Möten

När jag var nyutbildad journalist och hade ett av mina första sommarjobb på Bohusläningen blev jag så frustrerad över att upptäcka att jag ägnade så mycket tid åt att gå runt med en kaffekopp i handen och göra vad jag då tyckte var ingenting.

När jag väl satte mig vid tangenterna kom orden vänligt till mig och berättelsen skrev sig nästan själv.

Jag fungerar fortfarande likadant. Mina medarbetare på tidningen kan ofta stirra förvånat på mig när jag efter ett möte går in i mitt rum och fem minuter senare ropar ”texten ligger i mappen nu”.

Men det är ju inte där jag skriver den.

Jag skriver mina texter i duschen, på toaletten, i korridoren med en kaffekopp i handen.

På samma sätt är det med möten.

Det är sällan de viktigaste mötena äger rum runt ett konferensbord med bestämd start- och slutpunkt och fastställd agenda.

De kan lika gärna ske på en busshållplats vid Karlaplan, eller på en buss mellan Filmhuset och Nybroplan.

Det är klart att texterna aldrig skulle bli skrivna om inte skrivbordstiden fanns där också, som någon slags fast pusselbit.
Och de viktigaste mötena aldrig bli av om vi inte var på väg till andra möten.

Men ibland undrar jag om vi faktiskt inte lägger lite för lite tid på att gå runt med kaffekoppen. Eller åka buss.

Det här är inlägg #060 i #blogg100.

 

Vi vill så gärna hjälpa till

En av de första dagarna under #blogg100 var jag med om en hemsk sak.

En ung kvinna föll handlöst i gången på tunnelbanan, mitt framför mig.

Jag skrev om det i blogginlägget En enda sak. Inlägget fick mycket gensvar.

Jag skrev också en krönika om händelsen i 8 Sidor och på vår blogg:
Människor vill hjälpa varandra.

Det händer ganska ofta på vår blogg att läsare upptäcker inlägg efter en tid och då börjar skriva kommentarer. Så var det med det här inlägget.

I skrivande stund har inlägget 48 kommentarer. Läs dem gärna.

För även de vittnar om just det. Att människor vill hjälpa.
Jag tror att vi på sätt och vis är gjorda för det.

Det är ofta svårt att be om hjälp. Det är lätt att känna sig besvärlig.
Folk har så mycket att göra. Vi vill inte blotta oss. Visa oss svaga.

Men att få hjälpa är stort.

Tydligast blir det kanske de gånger vi får möjligheten att hjälpa någon som behöver samma hjälp som vi själva en gång har fått.
I sådana ögonblick växer tacksamheten mot den som en gång hjälpte oss.
Det är då vi så tydligt kan se att om vi inte hade fått den hjälp vi fick så hade vi inte kunnat vara den som hjälper i dag.
Det är då vi kan se att det vi människor gör faktiskt lever vidare.

Jag brukar säga att ”vissa människor har regnbågens alla färger”.
De är lite skavda. Har varit med om ett och annat. De tvekar aldrig att hjälpa.
För de har sett det. Att livet har alla färger. De riktigt svarta också.
Det är därför de aldrig tvekar att hjälpa.
För de har själva tvingats be om hjälp en gång.

Läs också: En enda sak

Det här är inlägg #059 i #blogg100.

Balans

balettstång och fötter på tå, uppifrån. ”Stortå, lilltå, häl”, säger Rebecca innan hon pushar upp oss på tårna.

”Häpp!”

Ja, det låter så enkelt, men betyder att vi ska lägga över hela vikten på ena fotens tår, raka och långa. I balans.

Och så. Sakta ner igen.

”Stortå, lilltå, häl.”

För att stå stadigt i livet behöver vi oftast tre fasta punkter. På bara två vacklar vi. På en faller vi.

Det gäller bara att hitta de där fasta punkterna.

”Champagne, dans, smarta kvinnor”, tänker jag.

Det är när jag tappar en av de där det börjar vackla. Och då klarar jag inte heller att balansera mig upp på ett ben, sträckt och rakt.

”Champagne, dans, smarta kvinnor.”

Då är det ganska enkelt.

Häpp!

Läs också: Superhjältar

Det här är inlägg #055 i #blogg100.

vinglas på ett bord

skor på dansgolv

Ett halvt ark papper

ett hopskrynklat papperDet här inlägget är till alla er som sitter i timslånga möten för att era barn ska få rätt att gå i skolan precis som andra barn.

Det här inlägget är till er som lägger all er vakna tid på att andra vuxna ska förstå att era barn är barn precis som andra barn, men behöver lite extra stöd för att förstå, eller extra tid för att bli förstådda, eller helt enkelt bara lite struktur i sin tillvaro.

