When life gives you lemons part four

Förra året planterade vi citroner.

Och jag vet inte om det det är Hans eller Greta som klarat sig.

Men alla andra har i alla fall dött.

I år fick han en kaktus i födelsedagspresent. Precis som han hade önskat sig.

Så. När livet inte ger dig citroner. Köp en kaktus.

Läs också:
When life gives you lemons
When life gives you lemons part two
When life gives you lemons part three
För ibland kan man faktiskt inte vänta

Det här är inlägg #021 i #blogg100 år 2016.

Hack for Sweden – när en glad liten robot gör hela skillnaden

Så här dagen efter Hack for Sweden har jag hunnit fundera över vad som gjorde mig gladast i år.

Förra året blev jag gladast över att se trenden att alla bidrag på något sätt ville involvera användaren i ett engagemang att göra världen och samhället bättre.

I år var det förstås roligt att efter mina trevande steg hos tjejerkodar.se faktiskt hade fräschat upp mina slumrande kunskaper, och kanske framför allt väckt liv i någon slags mod, kunna bidra till själva byggandet av Semesterhackarnas tjänst Semester i stan.

Bland bidragen var det roligt att se att de två bidrag som hade ett tydligt Internet of things-fokus premierades av juryn – Responcity för sin tjänst som musiksatte väderrapporter och Willandskill.se som siktade på att bygga in VMA (viktiga meddelanden till allmänheten) i brandvarnare.

Och vinnaren av Hack for Sweden Awards, Ge0Hack3rs visualisering av stadens data, stack ut ur mängden med tanke både på visualisering och möjligheten till samhällsnytta.

Här kan du läsa om alla vinnare.

Men min personliga favorit var nog ändå det lilla mobilspelet som lag Dobus byggde.
Det var i alla fall den som fick mig att le. Och som jag själv skulle använda.

Det hördes ett spontant ”åh!” i publiken när den lilla söta roboten dök upp på skärmen.
Och jo, det är lätt att bli hänförd i all enkelhet när man testar spelet.

Det börjar förstås i rymden. Var annars?

När du påbörjar äventyret möts du av den här lilla figuren:

För att kunna börja måste du göra den mer personlig genom att ta en bild.

Så. Nu kan vi börja. Sedan går det hela ut på att leta efter skatter.
Datan laget använde var från Riksantivkarieämbetet och de hade stött på samma problem som vi gjorde, att man måste välja ut en begränsad area för att få ut den data man söker. Därför funkade appen i den första betaversionen som blev klar i helgen bara i en area som utgår från Naturvårdsverkets lokaler på Valhallavägen där vi höll hus.

Men om man befinner sig där går det att börja samla på skattkistor.

När man öppnar en skattkista kan man läsa allt om byggnadens eller sevärdhetens historia. Ett ganska enkelt sätt att göra barn, och till och med mig, intresserad av historia, föremål och geocaching.

Ingenting nytt, förstås. Redan första året fanns en liknande idé med bland de tävlande lagen. Men då hade de ingen söt liten robot. Och ibland är det precis just en sådan liten detalj som gör hela skillnaden.

Läs också:

Vinnarna i Hack for Sweden 2016
Semesterhackarna checkar ut
Semesterhackarna checkar in
Hack for Sweden år tre – förberedelser
Hack for Sweden år två
Engagemang och enkelhet temat för årets Hack for Sweden

Läs mer om Hack for Sweden.
Det här är inlägg #014 i #blogg100 år 2016.

Vinnarna i Hack for Sweden år 2016

Årets Hack for Sweden är slut.

För er som vill se Semesterhackarnas presentation av Semester i stan så hittar ni den här:

[youtube https://www.youtube.com/watch?v=rc8qbdCUxwU&w=560&h=315]

 

Här hittar ni alla presentationer:
[youtube https://www.youtube.com/watch?v=rc8qbdCUxwU]

Årets vinnare av Hack for Sweden Award blev:
Laget Ge0Hack3rs – med sin tjänst Diver City som visualiserar data i staden.

