All förändring börjar med en tanke. Ett sätt att se att det går att göra saker på andra sätt.
Utan möjligheten att fritt kunna tänka tankar tillsammans står samhället stilla.
Människor tvingas fortsätta leva sina liv på ett sätt de kanske inte alls själva har valt.
Om vi inte får veta vad som försiggår i vår omvärld har vi svårt att påverka den.
Därför, om vi inte har det fria ordet har vi ingenting.
I dag den 3 maj är det Pressfrihetens dag. Då uppmärksammas det sorgliga i att det fria ordet inte är någonting vi kan ta för självklart. I stora delar av världen dödas journalister bara för att de är journalister.
Reportrar utan gränser uppmärksammade dagen genom att tilldela den saudiske bloggaren Raif Badawi sitt pressfrihetspris.
Jonathan Lundqvist, ordförande för svenska Reportrar utan gränser tillkännager årets pressfrihetspristagare Raif Badawi.
Raif Badawi sitter fängslad, dömd till tio års fängelse och 1000 piskrapp.
Hans fru, Ensaf Haidar, skickade en rörande hälsning som tack för priset.
Raif Badawis fru Ensaf Haidar tackade Reportrar utan gränser för priset som tilldelades hennes fängslade man.
I den paneldebatt som följde på prisutdelningen berördes många av de saker som framkommer i rapport efter rapport, att pressfriheten minskar i världen och att det blir allt farligare att arbeta som journalist, eller att uttrycka sin åsikt som bloggare.
Urban Hamid, Bitte Hammargren, Afrah Nasser, Ginna Lindberg i Reportrar utan gränsers panelsamtal på Pressfrihetens dag.
Ginna Lindberg, utrikeschef Sveriges Radio, pratade om det problematiska i att det finns många delar av världen deras korrespondenter inte kan bevaka för att det blivit för farligt.
— Journalister har blivit måltavlor.
Jonathan Lundqvist, ordförande i svenska Reportrar utan gränser uttryckte stor oro för en ny trend. Den att allt fler journalister kidnappas.
— Vi har blivit handelsvara, sa Bitte Hammargren, journalist och mellanösternkännare.
Pressfrihetens dag utropades av FN:s generalförsamling 1993 och har sedan dess uppmärksammats varje år den 3 maj.
Unescos pressfrihetspris tilldelades i år den syriske journalisten Mazen Darwish. Han sitter fängslad och priset togs emot på en prisceremoni i Riga av hans fru Yara Badr.
På Unescos hemsida går det att läsa mer om Pressfrihetens dag och hur den uppmärksammas på olika platser i världen.
I Stockholm hölls också en manifestation på Sergels torg för att uppmärksamma de journalister som hålls fängslade i Eritrea. Bland dem finns den svensk-eritreanske journalisten Dawit Isaak som hållits fängslad i över 13 år. Expressens chefredaktör Thomas Mattsson skriver på sin blogg om EUs ökade stöd till Eritrea.
Jag sparar andra länkar också.
Sådana som gör mig glad.
När jag såg entusiasmen hos er när ni för några veckor sedan var så överförtjusta i att kunna prata med Siri på svenska så tänkte jag på den här lilla fina historien.
Våren kan ge mig panik. När ljuset kommer tillbaka, världen visar sig, allt åter blir rörelse, blir det så tydligt att vi måste välja vår väg framåt.
Ibland vill jag bara dra täcket över huvudet och vänta på oktober.
Men så tänker jag på en av mina kloka vänner som ofta lägger ut små pausbilder på Facebook. En skogsglänta, en meditationshörna, ett vattendrag. ”Det här mår jag bra av” skriver hon. Och även jag tar en paus. ”Det här mår jag bra av”.
Hon gjorde det här halsbandet. Jag har alltid tänkt på björkar när jag bär det.
Hur högljutt de än skriker med sina ljusgröna musöronstora blad och får näsan och ögonen att rinna, halsen att klia och mig att vilja somna vid 22 på kvällarna, hur mycket löven och grenarna än rör sig i vinden, så står de där stadigt. Rötterna i jorden.
Kronan mot himlen. Det är liksom inget snack om det.
