Människa+ Eller minus

sliten s-tangent
”Jag vet att jag har använt dig mycket. Mer än alla de andra i hela alfabetet. Det framgår tydligt. Och jag vet hur man kan känna när man blivit flitigt använd. Att man inte orkar mer. Rentutav vill lägga av. Men om jag kunde få be dig att fungera bara ett litet tag till vore det vänligt. För allt blir väldigt mycket tråkigare utan dig.” Malin Crona, Instagram, 15 oktober, 2015.

 

Jo. Så har den sett ut ganska länge. Och det är möjligt att den kommer att bli sur när jag börjar på mitt nya jobb i morgon och inte längre kommer att behöva den. Min s-tangent.

För som jag har anpassat mig. Varje gång jag ska skriva ett s tar jag sats med hela kroppen.
Man vet liksom aldrig riktigt. Ibland bara faller det på plats på en gång. Jag har inte lyckats lista ut när eller varför. Men oftast är det inte så. Oftast behöver man slå på den minst fyra gånger. Från lite olika håll. Innan den ger med sig. Då oftast flera gånger i rad så jag får sudda ut några. Och ibland vill den faktiskt inte alls. Allt oftare på senare tid.
Så jag har lärt mig att klippa och klistra s.

Och något säger mig att jag kommer att fortsätta med det ett tag till, även när jag inte behöver. Formulera meningar likt den här för att ta mig runt problemet.
Slå hårt minst fyra gånger. Klippa och klistra.

För man vänjer sig.

Det slår mig allt oftare att Alexander Bard har rätt i det att vi människor så gärna vill tro att det är vi som anpassar tekniken efter våra behov, fast det lika mycket är vi som anpassar oss efter tekniken.

Allt det här tänker jag på i kväll när jag skakar mattorna och sopar golven.
Egentligen är det här förstås alldeles för pinsamt att erkänna, men eftersom jag i dag haft en klass på Medieinstituet som jag gav i uppdrag att berätta för sina klasskamrater om när de gjort bort sig så kan jag bjuda dem på det här också.

För av någon anledning gick vissa valda delar av min hjärna i strejk efter skilsmässan. Nej, det var inget av det där viktiga. Skaffa bostad, ordna skolskjuts till barnen, ordna adressändring, bodelningsavtal, sånt.
Men när det kom till att lista ut hur jag skulle byta dammsugarpåse i min dammsugare.
Där tog det av någon anledning stopp.
Jag vågade inte fråga någon heller. Det är faktiskt sånt jag borde klara av. Eller googla mig fram till. Men jag orkade inte.
Så jag sopade golven. Skakade mattorna. Våttorkade noga. Dammsög bara det allra sista.

Så kom en väninna på besök och vi utbytte historier om hur vi lagat våra liv och hem med silvertejp. Och jag berättade för henne om min dammsugare. Hon lyfte på locket. Och där satt den. Dammsugarpåsen. Som nu inte längre är full.

Ändå. Sopar jag golvet, noga, noga. För jag har liksom vant mig. Vid ett problem som inte längre ens finns.

Och jag vet att jag inte behöver oroa mig. När jag har en dator med en fungerande s-tangent, en tom dammsugarpåse och en vattenkran i köket som inte längre är lagad med tejp kommer livet att bjuda på alldeles nya problem som jag kommer att jobba mig runt på alldeles onödigt krångliga sätt.

(Och ja, jag vet att man kan laga trasiga datorer, men då måste man vara utan dem i fler timmar än jag klarar av. Och ja, det går att koppla in ett externt tangentbord, men det blir inte samma sak. Jag gillar känslan av varm laptop i knät, jag kommer nog inte att kunna byta ut den mot mindre än att jag skaffar katt igen. Det är för övrigt ett annat ganska säkert sätt att skaffa sig nya små problem. Och fulla dammsugarpåsar. Så. Vi får väl se.)

Läs också:

When life gives you lemons

Det här är ett inlägg i #blogg100 år 2016.

 

Bästa förklarande text 2016

Förra året hade jag förmånen att för första gången sitta i juryn för Bästa förklarande text. Då prisades Dagens Arbete för sin text om Tryckerimomsen.  

Hans Strandberg och Marie Edholm från Dagens Arbete visar den första notisen som fem år senare blev deras stora granskning av tryckerimomsen.
 

I dag berättade förra årets pristagare Marie Edholm och Hans Strandberg på Fackförbundspressens dag om hur de gick till väga för att göra jobbet, som sedan fick fler priser. 

Jag fick fortsätta det roliga jobbet att sitta i juryn i år också. 

Årets vinnare belyser ett problem av helt annan karaktär.  

Leni Weilenmann tar enot pris för Bästa förklarande text.

Det finns så många saker som är roligt med att sitta i en jury. Att få läsa så många artiklar om saker jag inte ens visste fanns är en. Att få ägna tid åt att diskutera det roligaste som finns – journalistik, är förstås en annan. 

Men inget slår nog att se glädjen hos pristagarna. Det. Är värt varje timme, varje läst spaltmeter, varje bläddrat magasin. 

Läs också:

Bästa förklarande text

Det här är ett inlägg i #blogg100 år 2016. 

Gräv 2016 – Så granskar du fakturorna

I dag höll jag föreläsning på Gräv-seminariet i Göteborg om hur man granskar offentlig ekonomi.

Här hittar ni en länk till dagens föreläsning:

Gräv 2016 Så granskar du fakturorna

UR Samtiden spelade in föreläsningen så förhoppningsvis kan jag länka till den när den läggs ut på deras hemsida så småningom.

Återkommer om det!

UPPDATERAD: Här hittar du länken till mitt föredrag på UR Play

Läs också:
Den som spar, den har – att granska ett kommunalt bolag
Förrådsfynd – att gräva fram en nyhet

Årets Medieorm är Blank Spot Project 

Dags att lämna över stafettpinnen.

Årets Medieorm är Blank Spot Project.

I år har jag suttit i juryn. Vår motivering:

”Vi ser en ny journalistik växa fram, där Blank Spot Project i en nära och transparent dialog med publiken förverkligar visionen om att bevaka världens blinda fläckar. De involverar publiken redan på idéstadiet och redovisar öppet och tydligt vad medfinansiärernas pengar används till. Publiken görs till medskapare när den linjära berättarformen utmanas och läsaren själv kan påverka hur berättelsen ska drivas framåt.”

Läs också:
Hurra! 8 Sidor får pris för Kommentarsfält för alla och Alla Väljare

Det här är ett inlägg i #blogg100 år 2016.

Du är alltid journalist

Skärmavbild 2016-04-03 kl. 11.21.46

De läckta Panama-dokumenten sätter fingret på vad journalistik egentligen är, till skillnad från information.

Det sätter också fingret på varför det är så centralt att en källa alltid kan lita på att inte bli avslöjad när hen vänder sig till en journalist för att berätta sin historia.

Det är inte en slump att HD i en dom i från förra året skriver att:

”Skyddet för uppgiftslämnarens anonymitet har betydelse för tillgången till information och är därmed en förutsättning för att tryckfriheten ska fylla sin funktion i ett fritt och demokratiskt samhälle. Om anonymiteten inte skyddas, kan omgivningens reaktioner avhålla personer från att dra fram betydelsefulla omständigheter i ljuset. En person som lämnar ett meddelande för publicering och som vill vara anonym ska kunna vara trygg i förvissningen om att identiteten inte röjs av den som har tagit emot uppgifterna. Reglerna ska ses också i det vidare perspektivet att lättnader i tystnadsplikten och där- med i skyddet för meddelarens anonymitet kan få negativa återverkningar på informationsspridningen och samhällsdebatten i stort (jfr NJA 2012 s. 342).”

