Jag vet faktiskt inte. Om det är människans viktigaste eller mest korkade egenskap.
Förmågan att återigen känna hopp. Se möjligheter bortom katastroferna.
Ana att det kan finnas en ljusning, bakom molnen.
Nej, jag vet inte. Men jag vet att det har förmåga att åtminstone för en kort stund lyfta bort det där berget jag släpat runt på mina axlar alldeles för länge.
Läs också: Ibland blir jag tyst
Ett vackert som hoppar del två
Det här är inlägg #096 i #blogg100.