Vi vill så gärna hjälpa till

En av de första dagarna under #blogg100 var jag med om en hemsk sak.

En ung kvinna föll handlöst i gången på tunnelbanan, mitt framför mig.

Jag skrev om det i blogginlägget En enda sak. Inlägget fick mycket gensvar.

Jag skrev också en krönika om händelsen i 8 Sidor och på vår blogg:
Människor vill hjälpa varandra.

Det händer ganska ofta på vår blogg att läsare upptäcker inlägg efter en tid och då börjar skriva kommentarer. Så var det med det här inlägget.

I skrivande stund har inlägget 48 kommentarer. Läs dem gärna.

För även de vittnar om just det. Att människor vill hjälpa.
Jag tror att vi på sätt och vis är gjorda för det.

Det är ofta svårt att be om hjälp. Det är lätt att känna sig besvärlig.
Folk har så mycket att göra. Vi vill inte blotta oss. Visa oss svaga.

Men att få hjälpa är stort.

Tydligast blir det kanske de gånger vi får möjligheten att hjälpa någon som behöver samma hjälp som vi själva en gång har fått.
I sådana ögonblick växer tacksamheten mot den som en gång hjälpte oss.
Det är då vi så tydligt kan se att om vi inte hade fått den hjälp vi fick så hade vi inte kunnat vara den som hjälper i dag.
Det är då vi kan se att det vi människor gör faktiskt lever vidare.

Jag brukar säga att ”vissa människor har regnbågens alla färger”.
De är lite skavda. Har varit med om ett och annat. De tvekar aldrig att hjälpa.
För de har sett det. Att livet har alla färger. De riktigt svarta också.
Det är därför de aldrig tvekar att hjälpa.
För de har själva tvingats be om hjälp en gång.

Läs också: En enda sak

Det här är inlägg #059 i #blogg100.

Ledarsidornas framtid – politik eller profilering?

För en månad sedan arrangerade Makthavare en debatt om ledarsidornas framtid, där jag skrev några rader om att låta samtalet fortsätta.

[youtube https://www.youtube.com/watch?v=Rt9v7oSCgy0]

 

I kväll fortsatte samtalet om åsiktjournalistiken på Publicistklubbens debatt Åsikter säljer!

[youtube https://www.youtube.com/watch?v=dUMbpUTwKYg]

 

Och till viss del tog debatten vid där den andra slutade. Vad händer när åsiktsjournalistiken ska driva klick? Vilka saker skriver vi om då?

Po Tidholm lyfte frågan om att kopplingen mellan tidningarnas ledarsidor och folkets röst sällan varit svagare än i dag. Han verkade inte tro att det kommer att ändras.
Kvällens panel hade inte så mycket till övers för tanken på att ledarsidorna ska spegla det parlamentariska läget.  Där var  Widar Andersson, chefredaktör och vd för Folkbladet, betydligt mer kontroversiell under Makthavardebatten. Han sa rakt ut sa att han gärna skulle se  fler sverigedemokratiska ledarskribenter, eftersom det speglar folkets röst.

Och en av de mer intressanta frågorna om ledarsidornas roll i framtiden är om de främst kommer att finnas till för att profilera tidningarna, snarare än att direkt vilja påverka hur folk faktiskt röstar.

Någon som dragit den frågan till sin spets är Martin Eriksson från det libertianska, nätverksdrivna Bubb.la, som på Makthavares debatt underströk att Bubb.las syfte inte är att påverka människors åsikter direkt utan att påverka nyhetsrapporteringen i annan media för att på så sätt på sikt påverka människors åsikter.

Se gärna båda debatterna. Tillsammans lägger de bitar i ett pussel av ett samtal.
Som jag hoppas fortsätter.

Det här är inlägg #058 i #blogg100.

Läs också:
Att låta samtalet fortsätta
Om man biter sig själv i svansen tillräckligt många gånger ömsar ormen skinn
När #journalisttroll hoppar bock. Om #kkgate och hur internet gör journalistiken bättre
Om ”oredaktörade” journalister och djävulens advokat

Vill du avbryta?

Nej, i bland blir det inte så tydligt.

Eller, så blir det inte så mycket tydligare än så här.

Hur det kan bli så fel när vi försöker kommunicera.

Ruta där det står "Meddelandet har inte skickats. Vill du avbryta meddelandet? Svarsalternativen är "Avbryt" och "Ok".

Det här är inlägg #057 i #blogg100.

När en känsla säger mer än tusen ord

Feffe Kauffman skriver om att använda smileys eller inte.

Jag har tidigare skrivit om hur vi skapade känslosymbolerna i Kommentarsfält för alla och  hur de bidrar till en bättre dialog på 8sidor.se.

Samtidigt får vi inte glömma att vi även måste lära oss och komma överens om hur vi använder symboler.

För vissa kan det vara extra svårt.

En av de största utmaningarna med kommentarsfältet var hur vi visuellt skulle signalera att det var olika användare som skrev, utan att försvåra genom att du skulle behöva ladda upp en bild, eller genom att använda symboler som exempelvis djur, eftersom de kan vara laddade för vissa personer.

En av utmaningarna var också att vissa personer kan ha svårt att se detaljer, medan andra inte kan se helheter. Lösningen blev de fina avatarer som Matylda Mcilvenny skapade I samarbete med Maud Husberg på Centrum för lättläst, som har mångårig erfarenhet av målgrupperna som har svårt att tolka symboler.

Just avatarerna är det som ingen sedan haft frågor om eller synpunkter på. Vi är glada att de fungerar.

Skärmavbild 2015-04-25 kl. 14.38.58

Även känslosymboler kan vara väldigt svåra att tolka för den som inte kan läsa andra människors kroppsspråk.

Därför blev vi extra glada att just läsare med autism uppskattar känslosymbolerna. De var dessutom i testerna väldigt tydliga med att känslorna skulle ligga i ordning.

Vi som lever nära någon som har svårigheter inom autismspektrat vet att känslouttrycken ofta inte är så nyanserade. Det är svart eller vitt, på eller av, glad eller arg. Särskilt om känslorna ska uttryckas i ord.

Att just de läsarna särskilt uppskattade möjligheten att kunna nyansera känslorna med symboler blev det mest glädjande för mig på det personliga planet.

Och jag kommer aldrig glömma mötet med en ung kvinna med autism som skulle testa kommentarsfältet och såg den ledsna gubben.

Hon: ”Men om du gör en sådan så tror jag att du sitter och gråter!”

Jag: ”Ja, det kanske jag gör.”

Hon: ”Men jag tror att du gråter över det jag har skrivit.”

Jag: ”Ja, det kanske jag gör.”

Hon: ”Så du menar att någon kan bli ledsen för det jag skriver?”

Läs också:
När pusselbitarna faller på plats
Ibland blir det precis som man tänkt sig

Det här är inlägg #056 i #blogg100.

Balans

balettstång och fötter på tå, uppifrån. ”Stortå, lilltå, häl”, säger Rebecca innan hon pushar upp oss på tårna.

”Häpp!”

Ja, det låter så enkelt, men betyder att vi ska lägga över hela vikten på ena fotens tår, raka och långa. I balans.

Och så. Sakta ner igen.

”Stortå, lilltå, häl.”

För att stå stadigt i livet behöver vi oftast tre fasta punkter. På bara två vacklar vi. På en faller vi.

Det gäller bara att hitta de där fasta punkterna.

”Champagne, dans, smarta kvinnor”, tänker jag.

Det är när jag tappar en av de där det börjar vackla. Och då klarar jag inte heller att balansera mig upp på ett ben, sträckt och rakt.

”Champagne, dans, smarta kvinnor.”

Då är det ganska enkelt.

Häpp!

Läs också: Superhjältar

Det här är inlägg #055 i #blogg100.

vinglas på ett bord

skor på dansgolv

Bästa förklarande text

Det enda som möjligen är roligare än att få pris är att dela ut pris. 

Marie Edholm och Hans Strandberg, Dagens Arbete.

Här är vinnarna i Årets bästa förklarande text, som jag hade förmånen att få sitta i jurygruppen för.

Vinnarmotiveringen:
”Årets bästa förklarande text ger oss en inblick i ett komplext sammanhang som påverkar en hel bransch. Texten reder ut var gränsen för juridiken slutar och etiken tar vid. Den avslöjar spelet bakom kulisserna och gör att vi förstår vem som vinner, vem som förlorar och varför när många jobb och hela företag står på spel. Texten är i högsta grad relevant för målgruppen. ” Årets bästa förklarande text är Tryckeriernas miljardhärva av Hans Strandberg och Marie Edholm, Dagens Arbete.