Bästa visualisering:
Laget Responcity som visualiserade väderdata med hjälp av musik.

Bästa affärsnytta
Laget Intellecta som visualiserade hur bostadspriser påverkar samhället i stort.

Bästa nytta för allmänheten
Laget Sweco Position för tjänsten Cykelranking.nu.

Juryns specialpris gick till:
Laget Willandskill.se för sin tjänst Warnbox, som i framtiden ska byggas in i brandvarnare i hemmet för att sända de VMA-meddelanden som i dag sänds i radion, eftersom alla i dag inte har en radio som står på.

Nytt för i år var priset Deltagarnas pris, där vi som var med och tävlade i Hack for Sweden fick rösta på vilket lag vi tyckte hade gjort det bästa bidraget:
Även det priset gick till Willandskill.se.

Läs också:
Semesterhackarna checkar ut
Semesterhackarna checkar in
Hack for Sweden år tre – förberedelser
Hack for Sweden år två
Engagemang och enkelhet temat för årets Hack for Sweden

Läs mer om Hack for Sweden.

Det här är inlägg #013 del två i #blogg100 år 2016.

Semesterhackarna checkar in

 

Leo, Mio och Robin i lag Semesterhackarna som tänker bygga årets smartaste turistapp.

Så! Då är lag Semesterhackarna incheckade, datorerna inkopplade, första kaffet serverat och vi är i gång!

Om 24 timmar är det dags för presentationer.
Följ arbetet på Hack For Sweden.

Läs också:
Hack for Sweden år tre – förberedelser
Hack for Sweden år två
Enkelhet och engagemang temat för årets Hack for Sweden 

Läs mer om Hack for Sweden.

Det här är inlägg #012 i #blogg100 år 2016.

 Alla ska dansa!

Ensemblen i Carmen Moves med Miriam Treichl i huvudrollen som Carmen.

Det har nog inte undgått någon att jag älskar publikmedverkan.

Den här gången var det dock min tur att få vara publik. Och medverkade.

Folkoperans senaste drag var att bjuda in publiken att testa operadans tillsammans med huvudpersonen, koreografen och några av dansarna ur ensemblen.

Så för några veckor sedan tog jag mig till mitt älskade dansställe, House of Shapes vid Hornstull, för att få sjunga och dansa tillsammans med Carmen och koreografen för Carmen Moves som går på Folkoperan just nu.

Och jo.

Känslan att se ett femtiotal personer dansa samma dans jag själv fått testa några veckor tidigare kändes i hela kroppen. Mäktigt.

Och när Carmen sjöng ”kärlek” från balkongen, över hela salongen, mindes mina stämband när vi sjöng precis så, tillsammans.

Vi fick faktiskt till och med testa kostymerna, om vi ville. Och det ville vi ju, förstås.

Läs också:
När pusselbitarna faller på plats
Superhjältar

Det här är inlägg #009 i #blogg100 år 2016.

Människa+ ”Tänk om vi inte gör det?”

Vi föds. Vi lever. Vi dör.

Eller?

Jag bär döden ganska nära i hjärtat. Jag har nog faktiskt alltid gjort det.
Medvetenheten att vår tid är utmätt. Att mitt liv utgörs av de val jag gör.

Det kan låta klokt och genomtänkt, men att ha döden som måttstock är inte bara bra.
Det kan stressa mig. Och det kan göra mig så frustrerad när jag ser vad vi människor väljer att lägga vår tid på. Hur så mycket mänsklig energi och förmåga kan gå åt till att döda och förstöra för andra. Hur strävan efter mer makt får människor att göra elaka saker mot andra. När beslut att inte fatta beslut leder till att massa mänsklig energi aldrig kommer till användning. När döden är det enda vi vet. Så jävla onödigt.

