En av de första dagarna under #blogg100 var jag med om en hemsk sak.
En ung kvinna föll handlöst i gången på tunnelbanan, mitt framför mig.
Jag skrev om det i blogginlägget En enda sak. Inlägget fick mycket gensvar.
Jag skrev också en krönika om händelsen i 8 Sidor och på vår blogg:
Människor vill hjälpa varandra.
Det händer ganska ofta på vår blogg att läsare upptäcker inlägg efter en tid och då börjar skriva kommentarer. Så var det med det här inlägget.
I skrivande stund har inlägget 48 kommentarer. Läs dem gärna.
För även de vittnar om just det. Att människor vill hjälpa.
Jag tror att vi på sätt och vis är gjorda för det.
Det är ofta svårt att be om hjälp. Det är lätt att känna sig besvärlig.
Folk har så mycket att göra. Vi vill inte blotta oss. Visa oss svaga.
Men att få hjälpa är stort.
Tydligast blir det kanske de gånger vi får möjligheten att hjälpa någon som behöver samma hjälp som vi själva en gång har fått.
I sådana ögonblick växer tacksamheten mot den som en gång hjälpte oss.
Det är då vi så tydligt kan se att om vi inte hade fått den hjälp vi fick så hade vi inte kunnat vara den som hjälper i dag.
Det är då vi kan se att det vi människor gör faktiskt lever vidare.
Jag brukar säga att ”vissa människor har regnbågens alla färger”.
De är lite skavda. Har varit med om ett och annat. De tvekar aldrig att hjälpa.
För de har sett det. Att livet har alla färger. De riktigt svarta också.
Det är därför de aldrig tvekar att hjälpa.
För de har själva tvingats be om hjälp en gång.
Läs också: En enda sak
Det här är inlägg #059 i #blogg100.
