Det blir lätt så. Att nästa steg följer på det första.
Vi behöver inte alltid veta vart vi ska. Vi behöver bara veta åt vilket håll vi ska rikta fötterna.
Läs också: Första position
Det här är inlägg #069 i #blogg100.
Tankar om integritet
I kväll spelade Filosofiska rummet in ett första program om integritet, i samarbete med Dramaten på Elverket.
Några av vår tids stora frågor om integritet har kommit att handla om hur mycket information vi själva väljer att lämna ifrån oss till stora företag och hur vi kan bli övervakade av staten.
Det är förstås viktiga frågor, men när vi pratar om mänskligt beteende finns det andra frågor om integritet som också behöver lyftas.
Våra tankar om integritet säger så mycket om vad vi människor är och det samhälle vi lever i. Vilka vi väljer att släppa nära, vårt manöverutrymme och möjligheten att göra nya val i livet.
Därför var det så befriande att samtalet till stor del kom att handla om det. Att det inte går att prata om integritet utan att prata om vår möjlighet att välja. Att en bibehållen integritet är kopplat till hur stort en människas handlingsutrymme är. Hur mycket vi kan välja att dela av oss själva, till vem och i vilka sammanhang.
För allt för ofta förvandlas samtalen om integritet till en strid mellan integritet och frihet. Som om öppenhet och integritet på något sätt skulle vara varandras motsatser.
Kvällens samtal visade så tydligt på att det är precis tvärtom.
Utan frihet kan integritet inte existera.
Uppdaterad: Här kan du lyssna på programmet.
Läs också: Varför jag älskar de märkliga orden
Det här är inlägg #068 i #blogg100.
Jo, du har kommit rätt
Men ibland blir det ju helt rätt.
Läs också: Jo, internet är söta kattbilder. Och massa smarta männisskor.
Det här är inlägg #067 i #blogg100.
”Jag vet inte”
Jag tänker på vilken kraft det finns i de tre orden.
”Jag vet inte.”
Att det är de som talar om för oss att vi lever.
Att inte varje situation vi möter är en situation vi mött förut.
Och att det finns så mycket vi kan lära oss om vi vågar stanna upp där.
Och ta reda på lite mer.
Läs också: När orden viskas fram
Det här är inlägg #066 i #blogg100.
En sorglig påminnelse
I lördags, dagen före Pressfrihetens dag, dödades den svensk-iranske journalisten Ammar al-Shahbander, i ett terrorattentat i Bagdad.
Ammar al-Shahbander arbetade med pressfrihetsfrågor i Irak och Syrien.
Det blir en sorglig påminnelse om det dystra läget för pressfriheten i världen.
Expressens Carl Fridh Kleberg beskriver i ett blogginlägg hur Ammar al-Shahbanders död blev en del av det öde han själv rapporterade om.
Läs också:
Utan orden har vi ingenting – Pressfrihetens dag 2015
Ett år av saknad, ett år utan Nils röst
Det här är inlägg #065 i #blogg100.
Utan orden har vi ingenting – Pressfrihetens dag 2015
All förändring börjar med en tanke. Ett sätt att se att det går att göra saker på andra sätt.
Utan möjligheten att fritt kunna tänka tankar tillsammans står samhället stilla.
Människor tvingas fortsätta leva sina liv på ett sätt de kanske inte alls själva har valt.
Om vi inte får veta vad som försiggår i vår omvärld har vi svårt att påverka den.
Därför, om vi inte har det fria ordet har vi ingenting.
I dag den 3 maj är det Pressfrihetens dag. Då uppmärksammas det sorgliga i att det fria ordet inte är någonting vi kan ta för självklart. I stora delar av världen dödas journalister bara för att de är journalister.
Reportrar utan gränser uppmärksammade dagen genom att tilldela den saudiske bloggaren Raif Badawi sitt pressfrihetspris.
Raif Badawi sitter fängslad, dömd till tio års fängelse och 1000 piskrapp.
Hans fru, Ensaf Haidar, skickade en rörande hälsning som tack för priset.
I den paneldebatt som följde på prisutdelningen berördes många av de saker som framkommer i rapport efter rapport, att pressfriheten minskar i världen och att det blir allt farligare att arbeta som journalist, eller att uttrycka sin åsikt som bloggare.
Ginna Lindberg, utrikeschef Sveriges Radio, pratade om det problematiska i att det finns många delar av världen deras korrespondenter inte kan bevaka för att det blivit för farligt.
— Journalister har blivit måltavlor.
Jonathan Lundqvist, ordförande i svenska Reportrar utan gränser uttryckte stor oro för en ny trend. Den att allt fler journalister kidnappas.
