Developé – hur saker och ting kan utvecklas

”Har ni tänkt på att armen består av tre delar? En del mellan axeln och armbågen, en mellan armbågen och handleden och så handen? Ni ska vrida översta delen bakåt. Mellandelen framåt. Och handen bara förlänger.”

Och så fortsätter det.

”Artikulera med foten! Sätt inte bara ned den på golvet. Veckla ut en del i taget. Developé! Utvecklas!”

Och jag tänker att det är just så vi går framåt.

Genom att dela upp saker i små, överblickbara delar. Att det är så all förändring sker.

Ingen klarar att bara ”skilja sig”, ”flytta”, eller ”byta jobb”. Kanske är det därför vi stannar. För att vi inte vet hur vi ska veckla ut den ena foten framför den andra i lagom små delar.

Och kanske är det just när vi inte lyckas bryta ner saker i tillräckligt delbara mängder som vi står kvar.

”Developé!” skriker Rebecca.

Och när vi precis just lärt oss det ropar hon ”Envelopé!” Veckla in.

Jo. Kanske gör vi saker ibland mer invecklade än de behöver vara.

Läs också: Superhjältar

Det här är inlägg #004 i #blogg100 år 20016.

Det blir bara jobbigare

Jag ska erkänna en sak. Jag har stått där vid balettstången, kväll efter kväll.
Gjort precis som Rebecca säger. Tror jag. Men ändå.
Har jag undrat varför de som står bredvid mig svettas så. Vad som är så jobbigt.

Inte så att jag inte känt av baletten. Vissa dagar har träningsvärken varit av den arten att jag inte kan gå nästa dag. Jag har fått använda muskler jag inte ens visste att jag har. Men jag har inte blivit så där helt slut som efter ett cirkelgympass.

Nu förstår jag. I dag höll Rebecca fast mina höfter. Och när de inte får röra sig, men jag ändå ska leka Batman så förstår jag precis.

Ju mer man kan desto jobbigare blir det. Som med allt annat i livet.

Läs också: Superhjältar

Det här är inlägg #90 i #blogg100.

Dansa — Pausa

Egentligen är de kanske inte så värst märkvärdiga i sig.
De där rörelserna vi gör vid balettstången, under Rebeccas vägledning.

Det är inte alltid i själva rörelsen saker händer. Lika ofta händer de i mellanrummen.

En lärare på en meditationskurs jag var på fick en fråga från en deltagare som tyckte att det inte hände någonting i meditationen. Att han liksom aldrig blev bättre på att meditera.

”Men hur är det på jobbet?” frågade läraren.
”Jo, bra.”
”Och hemma?”
”Jo, bra där också.”
”Och i dina relationer?”
”Jo, bra…”

Vi ser det inte alltid. Att det där som händer. I mellanrummen. Pauserna.
I sig är ett tecken på att vi rör oss åt rätt håll.
”Vrid ut, dra in, böj ner, sträck ut.” Och andas.

Läs också:
Ett vackert som hoppar del två
Superhjältar
Första position
Balans

Det här är inlägg #071 i #blogg100.

Andra position 

Det blir lätt så. Att nästa steg följer på det första.

Vi behöver inte alltid veta vart vi ska. Vi behöver bara veta åt vilket håll vi ska rikta fötterna.

Läs också: Första position

Det här är inlägg #069 i #blogg100.

Balans

balettstång och fötter på tå, uppifrån. ”Stortå, lilltå, häl”, säger Rebecca innan hon pushar upp oss på tårna.

”Häpp!”

Ja, det låter så enkelt, men betyder att vi ska lägga över hela vikten på ena fotens tår, raka och långa. I balans.

Och så. Sakta ner igen.

”Stortå, lilltå, häl.”

För att stå stadigt i livet behöver vi oftast tre fasta punkter. På bara två vacklar vi. På en faller vi.

Det gäller bara att hitta de där fasta punkterna.

”Champagne, dans, smarta kvinnor”, tänker jag.

Det är när jag tappar en av de där det börjar vackla. Och då klarar jag inte heller att balansera mig upp på ett ben, sträckt och rakt.

”Champagne, dans, smarta kvinnor.”

Då är det ganska enkelt.

Häpp!

Läs också: Superhjältar

Det här är inlägg #055 i #blogg100.

vinglas på ett bord

skor på dansgolv

16:48 

Men så plötsligt. Hör jag den.

Det kanske går fortare för de flesta andra.

Men för mig har det varit så fullt av plié och tendu och rumpan ner och revbenen in och handen framför armbågen och armbågen upp och första position och när jag precis tänker ”yes! Jag klarar det!” så är det andra position och då börjar knäna skrika.
Och vänsterfoten krampa.

Men nu hör jag den.
Och jag böjer och sträcker och böjer igen och nej, jag tänker faktiskt inte.

Den bara är där.

Musiken.

Läs också: Superhjältar

Det här är inlägg #041 i #blogg100.

Superhjältar

”Batman!” ropar Rebecca.

Fast jag vet att hon inte riktigt ropar så.

Jag sträcker benet mot himlen, spikrakt, som för att flyga.

Fast jag vet att det inte är så. 

Men med benet några decimeter från golvet i en omöjlig vinkel tänker jag att ingen annan vet vilka våra största segrar är. Ingen annan kan se våra modigaste handlingar. När vi tvingas flyga fast vi knappt vågar hoppa.

För vi är bara människor. Som hoppas, som lyfter, som faller. Som reser oss upp igen.

Superhjältar, helt enkelt.

Läs också: Första position

Det här är inlägg #038 i #blogg100.