干杯 ! – Gānbēi! (Skål!) Alltid lär man sig något

Nej, jag kallade det inte för nyårslöfte. Jag kallade det för strategi.
Lite mer champagne. Lite mer bubbel. Lite mer glädje.

Och när drömmar går i kras, eller bara helt enkelt uppfylls, har jag som mantra ”Alltid lär man sig något”. Vad jag ska med all denna kunskap till är dock fortfarande oklart.
”Den som lärt sig mest när hon dör vinner”, kanske?

Just nu lär jag mig till exempel Lite kinesiska i taget. (Här är första inlägget, om du vill hänga med från början.)

Hela projektet sprunget ur en av dessa ”meningslösa Facebook-uppdateringar” där det ena ledde till det andra. Och fredagskvällens Facebook-samtal med vänner på olika platser i världen, med olika skäl att vilja dricka sånt som bubblar gav upphovet till dagens ord.

Så –干杯 ! (Skål!)

Om meningslösa Facebook-uppdateringar

Vi föds. Vi dör.

Däremellan försöker de flesta av oss att skapa någon slags mening i våra liv.

Vissa skapar världsomspännande företagsimperium, andra ägnar sig åt metoder som pekas ut av religiösa ledare.
En del bestiger berg, cyklar till Mount Everest, åker motorcykel genom öknen.

Men för de allra flesta av oss handlar livet om just alla de där dagarna som går. Vi lämnar barn, hämtar barn, handlar mat, lagar mat, borstar tänderna. Går till jobbet, går till doktorn, klipper håret, tvättar kläder.

Det är så lätt att tro att livet ska vara något annat, viktigare.

Men den som får sitt liv söndertrasat vet att det är bara just det här som är.
Och att det i sig är så innerligt stort att vara tacksam för.

Jag tänker på det här när några vänner blir osams över ett samtal om ”meningslösa Facebookuppdateringar”.

Jo, vissa av oss kanske hellre läser om folk som åker motorcykel genom öknen än om dagishämtningar. Själv följer jag båda med lika stor spänning och dramatik, för livet är långt ifrån enkelt.

Jag twittrar både högt och lågt, om stora nyhetshändelser, nagellack och att steka pannkakor. Dialogen sker oftast i det sistnämnda, i det vi känner igen oss i, och kanske vill hjälpa till med (har ni sett bilder på mina pannkakor förstår ni varför folk känner sig manade att rycka ut).
Men visst får jag också all min nyhetsuppdatering via Twitter. Den 11 mars var det absolut det bästa sättet att få veta vad som hände i Japan.

Jag återgår till mina tankar om val. Och de val som andra ibland tvingar på oss. ”Men inte kan du göra det, du som…” Att försöka stoppa in något så komplext som en människa i en liten ask, ge henne ett fack, klistra på etiketter.

Gamla maktstrukturer hotas när var sak inte längre är på sin plats utan kan vara på olika platser samtidigt.

En av nätets möjligheter är just att det upphäver vissa tidigare sådana lagar.
Jag kan faktiskt delta i olika diskussioner med människor på olika platser, om helt olika saker. På samma gång.

Lite mer ”Först clementin – sen kiwi”.

När drömmar väl slår in – är de drömmar då?

Min lille kille har svårt att varva ner, komma till ro. Hans mjuka kind mot min, hans skratt, funderingar.

Jag är egentligen redan på väg någon annanstans, till nästa punkt på dagordningen, ett mejl som måste skickas, en tvättmaskin som måste plockas ur.

Jag glömmer helt där och då att det är ju det här jag drömt om så länge. Att det inte är någon självklarhet.
Att han och hans storebror finns nu, för mig att lära känna, guida, lära mig av och vårda.

För när drömmar väl slår in, är de drömmar då?

Många gånger har saker i mitt liv bara hänt, lika många har jag målmedvetet sett till att ta mig dit jag vill.

Oftast har det blivit bra, och annars har det blivit ett steg på vägen.

Just nu lever jag på sätt och vis i det som var min dröm en gång. Tänker att om Malin för tio år sedan hade sett Malin i dag hade hon tänkt att jag hade lyckats.

Själv är jag redan på väg mot nästa utmaning, nästa uppförsbacke att forcera. Och när något jag trodde jag hade så säkert i min hand plötsligt glider undan inser jag hur lyckligt lottad jag var som bar omkring på ett vackert guldägg, utan att riktigt se det.

Men så tänker jag att jag utan drömmarna hade gjort andra val, lagt andra pussel. Kanske stannat upp, kanske bara gått vilse.

Och då sveper jag dem om mig som en filt, kryper lite närmare sonen, som äntligen andas lugnare, slappnar av, somnar in. Och jag tänker att utan drömmarna kanske vi helt enkelt inte skulle veta åt vilket håll vi skulle gå?

Först clementin – sen kiwi. Om att äta kakan och ha den kvar.

Jag missade en sak i min förra bloggpost om att vilja eller välja.
Vissa val behöver man aldrig göra.

Ibland intalar omgivningen oss att vi måste välja, måste inse våra begränsningar, bara kan göra en av två saker, bör hålla oss inom ramarna.
En sak i taget, var sak på sin plats.  Malin i en liten ask.

Jag hör till dem som absolut menar att man kan äta äta kakan och ha den kvar. Många gånger måste man inte välja, saker är inte så omöjliga att kombinera som man tror.

Min äldste son har alltid älskat frukt. När han var riktigt liten och just hade lärt sig prata frågade vi honom en dag om han ville ha clementin eller kiwi.
Han svarade: ”Clementin. Sen kiwi.”

Ibland är det faktiskt inte svårare än så.

Att vilja eller välja – om att köra fast och komma vidare

När jag var sexton skrev jag i min dagbok:
”Alla möjligheter ligger öppna, snälla, stäng dem och ge mig ett val!”

Min favoritartist, Magnus Johansson, uttrycker det så här: ”Och man kan höra mig ropa: ‘Jag kan göra vad jag vill. Men kan någon säga mig vad det ska tjäna till’?”

Anna Lovérus skriver om ”Borde-slaveri och vilja”, att hon, trots att hon gjort val utifrån sin egen vilja sedan velat kompensera dem med någon slags ”borde”.

Och även om jag så klart, eftersom hon frågar mig vad jag tycker, vill svara henne: ”gör det du vill, det brukar leda dit du bör” är det inte alltid så lätt att veta vad man vill.

Jag fick en gång tipset att försöka strukturera upp vad som är viktigt för mig genom att lista mina behov och därefter se om jag behöver ändra något. Listan och behoven kan så klart diskuteras, men att lista dem ungefär så här har varit till stor hjälp för mig:

1. Fysiska behov (mat, träning, närhet)
2. Sociala behov (träffa människor, vänner, bekanta)
3. Spirituella behov (intressen, filosofi, religion)
4. Strukturella behov (rutiner, vardag)
5. Behov att arbeta (göra karriär, tjäna pengar, ha ett yrke, en plats, en roll)

Därefter består själva övningen i att lista vilka saker som är viktigast för just mig. Hur viktigt är det för mig att äta gott och hålla kroppen i form på en skala 1-10? Hur mycket tid ägnar jag åt just detta? Det är när jag lägger för lite tid på det jag värderar högst som det kan finnas anledning att justera något i livet. Om jag tycker att fysisk njutning är viktigt för att jag ska vara lycklig men inte ser till att ge mig den tiden så är det något som skaver. Jag tror alla har känt det någon gång.

Det blir också så tydligt då att olika tidsperioder värderar de olika bitarna olika högt.

80-talet var en enda orgie i mat och träning, med ett väldigt fokus på kroppen.
Om man är en person som lägger stor vikt vid det är det klart att det är lättare att få ihop vad man vill med vad man bör just då.

Just nu kan vi se att ett brett nätverk och mycket kontakt med andra människor värderas högt i samhället. Är man en utåtriktad person som bryr sig om sina vänner har man ju lättare att få ihop ”vill” och ”bör” under en sådan tidsperiod.

Ett annat sätt jag använder, när jag gått vilse bland mina ”vill” och ”bör” är att snegla på vad som gör mig avundsjuk. Lite sund avundsjuka, eller kanske snarare, beundran, kan vara en vägvisare. ”Jag vill va´som du” kan vara en nog så god fingervisning.

Om jag skulle avslöja vilka personer jag är avundsjuk på skulle ni nog bli förvånade. Jag har lite skämtsamt pratat om att starta en ”byta-jobb-sajt”, där människor på ett enkelt och smidigt sätt kan byta jobb med varandra. Det du tycker är jättetråkigt är kanske precis vad jag går och drömmer om. Och så sitter vi här, på var sin kontorsstol någonstans, och bara önskar att få sitta på en annan.

Den här bloggposten, om ”Om att stå sitt kast”, om att köra fast, vilja gå vidare, men inte veta vart, satte en hel del tankar och känslor i gungning hos mig också.

För – gör du verkligen vad du vill? Och om inte – varför? Kanske vi kan tänka högt tillsammans? Vad sägs om att börja här? Nu?

Uppdaterad: Jo, jag glömde en sak. Så jag la till det här: Först clementin – sen kiwi. Om att äta kakan och ha den kvar.

Ju mer fel vi gör tillsammans…

I dag gästbloggar jag på Same Same but Different.

Sofia bjöd in mig att skriva för att ”du är så bra på att förklara just dina egna tillkortakommanden”.

Jag är så klart inte ensam om det. Malin Lernfelt skriver klokt och initierat om vad hon lärt sig och vad hon tror att vi mer har att lära oss.

Jag är också övertygad om att Katrineholms-Kuriren kommer att lära sig något av den senate tidens turbulens.
Chefredaktör Krister Wistbacka säger här att de verkligen vill lära sig.

För jag tror inte det finns något vi kan borde vara mer generösa med än att dela med oss av de misstag vi begått.  Att konstatera att det var ett misstag är ju första steget framåt. Så, om vi nu ska hoppa bock tror jag det är en utmärkt start.

En av Clay Shirkeys slutsatser är ju just att nätets stora styrka är att det är så billigt att misslyckas. Och att när vi misslyckas, så gör vi det tillsammans.

Gott nytt år – vad är väl en bal på slottet?

Vi tjuvstartade med en flaska bubbel igår. Rosa bubblor, ostbågar och en diskussion om Valerie Solanas vision och metod som nästan lyfte taket.
Jag hade äntligen tagit mig i kragen, plockat fram papper och penna för att försöka ta reda på vad jag egentligen vill göra med mitt liv (nej, inte första gången, nej, har aldrig funkat hittills, men skam den som ger sig).
Jag började med listan ”saker jag älskar att göra” och skrev ”dricka champagne”.
Sedan mindes jag mina nyårsaftnar tillbaka i tiden och tänkte ”det är lika bra att korka upp idag.”
Nyår har aldrig varit min högtid.
Dagarna innan brukar jag så skönt konstatera att det är underbart att slippa välja vilken fest jag ska gå på, leta utstyrsel och present till värdinnan.
Jag firar hemma i lugn och ro.
Men. Så kommer den 31 december.
Det är samma sak varje år.
Jag älskar ju att sminka mig riktigt dramatiskt med avancerad manikyr och mycket glitter.
Abbastövlarna och guldklänningen hänger lite vissna i garderoben, de skulle nog trivas i bättre sällskap.
Jag vet att jag troligen slocknar klockan 20.00 i soffan när barnen somnat efter potatisgratäng och tomtebloss.
I år har vi ju tack och lov i alla fall redan druckit champagnen. Kanske vaknar jag till vid midnatt när raketerna far runt hustaken.
Kanske drömmer jag om en bal på slottet.

Det här är den tid på året då jag är som tröttast.
Jag brukar försöka se Sagan om ringen i juletid och tänka att Tolkien måste ha tänkt på Sverige under vinterhalvåret när han skapade Mordor. Denna Golgatavandring genom mörkret.
När solen sken in genom fönstret när jag vaknade i morse förstod jag först inte vad det var.

Jag brukar ägna nyårsafton åt att försöka minnas det som var bra med året som gått, vad jag lärt mig, vad jag vill förändra till nästa år.
I år vill jag bara vidare.
Stryka ett streck över 2010, glad över att få ett nytt år att börja med.
Men så påminns jag, precis innan vi går vilse i Solanaland, om att vi hade en härlig segling i somras. Och så minns jag mötena hemma i köket hos mina bästa vänner. Vin, nagellack, tårar, skratt. Livet, universum och så vi mitt i alltihop. Med våra brustna hjärtan, kroppar och liv. Och en kärlek större än allt det där.
Och mötena med alla er jag inte hade träffat innan 2010.
Nej, jag hade inte velat vara dem förutan.
Jag tar också med mig insikten om att lite motstånd kan göra en till en bättre människa. Mycket motstånd prövar vilka som egentligen är ens vänner.
Och jag tar med mig vetskapen att man aldrig på förhand kan veta vilket av livets slag som kommer att göra ondast.
Påminn mig gärna, är det något mer jag ska ta med mig från 2010?

Tillsammans

Christina Stielli har skrivit om vänner irl och nätvänner. För mig är hon först och främst @stielli för det är så jag lärt känna henne.
Jag läste hennes blogg innan jag fann henne på Twitter, men det är där jag dagligen följer hennes kloka tankar, vardagsbekymmer och karriär.