När jag var nyutbildad journalist och hade ett av mina första sommarjobb på Bohusläningen blev jag så frustrerad över att upptäcka att jag ägnade så mycket tid åt att gå runt med en kaffekopp i handen och göra vad jag då tyckte var ingenting.
När jag väl satte mig vid tangenterna kom orden vänligt till mig och berättelsen skrev sig nästan själv.
Jag fungerar fortfarande likadant. Mina medarbetare på tidningen kan ofta stirra förvånat på mig när jag efter ett möte går in i mitt rum och fem minuter senare ropar ”texten ligger i mappen nu”.
Men det är ju inte där jag skriver den.
Jag skriver mina texter i duschen, på toaletten, i korridoren med en kaffekopp i handen.
På samma sätt är det med möten.
Det är sällan de viktigaste mötena äger rum runt ett konferensbord med bestämd start- och slutpunkt och fastställd agenda.
De kan lika gärna ske på en busshållplats vid Karlaplan, eller på en buss mellan Filmhuset och Nybroplan.
Det är klart att texterna aldrig skulle bli skrivna om inte skrivbordstiden fanns där också, som någon slags fast pusselbit.
Och de viktigaste mötena aldrig bli av om vi inte var på väg till andra möten.
Men ibland undrar jag om vi faktiskt inte lägger lite för lite tid på att gå runt med kaffekoppen. Eller åka buss.
Det händer ganska ofta på vår blogg att läsare upptäcker inlägg efter en tid och då börjar skriva kommentarer. Så var det med det här inlägget.
I skrivande stund har inlägget 48 kommentarer. Läs dem gärna.
För även de vittnar om just det. Att människor vill hjälpa.
Jag tror att vi på sätt och vis är gjorda för det.
Det är ofta svårt att be om hjälp. Det är lätt att känna sig besvärlig.
Folk har så mycket att göra. Vi vill inte blotta oss. Visa oss svaga.
Men att få hjälpa är stort.
Tydligast blir det kanske de gånger vi får möjligheten att hjälpa någon som behöver samma hjälp som vi själva en gång har fått.
I sådana ögonblick växer tacksamheten mot den som en gång hjälpte oss.
Det är då vi så tydligt kan se att om vi inte hade fått den hjälp vi fick så hade vi inte kunnat vara den som hjälper i dag.
Det är då vi kan se att det vi människor gör faktiskt lever vidare.
Jag brukar säga att ”vissa människor har regnbågens alla färger”.
De är lite skavda. Har varit med om ett och annat. De tvekar aldrig att hjälpa.
För de har sett det. Att livet har alla färger. De riktigt svarta också.
Det är därför de aldrig tvekar att hjälpa.
För de har själva tvingats be om hjälp en gång.
Och till viss del tog debatten vid där den andra slutade. Vad händer när åsiktsjournalistiken ska driva klick? Vilka saker skriver vi om då?
Po Tidholm lyfte frågan om att kopplingen mellan tidningarnas ledarsidor och folkets röst sällan varit svagare än i dag. Han verkade inte tro att det kommer att ändras.
Kvällens panel hade inte så mycket till övers för tanken på att ledarsidorna ska spegla det parlamentariska läget. Där var Widar Andersson, chefredaktör och vd för Folkbladet, betydligt mer kontroversiell under Makthavardebatten. Han sa rakt ut sa att han gärna skulle se fler sverigedemokratiska ledarskribenter, eftersom det speglar folkets röst.
Och en av de mer intressanta frågorna om ledarsidornas roll i framtiden är om de främst kommer att finnas till för att profilera tidningarna, snarare än att direkt vilja påverka hur folk faktiskt röstar.
Någon som dragit den frågan till sin spets är Martin Eriksson från det libertianska, nätverksdrivna Bubb.la, som på Makthavares debatt underströk att Bubb.las syfte inte är att påverka människors åsikter direkt utan att påverka nyhetsrapporteringen i annan media för att på så sätt på sikt påverka människors åsikter.
Se gärna båda debatterna. Tillsammans lägger de bitar i ett pussel av ett samtal.
Som jag hoppas fortsätter.