagen. När en mamma snart fyller år får hon inte kika in.
Kanske är det helt enkelt så. Att regn är för skapandet vad olycklig kärlek är för musiken. Det som gör det lite vackrare. Och får oss att måla livet i alla färger.
Läs också:
Det här är ett inlägg i #blogg100 år 2016.