Malin Crona

 

Jo. Så har den sett ut ganska länge. Och det är möjligt att den kommer att bli sur när jag börjar på mitt nya jobb i morgon och inte längre kommer att behöva den. Min s-tangent.

För som jag har anpassat mig. Varje gång jag ska skriva ett s tar jag sats med hela kroppen.
Man vet liksom aldrig riktigt. Ibland bara faller det på plats på en gång. Jag har inte lyckats lista ut när eller varför. Men oftast är det inte så. Oftast behöver man slå på den minst fyra gånger. Från lite olika håll. Innan den ger med sig. Då oftast flera gånger i rad så jag får sudda ut några. Och ibland vill den faktiskt inte alls. Allt oftare på senare tid.
Så jag har lärt mig att klippa och klistra s.

Och något säger mig att jag kommer att fortsätta med det ett tag till, även när jag inte behöver. Formulera meningar likt den här för att ta mig runt problemet.
Slå hårt minst fyra gånger. Klippa och klistra.

För man vänjer sig.

Det slår mig allt oftare att Alexander Bard har rätt i det att vi människor så gärna vill tro att det är vi som anpassar tekniken efter våra behov, fast det lika mycket är vi som anpassar oss efter tekniken.

Allt det här tänker jag på i kväll när jag skakar mattorna och sopar golven.
Egentligen är det här förstås alldeles för pinsamt att erkänna, men eftersom jag i dag haft en klass på Medieinstituet som jag gav i uppdrag att berätta för sina klasskamrater om när de gjort bort sig så kan jag bjuda dem på det här också.

För av någon anledning gick vissa valda delar av min hjärna i strejk efter skilsmässan. Nej, det var inget av det där viktiga. Skaffa bostad, ordna skolskjuts till barnen, ordna adressändring, bodelningsavtal, sånt.
Men när det kom till att lista ut hur jag skulle byta dammsugarpåse i min dammsugare.
Där tog det av någon anledning stopp.
Jag vågade inte fråga någon heller. Det är faktiskt sånt jag borde klara av. Eller googla mig fram till. Men jag orkade inte.
Så jag sopade golven. Skakade mattorna. Våttorkade noga. Dammsög bara det allra sista.

Så kom en väninna på besök och vi utbytte historier om hur vi lagat våra liv och hem med silvertejp. Och jag berättade för henne om min dammsugare. Hon lyfte på locket. Och där satt den. Dammsugarpåsen. Som nu inte längre är full.

Ändå. Sopar jag golvet, noga, noga. För jag har liksom vant mig. Vid ett problem som inte längre ens finns.

Och jag vet att jag inte behöver oroa mig. När jag har en dator med en fungerande s-tangent, en tom dammsugarpåse och en vattenkran i köket som inte längre är lagad med tejp kommer livet att bjuda på alldeles nya problem som jag kommer att jobba mig runt på alldeles onödigt krångliga sätt.

(Och ja, jag vet att man kan laga trasiga datorer, men då måste man vara utan dem i fler timmar än jag klarar av. Och ja, det går att koppla in ett externt tangentbord, men det blir inte samma sak. Jag gillar känslan av varm laptop i knät, jag kommer nog inte att kunna byta ut den mot mindre än att jag skaffar katt igen. Det är för övrigt ett annat ganska säkert sätt att skaffa sig nya små problem. Och fulla dammsugarpåsar. Så. Vi får väl se.)

Läs också:

When life gives you lemons

Det här är ett inlägg i #blogg100 år 2016.