I sitt blogginlägg ”Vem är social?” sågar hon tanken att vänner man träffar fysiskt skulle vara mer värda än vänner man lär känna via nätet. Hon sågar hela tanken på att det överhuvudtaget är nödvändigt att göra skillnad på att umgås fysiskt eller via ord och tycker det räcker med att prata om människor vi träffar i livet.

Och jag håller med och tänker: varför kan vi inte bara acceptera att vi är olika? Varför måste vi om och om igen värdera andra människors val och behov?

När min åttaåring träffar sina kusiner som bor 50 mil härifrån kunde man ju tänka att de har mycket att prata om, de ses ju så sällan.
Men när maten är avklarad hittar man honom oftast i ett rum tillsammans med en av de andra kusinerna. Där sitter de, några meter ifrån varandra, med var sitt Nintendo-spel. De växlar inte många ord men efteråt är min son så glad att han träffat sin kusin.

Jag minns att när jag var liten träffade mina killkompisar ibland sina killkompisar och de kunde sitta så en hel kväll, tysta, bläddrandes i serietidningar.

Sista året på gymnasiet flyttade jag in på min bästa väns 18 kvadrat. Vi delade allt och duschkabinen stod bredvid den smala sängen, i vardagsrummet. Man kunde inte diska samtidigt som den andra duschade för då fanns övervägande risk för skållning alternativt köldchock.
Vi efterlyste en stjärnskruvmejsel på vår gemensamma telefonsvarare, det fick vi aldrig någon, däremot presenter från okända beundrare, oklart till vem av oss, vi delade lika på vinet och chokladen.

Under hela den här tiden slutade vi aldrig att skriva till varandra. Det var anteckningar i skolböckerna, som meddelanden på lektionerna, och så vårt block.
Korta statusuppdateringar ”om jag inte är här när du vaknar är jag med XX på krogen.”
Och svaret: ”Och om jag inte är här när du vaknar är jag i skolan.”

Eller längre funderingar om sakernas tillstånd. Till och med gräl. Och så höll vi räkning på killarna som ringde och slutade aldrig hoppas på att vi en vacker dag skulle få tag i en stjärnskruvmejsel.

Vi har varit ifrån varandra långa perioder under de 20 år vi känt varandra. Men vi har aldrig slutat skriva till varandra. Vykort, skrivmaskinsbrev, mejl.
I hela den här röran som kallas ett liv och där vi försöker förstå vad som händer trevar vi oss fram med hjälp av orden.

När vi träffas sätter vi oss inte i ett hörn och spelar Nintendo, även om vi annars båda kan föredra ett lugnt hörn på en fest. Vi lackar naglarna och pratar om brustna hjärtan, sjuka barn, universums oändlighet och vår litenhet.

Vi möts i orden.

Vi kan aldrig veta allt om andra människors val, ibland känner jag att jag knappt rår över mina egna.

Men jag vet att för mig byggs sann vänskap i orden.

Jag underskattar inte vad en kram kan göra ibland och ibland kan ett samtal gå fortare öga mot öga, när missförstånd kan redas ut på en gång, så man kommer vidare.

Men ibland är det liksom inte syftet. Att växa tar tid, även tillsammans med andra.

Min åttaåring nöjer sig mycket väl med att bara vara nära dem han tycker om.
Ord är okej och intressanta, men han vill helst ha dem han älskar i sin fysiska närhet.

Att tvinga honom att välja bort det vore lika begränsande som att tvinga mig välja bort mina vänner på Twitter.

Det händer mig allt oftare att det är mina vänner jag bara lärt känna genom orden som finns där när livet krasar omkring  mig. Ett kort, snabbt ”hur är det?” från någon som krisat förra veckan kan ibland vara precis vad som behövs för att hålla ihop.
Nästa gång är det min tur att hålla någon annan upprätt.

Sofia Mirjamsdotter skrev om det här för snart två år sedan. Hennes post ”Värme i de sociala nätverken” tål att läsas igen för den som funderar över vad man har att vinna på att vara äkta i en tid när alla kan låtsas vara precis vem dom vill hela tiden.

Uppförsbackar del två


De envisa, envisa stegen. Uppförsbackarna hon började ana aldrig skulle komma att ta slut.
Och så.
Utsikten. Perspektivet. Inte som mål. Bara slutdestination.

Kanske möts vi där, kanske inte.

Tack Lisa, för att du alltid ser.

Uppförsbackar