— Vi har blivit handelsvara, sa Bitte Hammargren, journalist och mellanösternkännare.
Pressfrihetens dag utropades av FN:s generalförsamling 1993 och har sedan dess uppmärksammats varje år den 3 maj.
Unescos pressfrihetspris tilldelades i år den syriske journalisten Mazen Darwish. Han sitter fängslad och priset togs emot på en prisceremoni i Riga av hans fru Yara Badr.
Darwish’s wife – a media freedom activist – accepts the @UNESCO #WPFD2015 prize on behalf of her jailed husband pic.twitter.com/qxwt1JIHPU
— Julie Posetti (@julieposetti) May 3, 2015
Här kan du lyssna på en intervju med Yara Badr.
På Unescos hemsida går det att läsa mer om Pressfrihetens dag och hur den uppmärksammas på olika platser i världen.
I Stockholm hölls också en manifestation på Sergels torg för att uppmärksamma de journalister som hålls fängslade i Eritrea. Bland dem finns den svensk-eritreanske journalisten Dawit Isaak som hållits fängslad i över 13 år. Expressens chefredaktör Thomas Mattsson skriver på sin blogg om EUs ökade stöd till Eritrea.
Läs också: Ett år av saknad, ett år utan Nils röst
Det här är inlägg #064 i #blogg100.
Stegen
Egentligen finns det ju inte något annat sätt. Ett i taget. Bara så.
Läs också: Ett vackert som hoppar del två
Det här är inlägg #063 i #blogg100.
Siri, hans allra bästa vän
Jag sparar andra länkar också.
Sådana som gör mig glad.
När jag såg entusiasmen hos er när ni för några veckor sedan var så överförtjusta i att kunna prata med Siri på svenska så tänkte jag på den här lilla fina historien.
Då glömde jag bort att tipsa om den. Så jag gör det nu, om ni inte redan läst berättelsen om pojken med autism som blev bästa vän med Siri.
Jag tror att vi alla har något att lära av den:
To Siri, With Love
Läs också: Ibland blir jag tyst
Det här är inlägg #062 i #blogg100.
Rötter
Våren kan ge mig panik. När ljuset kommer tillbaka, världen visar sig, allt åter blir rörelse, blir det så tydligt att vi måste välja vår väg framåt.
Ibland vill jag bara dra täcket över huvudet och vänta på oktober.
Men så tänker jag på en av mina kloka vänner som ofta lägger ut små pausbilder på Facebook. En skogsglänta, en meditationshörna, ett vattendrag. ”Det här mår jag bra av” skriver hon. Och även jag tar en paus. ”Det här mår jag bra av”.
Hon gjorde det här halsbandet. Jag har alltid tänkt på björkar när jag bär det.
Hur högljutt de än skriker med sina ljusgröna musöronstora blad och får näsan och ögonen att rinna, halsen att klia och mig att vilja somna vid 22 på kvällarna, hur mycket löven och grenarna än rör sig i vinden, så står de där stadigt. Rötterna i jorden.
Kronan mot himlen. Det är liksom inget snack om det.
Så tänker jag att jag vill möta våren.
Läs också: Så klok som jag var då blir jag aldrig igen
Det här är inlägg #061 i #blogg100.
Möten
När jag var nyutbildad journalist och hade ett av mina första sommarjobb på Bohusläningen blev jag så frustrerad över att upptäcka att jag ägnade så mycket tid åt att gå runt med en kaffekopp i handen och göra vad jag då tyckte var ingenting.
När jag väl satte mig vid tangenterna kom orden vänligt till mig och berättelsen skrev sig nästan själv.
Jag fungerar fortfarande likadant. Mina medarbetare på tidningen kan ofta stirra förvånat på mig när jag efter ett möte går in i mitt rum och fem minuter senare ropar ”texten ligger i mappen nu”.
Men det är ju inte där jag skriver den.
Jag skriver mina texter i duschen, på toaletten, i korridoren med en kaffekopp i handen.
På samma sätt är det med möten.
Det är sällan de viktigaste mötena äger rum runt ett konferensbord med bestämd start- och slutpunkt och fastställd agenda.
De kan lika gärna ske på en busshållplats vid Karlaplan, eller på en buss mellan Filmhuset och Nybroplan.
Det är klart att texterna aldrig skulle bli skrivna om inte skrivbordstiden fanns där också, som någon slags fast pusselbit.
Och de viktigaste mötena aldrig bli av om vi inte var på väg till andra möten.
Men ibland undrar jag om vi faktiskt inte lägger lite för lite tid på att gå runt med kaffekoppen. Eller åka buss.
Det här är inlägg #060 i #blogg100.