00:52

Vissa dagar glömmer man aldrig.

Den här dagen för nio år sedan är en sådan. Fast det började egentligen redan dagen innan.

Himlen var full av luftballonger. Jag hade aldrig trott att sådant skulle göra någon skillnad. Inte det, inte heller att väggarna var målade i mjukt pastellgrönt och golvet av nylagd parkett.

Men just det spelade all roll i världen.

Det har varit fint väder den 7 juni varje år sedan dess och jag kommer aldrig att glömma luftballongerna.

De hade sagt att det skulle göra ont, det var jag förberedd på.

Det ingen hade förberett mig på, som skulle visa sig vara långt svårare, var att jag inte skulle kunna svara på alla dina frågor. Att du måste hitta svaren själv, på din väg.
Att jag inte kan bära din smärta, att den måste vara din egen.

Du såg dem inte då, du hade fullt upp med att tillsammans med mig arbeta dig ut i världen, för varje värk ta dig ett steg närmare den värld du nu har så fullt upp med att upptäcka.

Men jag tänker på dem ibland. När jag tappar riktningen och tänker att jag inte är så klok och stark som en mamma kanske borde vara.

Luftballongerna. Att vi klarade den där första matchen du och jag.

Och att solen alltid skiner på din födelsedag.

0 svar på “00:52”

  1. Vet du, jag tror att det vore omänskligt att vara så där stark och klok jämt. Hur skulle andra människor stå ut med en då? Jag tänker ofta: ”All shall be well and all shall be well and all manner of things shall be well” (http://en.wikipedia.org/wiki/Julian_of_Norwich)

    Det har varit fint väder varje 17:e juni hittils, men det är väl inte så märkligt, det har ju bara varit två hittills… http://mcsarcne.wordpress.com/2009/06/17/natten-da-anglarna-var-med/

    1. Åh, nu gråter jag lite igen. Vilken pärs! Tänk att vi klarat det här, att våra pojkar klarat det här, att vi är här nu, att de är här nu. Att minnas just den här dagen. Luftballongerna. Och att vi alla klarade det.

Lämna ett svar till mcsarcne Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *