Så lyckas du på Twitter

Då och då blossar det upp diskussioner om hur man ska använda sociala medier. Ibland tar diskussionen om ”twittereliten” ny fart, någon blir besviken.
Att twittra visade sig inte automatiskt vara en genväg till… ja, vaddå?

Nu hoppas jag att du inte klickat på min länk för att du tror att jag kan lära dig hur just du ska lyckas på Twitter. På samma sätt som jag å det bestämdaste skulle avråda dig att köpa en bok av mig med titeln ”Så lyckas du med livet”.

Det vore så enkelt och skönt om det fanns någon sådan lösning. En ekvation som skulle gå jämnt upp och ge facit på att vi lyckats. Att någon annan satt inne med svaret.

Det är sällan så.

Först måste vi bestämma oss för vad det är vi vill uppnå. Vill vi till exempel bara testa lite, se vad man kan göra? Ja, då har vi ju egentligen lyckats bara vi föds, eller skapar ett Twitterkonto.

Om vi sedan lär oss att äta, skratta, kanske rentutav gå och springa, eller lägga till profilbild, infotext, börja följa någon, kanske koppla Twitter till en blogg, prova att samla tweetsen till något kul, ja, då har vi kanske lyckats lite mer, eller?

Kanske har du bestämt dig för att försöka lära känna så många människor som möjligt. (Tänk, jag hade en sådan dröm när jag var liten. Att få hälsa på alla människor i världen. Men, som ett av mina simskolebarn krasst konstaterade när jag fick frågan ”Fröken, hur många människor finns det?” och svarade ”Sex miljarder”: ”Fröken, det kan du inte veta. Människorna går omkring så du skulle räkna vissa flera gånger.” Kanske är det just så det skulle bli. Dessa kloka, kloka barn.)

Då får vi först ta reda på hur man gör för att lära känna människor. Här skiljer sig inte Twitterguiden från Livsguiden nämnvärt. Vissa lär sig snabbt nya sociala regler, andra behöver mer träning. En del måste upprepade gånger fråga hur man gör, andra tittar och lär. Det brukar också finnas olika regler för olika saker i olika länder. På Twitter märks detta tydligt när svenskar som bott utomlands och börjat twittra där flyttar hem. En del har bittert fått erfara att man visst inte skryter på Twitter på svenska eller glatt utropar ”Följ mig!”.

Eller så bestämmer du dig för att lyckas för dig innebär att ha så kul som möjligt. Det där är lite knivigt eftersom det inte finns något facit för vad som är kul heller. Kanske älskar du att lyssna på andras roliga historier och att följa twittrare som levererar fyndigheter på 140 tecken? Eller så vill du själv vara med och skoja i någon av de många lekar livet och Twitter bjuder på. På Twitter är de populäraste lekarna just nu dessutom ofta väldigt överskådliga, de brukar dyka upp under ”trending topics” där du kan leka med vänner från hela världen under rubriker som #whattonotsayduringsex eller #Iwouldntdothat. Eller svenska lekar som #mindrepretentiösaböcker eller #böckersomsaknarenbokstav (vad sägs tex om Ronja Snattardotter eller Sabba cash – Gudrun Schymans memoarer?)

Jag deltog själv i en twitterlek under en av mina tågresor till Göteborg där vi tillsammans försökte hitta det perfekta ordet med max sju bokstäver som innehöll å, ä och ö.
@johanlinner dokumenterade det hela för eftervärlden i sin bloggpost ”Kreativa Twitter”.

Eller så är du på jakt efter bästa bostaden eller bästa jobbet. Samma sak här, som tur är vill inte alla människor i hela världen jobba med samma sak eller bo på samma plats. Men när du vet var du vill bo och jobba är det bara att gå på jakt. Fråga andra hur de gjort för att hitta sitt jobb och sin bostad, kanske utbilda dig? Jag är till exempel glad för att den läkare som opererade mig inte hade fått sitt jobb enbart genom att ställa 140 tecken långa frågor till folk utan också genom praktiserande. Vissa saker tar helt enkelt lite tid. För att de ska lyckas.

Och om sanningen ska fram – visst vill väl de flesta av oss lite av allt det där? Och dessutom veta vad som händer i världen och för våra vänner, få inspiration, nya idéer, lära oss någonting vi inte ens visste att vi ville lära oss?

Om jag har lyckats?

Ja. Och nej. Jag har två barn – jag är inte alls den där tålmodiga modern jag hade föreställt mig att jag skulle vara. Jag har fått nya vänner på Twitter som jag aldrig hade mött annars – jag är sällan så snabb i repliken som jag önskar att jag vore.

Men om jag för en kort stund vilar i att det kanske är så enkelt att ”Vi finns för att vi kan”, att jag twittrar för att jag vill det, ja, då kanske inte allt är helt misslyckat i alla fall?

Mina älskade båtar

Jag satt uppe vid vägen. Öste öskar efter öskar med regnvatten med tårarna rinnandes nedför mina kinder.
Vi skulle sälja vår eka.
Det var min första sorg och fler skulle följa genom åren.

Den gröna segelbåten som fick namnet Hoppetossa. Efter mig, sa mina föräldrar.

Den lilla motorbåten jag fick knyta fast när vi åkte till Marstrand från vår sommarstuga på klippan vid havet i Kovikshamn. Tänk, jag kan fortfarande inte skriva namnet, Kovikshamn, utan att det känns i hjärtat. Outbytbart. Ouppnåeligt.

Vår gula Västbris, Brisejs. I den virkade mamma dockkläder och jag och min syster försåg våra smurfar med demonstrationsplakat med budskap som ”Vi vill ha glass!”
och ”Vi vill segla!” (mina barn tjatar naturligtvis istället om att vi ska använda motorn mer. Sådan är livets gång.)

Den hemska Flippern vi fick i utbyte när vi sålde Västbrisen. Jag var med och fiskade i den en enda gång, hade ont i magen hela tiden och hatade den. Den blev inte långvarig i vår familj.

Och folkbåten. Tjärestan, en av pappas förverkligade drömmar. Den såldes efter den natten då pappa fick krypa in i förpiken och byta plats med mig, eftersom min syster sparkade så när hon drömde. En morgon glömde jag också var jag befann mig och försökte sätta mig upp. Ni som seglat folkbåt vet att det inte går att sitta i en förpik på en sådan.

Jag minns också hur jag förundrades över pappas osaliga vandrande, fram och tillbaka, hur hans humör blev outhärdligt för oss alla de där dagarna, någon gång veckorna, (för nej, det blev aldrig mer) vi var utan båt.
Hur mamma till slut såg till att han köpte en ny. Så allt blev som vanligt igen.

Nu är jag där själv. 38 år gammal, inne på min femte, på jakt efter min sjätte.

De har alltid varit speciella. IF-båten med en inombordare man måste lyfta luckan till för att komma åt att lyfta på en krok med ett snöre när den skulle starta.

Min allra första båt, Vår, en BB 17 med blått däck, ett däck jag en gång höll på att tappa utanför Käringön. Jag lyckades sysselsätta halva ön för att säkra däcket med bultar innan jag vågade åka vidare.

Min pappa brukar säga att ”det enda som är farligt på sjön är land”. Jag lägger till: ”och det enda som strular på en segelbåt är motorn.” På min första båt var den vit och nöp så fort den gick ur vattnet. Vissa tycker att det inte är så sjömannannamässigt att hoppa i sjön och simma i land med en tamp när man ska förtöja. Jag är mer pragmatiskt lagd.

Misil 1:an, kompromissen när en vill ha plastbåt och den andra trä. Ingen blir nöjd och så läcker det in mellan plastskrovet och träöverbyggnaden.

Ja, och så den vi har nu. Med en kaputt motor som fått mig att gå på jakt efter ett topplock. (Känner du någon med ett begagnat topplock till en Volvo Penta MD5 A så hör av dig!) Med en rullfock man nästan alltid måste gå upp på däck för att rulla ut. En list som hängt löst sedan vi köpte den, som jag lovat sätta fast i tre år, men fortfarande hålls på plats med en bit tejp.

Vår båt.

Jag tror att drömmarna hör dit också. Jag delar pappas dröm om det enkla, en träfolkbåt att tjära och lacka och skruva med. Andra drömmer om akterruff, självslående fock och mer utrymme och spetsar in sig på en modell vars enda kända fel är att den tappar kölen. Den lilla detaljen (och jag vet att de flesta exemplar har förstärkt båten där, men jag tycker ändå det är lite fascinerande).

Jag har funderat över hur det skulle vara att köpa en helt ny båt, där allting fungerar som det är tänkt. Men misstänker att det inte finns någon sådan. Att de byggs med själ, temperament och sina egenheter för att det är just det som gör att vi älskar dem.

Precis som med oss människor.

Och du då?

20110813-163142.jpg

De landar då och då en stund vid vår båt. Färgsprakande blå och turkos, glatt rosaskimrande, mer alldagligt grå.

Trollsländorna.

Som för att påminna oss. Om att resan är själva livet. Att det är så lite av det vi ser.

Och det är nästan som om de viskar ”om du bara hade en enda dag kvar att leva, vad skulle du göra då?”

@mrcrona verkar i alla fall ha helt klart för sig vad han skulle göra.

Jag hör till de mer obestämda, men jag tror att jag skulle stanna här, på en klippa vid havet. Höra klucket, andas. Men jag vet inte.

Och du då?

Varför jag gör det här

Det är klart att jag de senaste dagarna då och då funderat på vad vi håller på med.

Varför vi så envist ska bråka med en trilskande båtmotor som så uppenbart bestämt sig för att den inte längre vill när det faktiskt finns andra sätt att fira semester.

Medan maken låg böjd över akterspegeln på sin födelsedag för att som en sista utväg försöka rädda segelsemestern med hjälp av en reservmotor, en utombordare vi hängt på, som först inte nådde vattnet och nu hamnar så djupt ner att vi inte vet hur vi ska kunna segla utan att tappa den, slås jag av ett minne från hans förra födelsedag.

Det var den dagen jag satte mig på en geting och vi ganska brådstörtat fick lägga till vid närmsta ö bara för att upptäcka att båttoaletten gått sönder och börjat läcka. Det var vad @mrcrona fick ägna den födelsedagen åt.

Men när vi väl kastar loss, visserligen med en hand på utombordaren så den inte ska trilla i vattnet, finns inte ett uns tvekan kvar.

Inte ens när jag efter bara några timmar blir den första i familjen att trilla i vattnet i jakt efter en tappad foppatoffel försvinner leendet från mina läppar. (Behöver jag säga att det var ljummet i vattnet, att det var alldeles mjukt? Saker kan onekligen ändra perspektiv efter några motgångar.)

Det är ju det här jag kämpat för hela året. Det jag klivit upp klockan fem på morgnarna för, det vi täckt båtskrov i kall oktobervind för, det vi målat, lagat, svurit, packat i, packat ur för.

Och när jag hör barnens glädjetjut när vågorna stänker upp på deras fötter, ser deras iver att upptäcka en ny ö, eller återse en välkänd, känner doften av klippor och hav, hör klucket när vågorna möter skrovet och ser himlen byta skepnad framför mig, ja, då funderar jag inte det minsta längre.

20110722-122722.jpg

På väg!

För att vi kan

Det var en magisk natt. En sådan där tidig sommarnatt som aldrig vill ta slut. Ljus, varm, frisk, klar.

Vi var på väg hem från en beryktad fest hos Christina Stielli, min nyfunna vän och jag.

Jag (filosofen): ”Jag kan ändå inte sluta fundera över varför vi finns, vad som är meningen med det här, hur jag bäst förvaltar mina dagar.”
Hon (biologen): ”Vi finns för att vi kan.”

Att hon sedan ägnar sitt liv åt biståndsprojekt i olika delar av världen och jag måste övertala mig själv att jag visst har tid att bli invald i Journalistförbundets yttrandefrihetsgrupp (jag till min bästa väninna: ”Ja, yttrandefriheten är ju en av de saker jag faktiskt är beredd att dö för, ändå tvekar jag över om jag har tid med tre möten per termin.”) säger nog mer om människans inneboende ambivalens än om slutsatserna.

”Vi finns för att vi kan.”

Vad vi sedan väljer att göra med det är en helt annan historia.

Oflyt och Twitterkärlek

Man genomlider två svåra år.
Blir sjuk, blir frisk, lever.
Tappar modet, tappar hoppet, tar nya tag.

Och barnen.
Gråter med dem, ingenting skär så djupt i hjärtat som när omvärlden inte förstår mitt barn, när han inte får vara med och leka, när han inte ges de förutsättningar han behöver för att växa, skratta.

Och så packar man. Efter två svåra år packar man för semester. Stuvar in mat för fyra veckors segling för att det är då barnen mår som bäst. Och vi.

Hoppas på en omstart, nya tag, nya glada dagar och lite hopp.

Och visst, det är inget av barnen som gått sönder. Ingen av oss vuxna heller. Men ibland är det världsliga nog så påtagligt och en krossad dröm kan göra lika ont som en borttagen, saknad kroppsdel.

”Livet är inte dagarna som går utan de man överlever.”

Annika Creutzer sammanfattade en gång i en intervju i DI Weekend den österländska filosofin på ett sätt jag kunde ta till mig.
Hon sa, ungefär: ”Här ser vi det som att livet ska vara lyckligt hela tiden och det som är jobbigt ska tas bort, eller bara gå över. Det blir många dagar som går bort. Där ser man det som att livet är lidande, men ibland får man pauser mellan smärtan. Då passar man på att njuta.”

Jag övar mig i att tänka så när vi packat klart, är redo att åka och motorn startar, men lägger av lika fort. Det ryker in och läcker och regnet öser ner.

Den visar sig vara hopplöst förlorad, ett topplock har rostat sönder och inget nytt/begagnat står att finna.

Men mitt inlägg handlar egentligen om resan dit. Hur pipopp på Twitter räcker upp handen och erbjuder oss hjälp.

Hur hennes man ägnar två dagar åt att skruva och meka med vår eländiga motor. Hur hennes rådiga ingripande inte räddade vår motor eller välbehövliga semester. Men gav mig hoppet åter. Att även om livet bjuder på lidande så finns det människor som är beredda att hjälpa, lindra.

Och det i sig är större än alla spruckna topplock och drömmar i hela världen.

20110720-145336.jpg

Malin har ordet

Malins tankar. Satta på pränt av en annan Malin.

Jag har påbörjat just det blogginlägget så många gånger. Med precis samma ingångsmening. ”Överallt träffar jag frustrerade kvinnor (…) omkring 40″. Men tankarna har aldrig riktigt kommit till punkt. Därför är jag så glad att en annan Malin sätter den.

Och jag undrar om det inte är precis just det som är en del i svaret på Malins fråga. Det nya i vårt sätt att tänka. Att vi insett att vi varken kan, vill eller bör göra allting själva. Utan att allting blir så mycket bättre om vi hoppar bock, låter andra ta vid där någon av oss börjar. För att en del är bra på att börja, andra på att fortsätta och ytterligare andra på att avsluta. Att vi behövs allihop och att det inte bara är omöjligt att vara en superhjälte.

Utan förbaskat trist också.

Läs också: Att #prata om det – i nätkriget går våra hemligheter förlorade

00:52

Vissa dagar glömmer man aldrig.

Den här dagen för nio år sedan är en sådan. Fast det började egentligen redan dagen innan.

Himlen var full av luftballonger. Jag hade aldrig trott att sådant skulle göra någon skillnad. Inte det, inte heller att väggarna var målade i mjukt pastellgrönt och golvet av nylagd parkett.

Men just det spelade all roll i världen.

Det har varit fint väder den 7 juni varje år sedan dess och jag kommer aldrig att glömma luftballongerna.

De hade sagt att det skulle göra ont, det var jag förberedd på.

Det ingen hade förberett mig på, som skulle visa sig vara långt svårare, var att jag inte skulle kunna svara på alla dina frågor. Att du måste hitta svaren själv, på din väg.
Att jag inte kan bära din smärta, att den måste vara din egen.

Du såg dem inte då, du hade fullt upp med att tillsammans med mig arbeta dig ut i världen, för varje värk ta dig ett steg närmare den värld du nu har så fullt upp med att upptäcka.

Men jag tänker på dem ibland. När jag tappar riktningen och tänker att jag inte är så klok och stark som en mamma kanske borde vara.

Luftballongerna. Att vi klarade den där första matchen du och jag.

Och att solen alltid skiner på din födelsedag.

Drömmar att växa av – att göra det mest oväntade

@annaloverus: ”Jag tänker mest att det är dumt att fastna i drömmar”.

Jag (@malincrona): ”Där sa du något klokt. Drömmar ska man inte fastna i, dem ska man växa av.”

Bra drömmar får oss att växa. Dåliga drömmar får oss att fastna. Det gäller att lyssna noga på vilka av drömmarna som talar om för oss vad vi vill och vilka som egentligen är ganska dåliga sätt att försöka kamouflera våra rädslor.

I ett av vårens nummer av Elle hittade jag en artikel om livskriser. Jag fastnade för en reflektion kring att de människor som verkar drabbas mindre av livskriser är de som ofta gör det mest oväntade. Människor som går sin egen väg, skulle vi kanske säga. Människor som gör det de känner för och inte det som andra förväntar sig.

Det är kanske inte så märkligt, men det fick mig att tänka till.

Sedan dess har jag burit med mig den frågan. ”Vad skulle vara det mest oväntade jag kunde göra just nu?” Tanken gör mig glad, nästan lite uppspelt, även om jag ännu inte kommit på något mer drastiskt än att testa gult läppstift på väg till jobbet och det kanske trots allt är precis vad folk väntar sig av just mig. Men lite mod ingjuter det i mig, lite av det som låg bakom mitt val att studera teoretisk filosofi när jag hade 4,9 i gymnasiebetyg och 1,8 på högskoleprovet och kom in på precis vilken utbildning som helst.

Ibland tror jag att vuxenlivet med dess ansvar och rutor gör att vi glömmer bort att vi fortfarande kan göra saker som förvånar även oss själva. Att vi gör misstaget att blanda ihop ansvarstagande med allvar och glömmer att leka och prova oss fram.

Och du då, vad skulle vara det mest oväntade du kunde göra just nu?

Läs också: När drömmar väl slår in, är de drömmar då?