Det här inlägget är till er som hört orden ”tilläggsbelopp” ”budget”, ”avvaktar” så många gånger att ni inte längre hör orden, de liksom passerar som ljud som lika gärna kan vara en bil som kör förbi utanför på gatan.

Det här inlägget är till er som inte riktigt längre orkar se de andra föräldrarna och skolpersonalen i ögonen.

Det här är mina anteckningar efter dagens möte.
Jag vet faktiskt inte riktigt vad jag ska med dem till.

Läs också: Ibland blir jag tyst

Det här är inlägg #053 i #blogg100.

Så klok som jag var då blir jag nog aldrig igen

Det finns något skönt i att bli äldre. Att när saker händer så finns det en erfarenhetsbas att bottna i. Det som händer har oftast hänt förut och kommer oftast att hända igen.

Samtidigt så vet jag faktiskt inte om jag tycker att jag blir så mycket klokare med åren.

Häromdagen hade någon hittat min gamla text Att vilja eller välja – om att köra fast och komma vidare

Jag läste den igen och tänkte att den inte var så dum. Jag har hunnit avverka både en och annan ACT-kurs sedan dess, börjat dansa och bytt jobb. Ändå kände jag när jag läste texten att mycket av det jag vet nu visste jag redan då. 

När jag verkligen kör fast så brukar jag tänka mig att 16-åriga Malin sitter där bredvid mig på bussen. I punkjackan, utrustad med sina frågor.
Hon tittar på mig och säger: ”Lever du verkligen som du vill?” 

Det finns nog ingen som kan rannsaka mig så som hon. Och om jag märker att något börjar skava när hon spänner blicken i mig, att jag liksom vrider och vänder på mig och öppnar munnen för en bortförklaring så hör jag henne säga ”Nej. Så tycker du inte egentligen. Gör något åt det. Vaddå inte kan?” 

Det var många som suckade åt den där 16-åringen. Då tänkte jag att jag kanske skulle bli klokare med åren. 

Nu vet jag bättre. Så klok som jag var då blir jag nog aldrig igen. 

Läs också: Tillbakablickar – min tid med orden

Det här är inlägg #52 i #blogg100.

Halvvägs

Hundra dagar.

Hur lång tid är hundra dagar egentligen?

2 400 timmar.

144 000 minuter.

8 640 000 sekunder.

Ett blogginlägg om dagen i hundra dagar. Är det lång tid?
Vad hinner hända på hundra dagar?

Nu har jag hunnit halvvägs.

50 dagar.

1 200 timmar.

72 000 minuter.

4 320 000 sekunder.

Och tänk att man aldrig i förväg kan räkna ut vilken av de där sekunderna som blir den viktigaste. Den som får störst betydelse. Ändrar riktning.
Kanske blir ett hopp. Ett avstånd mellan vagn och plattform.

Nej, jag vet nog faktiskt inte hur lång tid hundra dagar är.

Läs också: Ett vackert som hoppar del två

Det här är inlägg #050 i #blogg100.

Det finns oftast en förklaring

Han vaknar med kludd i håret.
Ja, sån där häftmassa man sätter upp saker med.

Jag försöker försiktigt pilla ur det.
”Du får klippa bort det” säger han.

Jag skulle ju kunna bli arg. Gorma något om att häftmassa inte är något man har i sängen. Att det fastnar i håret, på lakanen, väggen och i hans ansikte.

I stället frågar jag: ”Var är din boll? Vet du inte var den är?”
”Just det” säger han.

För han har fått en boll. Så han inte ska dra bort huden på händerna och fötterna.
”Vad bra” säger jag.
”Vad bra att du använde kluddet när du inte hittade bollen.”

Så kommer jag till jobbet.
Det har tydligen varit storbråk.

Jag har redan hunnit få flera mejl och cheferna har meddelat att det får verkligen inte vara så att människor lämnar kaffemuggar i diskhon i stället för i diskmaskinen.

Jag säger ingenting.

Men det var jag.

Jag kämpade på hela dagen. Med min stackars arm i förband. Jag ställde säkert ner tio kaffemuggar, både mina och andras i den där diskmaskinen. Men min ena hand.

Men när jag hade bråkat med skolan i telefon flera gånger för att de inte ens vill försöka förstå varför min son kastar legobitar utan ber mig att kasta mig iväg och hämta honom (nej, det var inte svårt att förstå, han svarade, om man bara brydde sig om att fråga. Och jag hade också blivit arg om någon sa så till mig som de sa till honom. Innan han kastade legobitar) och var på väg hem så orkade jag inte.

Jag orkade inte ställa ner mina saker för att kunna öppna diskmaskinen och ställa ner dagens sista koppar i maskinen. Så de hamnade i diskhon.

