Christina Stielli har skrivit om vänner irl och nätvänner. För mig är hon först och främst @stielli för det är så jag lärt känna henne.
Jag läste hennes blogg innan jag fann henne på Twitter, men det är där jag dagligen följer hennes kloka tankar, vardagsbekymmer och karriär.
I sitt blogginlägg ”Vem är social?” sågar hon tanken att vänner man träffar fysiskt skulle vara mer värda än vänner man lär känna via nätet. Hon sågar hela tanken på att det överhuvudtaget är nödvändigt att göra skillnad på att umgås fysiskt eller via ord och tycker det räcker med att prata om människor vi träffar i livet.
Och jag håller med och tänker: varför kan vi inte bara acceptera att vi är olika? Varför måste vi om och om igen värdera andra människors val och behov?
När min åttaåring träffar sina kusiner som bor 50 mil härifrån kunde man ju tänka att de har mycket att prata om, de ses ju så sällan.
Men när maten är avklarad hittar man honom oftast i ett rum tillsammans med en av de andra kusinerna. Där sitter de, några meter ifrån varandra, med var sitt Nintendo-spel. De växlar inte många ord men efteråt är min son så glad att han träffat sin kusin.
Jag minns att när jag var liten träffade mina killkompisar ibland sina killkompisar och de kunde sitta så en hel kväll, tysta, bläddrandes i serietidningar.
Sista året på gymnasiet flyttade jag in på min bästa väns 18 kvadrat. Vi delade allt och duschkabinen stod bredvid den smala sängen, i vardagsrummet. Man kunde inte diska samtidigt som den andra duschade för då fanns övervägande risk för skållning alternativt köldchock.
Vi efterlyste en stjärnskruvmejsel på vår gemensamma telefonsvarare, det fick vi aldrig någon, däremot presenter från okända beundrare, oklart till vem av oss, vi delade lika på vinet och chokladen.
Under hela den här tiden slutade vi aldrig att skriva till varandra. Det var anteckningar i skolböckerna, som meddelanden på lektionerna, och så vårt block.
Korta statusuppdateringar ”om jag inte är här när du vaknar är jag med XX på krogen.”
Och svaret: ”Och om jag inte är här när du vaknar är jag i skolan.”
Eller längre funderingar om sakernas tillstånd. Till och med gräl. Och så höll vi räkning på killarna som ringde och slutade aldrig hoppas på att vi en vacker dag skulle få tag i en stjärnskruvmejsel.
Vi har varit ifrån varandra långa perioder under de 20 år vi känt varandra. Men vi har aldrig slutat skriva till varandra. Vykort, skrivmaskinsbrev, mejl.
I hela den här röran som kallas ett liv och där vi försöker förstå vad som händer trevar vi oss fram med hjälp av orden.
När vi träffas sätter vi oss inte i ett hörn och spelar Nintendo, även om vi annars båda kan föredra ett lugnt hörn på en fest. Vi lackar naglarna och pratar om brustna hjärtan, sjuka barn, universums oändlighet och vår litenhet.
Vi möts i orden.
Vi kan aldrig veta allt om andra människors val, ibland känner jag att jag knappt rår över mina egna.
Men jag vet att för mig byggs sann vänskap i orden.
Jag underskattar inte vad en kram kan göra ibland och ibland kan ett samtal gå fortare öga mot öga, när missförstånd kan redas ut på en gång, så man kommer vidare.
Men ibland är det liksom inte syftet. Att växa tar tid, även tillsammans med andra.
Min åttaåring nöjer sig mycket väl med att bara vara nära dem han tycker om.
Ord är okej och intressanta, men han vill helst ha dem han älskar i sin fysiska närhet.
Att tvinga honom att välja bort det vore lika begränsande som att tvinga mig välja bort mina vänner på Twitter.
Det händer mig allt oftare att det är mina vänner jag bara lärt känna genom orden som finns där när livet krasar omkring mig. Ett kort, snabbt ”hur är det?” från någon som krisat förra veckan kan ibland vara precis vad som behövs för att hålla ihop.
Nästa gång är det min tur att hålla någon annan upprätt.
Sofia Mirjamsdotter skrev om det här för snart två år sedan. Hennes post ”Värme i de sociala nätverken” tål att läsas igen för den som funderar över vad man har att vinna på att vara äkta i en tid när alla kan låtsas vara precis vem dom vill hela tiden.