I Sverige är det också det som gör skillnad mellan ett grundlagsskyddat medium med ansvarig utgivare och den som skriver utan att ha en ansvarig utgivare som personligen ansvarar för det som publiceras. Hela grunden för ett samhälle där människor vågar tipsa om oegentligheter vilar på den här 250 år gamla konstruktionen.

Jag skriver i Journalisten på ett lite allvarligare tema vad det faktiskt innebär att alltid vara journalist. Källskyddet lägger ett stort ansvar på journalisten. Och ansvaret upphör inte när du går från jobbet, eller, för den delen, avslutar din anställning.

Jag skriver om det i krönikan: Den galna tanten är också en källa

Läs också:
”Egentligen är jag journalist”
Förrådsfynd – att gräva fram en nyhet
Den som spar hen har – att granska ett kommunalt bolag

Det här är ett inlägg i #blogg100 år 2016.

Den som spar, den har — att granska ett kommunalt bolag

Det började så här.

Jag var på en kurs på FOJO i Kalmar, med Britt-Marie Citron, som avslöjade Motalaskandalen.

Jag kunde i princip ingenting om ekonomi och redovisning.

Men när hon visade mig kommunens kontoplaner och hur allt hängde ihop, att kommunerna kan försöka dölja saker för medborgare och journalister hur mycket de vill genom att döpa dokument till obegripliga saker eller bokföra kostnader på fel konton, men att allting faktiskt finns bland de där siffrorna, att varje krona som betalats ut går att hitta där någonstans, var det som ”Sesam öppna dig” för mig.

Jag åkte hem till Norrtelje Tidning och började. Och jo, det är lite rörande att se de första trevande försöken. Hur jag gått igenom taxikvitton för 65 kronor.


Och helt ärligt har jag nog också granskat oproportionerligt många kanelbullar.

Men nästan direkt fick jag napp.

Och snart rullades en historia upp om kändisar och kommunala revisorer, politiker och tjänstemän, som fiskade kräftor och gick på musikal och drack champagne på skattebetalarnas bekostnad. Ibland till och med utan att de som var med visste vem som bjöd eller varför.
En kommunal vd som lät bolaget stå för notan för trevligheter för släkten när hans son just hade gift sig.

Krav på återbetalning ställdes från olika håll, och precis som det är i kommuner där alla känner varandra, blev det ofta i slutänden de som först hade kritiserat utsvävningarna högljuddast  som visade sig ha mest att betala tillbaka.

En del blev förstås också väldigt arga på mig. Men aldrig läsarna. De bad att få veta mer.

Och det fick de.

Årsredovisningen för det kommunala bolaget Nihab, som hade gjort det till en vana att bjuda mer eller mindre kända personer på kräftfiske i sjön Erken. Tillställningar som av deltagarna själva kallades för ”spritfest”.
En av fakturorna för de kräftfisken som i flera år betalades av det kommunala bolaget.

Nästa vecka föreläser jag på Gräv-seminariet i Göteborg om hur man gör för att hitta bland fakturorna.

Läs också:
Förrådsfynd – att gräva fram en nyhet
Egentligen är jag journalist

Det här är ett inlägg i #blogg100 år 2016.

Förrådsfynd – att gräva fram en nyhet

Jag ska hålla en föreläsningGräv-seminariet i Göteborg nästa vecka.

Jag är en sån som sparar på allt. Jag har deklarationer till samtliga statsråd i Reinfeldts första regering i sovrummet. Lagboken med mina anteckningar från Jöken står alldeles intill. Och nånstans går det säkert att hitta underlag för alla kommunalråds pensioner i Norrtälje kommun under första halvan av 2000-talets första decennium.

Men jag vet ju att det finns mer. Och alla vi som jobbat med gräv vet precis varför det heter så. Besattheten. Som kan ta sig så spridda uttryck som att fastna i ett Excel-dokument med samtliga utbetalningar från ett konto i en myndighet till att rent handgripligen ge sig på kartonger med gamla handlingar.