Jag säger inget av det där.

I stället tänker jag på hur jag försiktigt klipper bort kluddet ur min sons hår och säger till honom ”Vi ska leta reda på din boll.”

Läs också: Ibland blir jag tyst

Det här är inlägg #047 i #blogg100.

När man tvingas göra tvärtom

Så minns jag att jag ju faktiskt snubblade över det här lilla blogginlägget från Helen Kreutz-Bolander i fredags.

Inlägget heter Gör tvärtom och skaka om.

Nej, jag rekommenderar förstås ingen att trilla och skada handen. Det gör ont.

Men när jag nu ändå har gjort det så passar jag på att betrakta vad som händer när jag tvingas göra de där vardagssysslorna som annars går på rutin på ett helt nytt sätt.

När jag tvingas vara uppfinningsrik bara för att kunna skiva ost eller få på mig ett par byxor.

När jag måste be om hjälp för att få på mig skorna.

När jag upptäcker att mina barn kan så många saker som jag normalt gör åt dem, av gammal vana, för att jag alltid har gjort det och inte märkt att de kan själva nu.

Jag brukar i och för sig ofta testa nya saker. Om något verkar svårt, läskigt eller omöjligt så händer det rätt ofta att jag gör det, just därför.
För att det skapar utrymme.

Men det är inte samma sak som att göra saker man redan kan på ett nytt sätt.
Det händer något annat. Själva livet blir tydligare.

För jag har faktiskt inte tänkt så många gånger på hur jag gör när jag skivar ost.

Jag lägger inte märke till de där små, fina, men bestämda rörelserna mina fingrar gör när de knäpper en knapp.

Eller knyter en rosett.

sko som snöras
”Men mamma, jag VILL vara din vänstra hand!”

Läs också: Uppförsbackar

Det här är inlägg #044 i #blogg100.

Att hitta meningen i livet

Hand i bandage med svartglittrigt nagellack på tummen.

Det finns nog inget som fascinerar mig så som den mänskliga hjärnans förmåga att anpassa sig.

Nu visade tack och lov röntgenplåtarna att inget i min stackars hand är brutet.
Men jag är imponerad över hur min hjärna både hann räkna ut och ta reda på vilket det värsta scenariot (operation och ett halvårs läkartid) och det vanligaste scenariot (fyra veckor med gips) vid handledsbrott är och samtidigt lyckas trösta mig med ord som ”vilken tur att jag hann lacka naglarna i går med ett lack som sitter i fyra veckor, för det kommer ta tid innan jag kan hålla i en pensel igen” och ”jo, men visst borde jag kunna klara det mesta på baletten med armen i gips?” och ”vilken oerhörd tur att det inte var högerhanden!” och ”vad bra att barnen är så stora nu att de kan hjälpa till hemma.”

Min hjärna lyckas också med konststycket att skapa en enorm känsla av tacksamhet att inget är brutet. Fast det ju egentligen gör rätt ont att ramla och slå sig.
Och är rätt opraktiskt med en stukad hand också.

Till slut tar sig min hjärna till och med friheten att i efterhand hitta på en mening med det som hänt.

För det är ju rätt bra att barnen lär sig diska ordentligt. Och det är intressant att jag upptäcker att jag tydligen oftast lär mina barn saker genom att visa dem hur man gör för det känns oerhört ovant och svårt att ge muntliga instruktioner.

två barnhänder med gula diskhandskar diskar en mugg med en grön diskborste.

Vi har spännande samtal där bredvid varandra vid diskhon.

”Mamma, jag kan vara din vänstra hand!”

Och sedan, när han frågar hur jag gör för att se om det är någon disk kvar under skummet och jag svarar ”jag brukar känna efter”, så funderar han lite.
”Menar du känna så här, med handen, eller känna efter om du kan känna att det finns disk kvar?” Vilket förstås är en väldigt spännande fråga om känslor.
Vad vi känner. Och hur. Och var någonstans de uppstår.

Vad jag däremot inte begriper mig på är hur min hjärna kunde försätta mig i den här situationen från första början.

För när jag går där, lite för bråttom, och försöker göra lite för många saker på en gång och skriver sms samtidigt som jag ska kliva av bussen och få med mig kassen och ja, det går som det går, eller inte alls, och jag faller, så väljer alltså min reptilhjärna att hellre skydda telefonen jag håller i högerhanden än min egen kropp.

Och om det i sig är ett tecken på evolution, att hjärnan har lärt sig att alltid i första hand skydda min Iphone, så kan kanske till och med jag tycka att den i det här fallet visade sig vara lite väl anpassningsbar.

Det här är inlägg #043 i #blogg100.