Och det kan också leda till att jag låter bli att ta mig an vissa projekt för att jag är allt för medveten om att jag väljer bort annat då. Och så kanske min bok aldrig blir klar för att jag väljer de där samtalen med vänner i stället. Eller mina låtar aldrig färdiginspelade för att jag inte vågar börja, för tänk om jag fegar ur och det tar stopp och jag lagt min tid på det i onödan?

Därför var det så befriande när en ny bekantskap plötsligt säger ”tänk om vi inte gör det.”
”Tänk om vi inte dör”.
Han pratade om svarta hål och hur tiden kan krökas och jag ska helt ärligt säga att jag inte riktigt hängde med, men just de orden dröjde sig kvar.
”Tänk om vi inte gör det.”

För han har förstås rätt.
Det enda vi vet är att vi ingenting vet om framtiden.
Kanske blir vi allt bättre på att byta ut de funktioner i våra kroppar som slutar fungera.
Kanske kan vi leva för evigt.

Tanken är förstås inte ny. Den är nog lika evig som människan. Och det slår mig att den egentligen borde ligga mig lika nära till hands som tanken att vi ska dö. En tanke bär alltid sin motsats inom sig.

Många säger att de tror att de skulle skjuta upp beslut om de visste att de skulle leva för evigt. Men för mig får tanken motsatt effekt. Om jag vet att jag ska leva för evigt är de steg jag tar i dag ännu viktigare. Jag skapar ringar på vattnet, den färdriktning jag tar ut i dag kommer påverka mig och min omgivning för evigt. Jag kommer inte undan.
Karma, kallas det i buddhismen. Och tanken svindlar.

Jag brukar säga att jag har tre mål i livet:

  1. Jag vill dö mer nyfiken än rädd.
  2. Jag vill inte ångra att jag inte har dansat så mycket jag ville.
  3. De här orden är egentligen min yngste sons, men jag har tagit dem till mig och tycker han har så rätt när han säger: ”Vi ska kramas i kapp all den tid vi ska vara döda”.

Och så vill jag också leva.

  1. Nyfiken.
  2. Dansa.
  3. Kramas.

Men det är klart att jag också väldigt gärna skulle vilja skriva klart mina böcker och spela in mina låtar också. Oavsett om jag ska dö eller inte.

Här kan man för övrigt se ett av mina favoritsamtal om döden.

Med min fina vän Annika Koldenius  i samtal med läkaren Lars H Gustafsson och religionspsykologen Owe Wikström på bokmässan den 27  september 2014.

Jag älskar hur man kan komma fram till samma slutsats, oavsett om man är djupt troende, ateist, eller naturvetare. Vi lever kvar. På olika sätt. Lever vi kvar.

Läs också:

Livet, universum och allting
Om meningslösa Facebook-uppdateringar

Det här är inlägg #006 i #blogg100 år 2016.

För ibland kan man faktiskt inte vänta 

Det kom ett sms från dig.
”Kan vi fira min födelsedag i kväll i stället?”
Jag: ”Varför?”
Och du försökte. Förklara för mig att det skulle bli mindre stressigt.
Passa in bättre i schemat. Men när jag förklarade för dig att det faktiskt inte gjorde det, och alla dina smarta argument tog slut, kom det ett sms till:

”Men mamma, jag kan faktiskt inte vänta.”

Och så är det ju ibland.

Ibland blir väntan helt outhärdlig att bära just i det ögonblick mållinjen blir synlig.
På samma sätt som alla tårarna kommer när vi kämpat oss genom något jobbigt och äntligen kan slappna av.

Så vi kom överens om att skynda på tiden tillsammans. Och fira dig i kväll.

Elva små ljus.

Ett för varje år du funnits i mitt liv.

Som jag väntade på dig.

Som jag minns den där soliga lördagen i mars.

Då, när jag för första gången mötte din bestämda blick.

Och visste att du redan hade förändrat hela mitt universum för alltid.

Läs också:
Livet, universum och allting
Tankar om tid
00:52
”Egentligen är jag journalist”
Att vara mamma

Det här är inlägg #002 i #blogg100 år 2016.