Övriga nominerade till priset var Hotellrevyns text Skaffa dig grepp om dricksen av Sofia Andersson och Skolledarens text När ska skolan anmäla av Margareta Edling.

Priset delades ut på Fackförbundspressens dag.

Läs också: Stolt och förhoppningsvis mycket, mycket klokare

Det här är inlägg #054 i #blogg100.

Ett halvt ark papper

ett hopskrynklat papperDet här inlägget är till alla er som sitter i timslånga möten för att era barn ska få rätt att gå i skolan precis som andra barn.

Det här inlägget är till er som lägger all er vakna tid på att andra vuxna ska förstå att era barn är barn precis som andra barn, men behöver lite extra stöd för att förstå, eller extra tid för att bli förstådda, eller helt enkelt bara lite struktur i sin tillvaro.

Det här inlägget är till er som hört orden ”tilläggsbelopp” ”budget”, ”avvaktar” så många gånger att ni inte längre hör orden, de liksom passerar som ljud som lika gärna kan vara en bil som kör förbi utanför på gatan.

Det här inlägget är till er som inte riktigt längre orkar se de andra föräldrarna och skolpersonalen i ögonen.

Det här är mina anteckningar efter dagens möte.
Jag vet faktiskt inte riktigt vad jag ska med dem till.

Läs också: Ibland blir jag tyst

Det här är inlägg #053 i #blogg100.

Så klok som jag var då blir jag nog aldrig igen

Det finns något skönt i att bli äldre. Att när saker händer så finns det en erfarenhetsbas att bottna i. Det som händer har oftast hänt förut och kommer oftast att hända igen.

Samtidigt så vet jag faktiskt inte om jag tycker att jag blir så mycket klokare med åren.

Häromdagen hade någon hittat min gamla text Att vilja eller välja – om att köra fast och komma vidare

Jag läste den igen och tänkte att den inte var så dum. Jag har hunnit avverka både en och annan ACT-kurs sedan dess, börjat dansa och bytt jobb. Ändå kände jag när jag läste texten att mycket av det jag vet nu visste jag redan då. 

När jag verkligen kör fast så brukar jag tänka mig att 16-åriga Malin sitter där bredvid mig på bussen. I punkjackan, utrustad med sina frågor.
Hon tittar på mig och säger: ”Lever du verkligen som du vill?” 

Det finns nog ingen som kan rannsaka mig så som hon. Och om jag märker att något börjar skava när hon spänner blicken i mig, att jag liksom vrider och vänder på mig och öppnar munnen för en bortförklaring så hör jag henne säga ”Nej. Så tycker du inte egentligen. Gör något åt det. Vaddå inte kan?” 

Det var många som suckade åt den där 16-åringen. Då tänkte jag att jag kanske skulle bli klokare med åren. 

Nu vet jag bättre. Så klok som jag var då blir jag nog aldrig igen. 

Läs också: Tillbakablickar – min tid med orden

Det här är inlägg #52 i #blogg100.

Halvvägs

Hundra dagar.

Hur lång tid är hundra dagar egentligen?

2 400 timmar.

144 000 minuter.

8 640 000 sekunder.

Ett blogginlägg om dagen i hundra dagar. Är det lång tid?
Vad hinner hända på hundra dagar?

Nu har jag hunnit halvvägs.

50 dagar.

1 200 timmar.

72 000 minuter.

4 320 000 sekunder.

Och tänk att man aldrig i förväg kan räkna ut vilken av de där sekunderna som blir den viktigaste. Den som får störst betydelse. Ändrar riktning.
Kanske blir ett hopp. Ett avstånd mellan vagn och plattform.

Nej, jag vet nog faktiskt inte hur lång tid hundra dagar är.

Läs också: Ett vackert som hoppar del två

Det här är inlägg #050 i #blogg100.

Var god stör ej

rymdskeppet Enterprise i Star Trek

Schhhh…

Vi har nästan 70 avsnitt kvar på Netflix.

Jag misstänker i och för sig att det han gör, han som snart fyller tonåring, när han frågar ”Ska vi se ett avsnitt Star Trek?”, är ungefär det samma som jag gjorde när jag frågade min pappa om vi skulle gå och titta på båtarna.

Men det gör ingenting. För vi har det rätt bra.

Läs också: På äventyr

Det här är inlägg #049 i #blogg100.