För jag vet ju, att här någonstans, i det här förrådet finns mitt arkiv.


En låda det står "gamla blandat skräp"-lådan på.

Och jo, till slut, äntligen, efter att ha baxat runt på 50 kartonger, med ungefär sånt här innehåll, hittade jag vad jag sökte:

Tre Norrtelje Tidning med texterna "Kändisarna visste inte vem det var som bjöd" "Kändisar bjöds på fiske för över 30 000 kronor", "Nihabs revisorer bjöds på musikal och middag"

Alldeles intill fanns också mappen med alla kontoutdrag från Nihab. Så klart.

Jag återkommer om själva innehållet i föreläsningen.
Det här var mer en första studie i metod.

Läs också:
”Egentligen är jag journalist”

Det här är ett inlägg i #blogg100 år 2016.

Äggostens vänner

Det finns nog inget som är mer påsk. Eller jul. Eller vilken högtid du vill förresten hemma i Bohuslän. Och jag vet att min mamma suckar varje gång och säger att ”nu blir det ingen äggost”, och jag vet att det blir det ändå.

Och nu har jag äntligen hittat min egen äggostform som hon gav mig en gång, det var många år sedan och hon hade nog tänkt att jag skulle öva, men ok, nu har jag i alla fall grävt fram den ur förrådet. För, man måste ju börja nånstans.

Och jag vet att äggost äts över hela världen. Så sent som nu i påskas delade en av medlemmarna i den underbara Facebook-gruppen Äggostens vänner, med sig av ett recept  från USA.

Traditionellt har äggost ätits till allt från sill till sylt, själv äter jag den med björnbärssylt och kanel.

Läs också:
Att vara hos mamma 
Påskdoppet

Det här är ett inlägg i #blogg100 år 2016.

Livet i färg

Nej, jag kan inte minnas att det regnat så mycket en påsk.

Vi hade tur som avverkade påskdoppet i havet i går.
I dag hade vi nog inte ens kommit på tanken.

Vi sprang hukandes under regndropparna mellan ateljéerna runt Gerlesborg, där konstnärer slår upp dörrarna under påskhelgens Kvirr, Konstvandring i Ranrike.

Från Margareta Blombergs stilleben och landskap i mjuk olja, via Agneta Ekman Wingates svartvita dubbelexponeringar till Håkan Olsons färgstarka stadsskildringar.

Och efter ett tag kändes regnet som vår tredje följeslagare. Vi lyssnade på hur det lät mot plåttaket. Vi trängde ihop oss några fler, lite längre, lite tätare, för att slippa gå ut så fort. Vi såg hur det målade mönster på golvet och blandade sig med minnen från andra tavlor.

Och hade jag inte haft lite bråttom i väg för att hinna vidare till Flatön och Katinka Billes bokrelease av debutromanen Diktaren, hade regnet nog hunnit rama in ännu fler färger.

Färjeläget i väntan på Malöfärjan.


Katinka Bille har gett sig på att skriva en roman som utspelar sig på Flatön och där Evert Taube har en bärande, och kunde man förstå på Katinka Billes ord, inte helt smickrande, roll:

– Det är ju inte en bok om Evert Taube, det är en bok om tre kvinnor, men det är svårt att skriva om Flatön utan att skriva om Evert Taube. Han har kommit alldeles för lätt undan.

Väl hemma möttes jag av någon som stått i sin morfars snickarbod hela långa regniga dagen. När en mamma snart fyller år får hon inte kika in.

Kanske är det helt enkelt så. Att regn är för skapandet vad olycklig kärlek är för musiken. Det som gör det lite vackrare. Och får oss att måla livet i alla färger.

Läs också:

Tankar om regn

När hon sjunger

Det här är ett inlägg i #blogg100 år 2016.