Uppförsbackar

Jag tror att det finns människor som bara klarar att springa i uppförsbackar. Gärna riktigt skumpiga sådana, med högt, regnvått gräs.
Jag har svårt att säga var den här drivkraften kommer ifrån, men jag vet att jag har många vänner som är likadana.
Ni vet, den där känslan när man bara vill ta på sig punkjackan till fina bröllopsfesten, fast man egentligen älskar att klä upp sig till tänderna.
Eller, som jag skrev på Facebook i somras: ”Funderar på om jag ska låta bli att sätta mig på bänken bara för att den finns där för att jag ska sätta mig på den.”
Min vän svarade blixtsnabbt: ”Diagnos=grav obstintans”.

På senare tid har jag dock börjat fundera över om motståndet snarare handlar om den barnsliga förmågan att ibland kunna ge saker och ting sina rätta proportioner. När det känns som om det triviala tas på för stort allvar, eller till och med när det allvarliga bara tas på allvar, och leken glöms bort. ”Likgiltighet, lite svalkande likgiltighet fattas i din kärlek.”

Därför ler jag åt dagens Dilbert. För att så många vänner, från så många olika håll tipsat om och länkat till den. Bland annat Joakim Jardenberg, under rubriken: ”Inga kommentarer.” Läs den gärna där.
Det tyder på att jag i alla fall inte är ensam om att lida av grav obstinans.

0 svar på “Uppförsbackar”

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *