Journalist, föreläsare, digital moderator
Det var inte mitt hjärta du tog.
Det var ditt redan innan jag visste att du fanns.
Det var inte mina armar du tog.
De fanns där för att bära dig.
Det var inte min tid du tog.
Mina andetag kan inte fyllas utan din luft.
Det var min hud.
Det var den du tog.
Det finns inte längre någonting mellan mig och världen.
Och jag kan inte alltid skydda dig från den.
Läs också:
När drömmar väl slår in, är de drömmar då?
Det här är inlägg #018 i #blogg100.
Jag: ”Men det där är väl en häst?”
Tioåringen: ”Men mamma, det förstår du väl. Den gömmer hornet. Annars skulle människorna stänga in den på museum.”
Detta är inlägg #0017 i #blogg100.
Foto: Hack for Sweden.
I dag har 2015 års Hack for Sweden awards delats ut.
Vinnare blev tjänsten varsko.se som bygger på krisdata kombinerat med användargenererat innehåll där användaren själv kan rapportera in olyckor och andra händelser.
Juryns motivering löd:
”Med hjälp av öppet data skapar tjänsten en praktisk, samtida, modern och lokaliserad tjänst som saknas. Användargenererat innehåll ökar intresset för aktivt medborgarinnehåll.”
Laget bakom tjänsten bestod av Johan Holmlund, Emma Melander, Oliva Kassander och Erik Sandrén.
Övriga priser som delades ut av juryn var:
Bästa visualisering: Hemul, som är ett tillägg till Chrome som förvandlar Hemnet till en faktabank där du kan få veta det mesta om omgivningen till huset du söker på.
”Många surfar länge på Hemnet, förhoppningsvis är de lite mer allmänbildade sedan”, sa laget som bestod av Caspar Berendt och Remi Puig.
Bästa nytta för allmänheten: Dödsorsak.se Enkel och tydlig tjänst, där namnet faktiskt förklarar hela idén. Laget bestod av Emil Stenström och Henrik Fräsén.
Bästa affärsnytta: ArtDex, ett sätt att genom spel göra barn intresserade av natur.
Laget bestod av Sebastian Sandberg, Simon Arneson och John Johansson.
Juryns specialpris för teknisk höjd: Tjänsten Fråga Sverige där det går att söka på data från många myndigheter på samma gång.
Här kan du läsa allt om årets vinnare.
Lag Velocity visar tjänsten Soltimmar. Foto: Hack for Sweden
Min personliga favorit i år fanns inte med bland vinnarna, fast jag misstänker att den var en bubblare hos juryn eftersom tjänsten var helt ny och har ett brett användningsområde. Det var lag Velocity, som tagit fram tjänsten Soltimmar, som visar hur mycket sol det finns på en viss plats och när. Möjligheterna till användning är förstås oändliga för allt ifrån stadsplanering till husköpsbeslut.
Mios favorit, som han tippade som vinnare av bästa visualisering var tjänsten år2100.se som pedagogiskt visade hur ens vardagsval påverkar klimatet fram till år 2100.
Den tjänsten låg också i linje med en helt ny trend som var stark under årets hack, nämligen att skapa engagemang hos användaren för att själv vara med och påverka samhället.
Det starkaste exemplet på det var tjänsten Olägenheten vars hela syfte var att visa på den ojämställda bostadsmarknaden för att få användaren att engagera sig bostadspolitiskt.
Flera olika tjänster ville också korta vägen mellan arbetssökande och jobb och använde sig av både data och gamefication, och även om jag inte kunde se något väldigt nytt och revolutionerande i de presenterade tjänsterna så sätter det ändå fingret på att vi vill att de saker vi ägnar mycket tid, söka jobb, söka bostad, ska gå så fort och enkelt som möjligt.
Två av hacken satte fingret på att det också måste gå fortare och vara enklare att använda sig av de öppna data som finns hos myndigheter. Tjänsterna myndighetsdata.se och http://h4q.github.io är båda reda uppe och rullar. Jag misstänker att båda tjänsterna kommer att hjälpa dem som är med i nästa års omgång av Hack for Sweden.
Men dagens gladaste nyhet kanske ändå kommer från Norge, som den 5-6 juni anordnar hack4.no. Norge gör precis det jag efterlyste redan förra året – i samband med hacket ordnar de också juniorhack för yngre deltagare som bland annat kommer kunna vara med och använda data från norska lantmäteriverket för att bygga egna världar i Minecraft baserade på var man bor. Mycket bra initiativ! Hoppas Hack for Sweden tar till sig den idén också.
Här kan ni se presentationerna från i dag:
[youtube https://www.youtube.com/watch?v=QzyT1x1J0k0]
Läs också: Hack for Sweden år två
Detta är inlägg #015 i #blogg100.
Just nu, när ni andra tittar på Mello, sitter ett gäng utvecklare i Naturvårdsverkets lokaler på Valhallavägen i Stockholm och hackar appar. De kommer sitta där hela natten. Tävlingen heter Hack for Sweden. 14 myndigheter ligger bakom tävlingen, som bland annat premierar den app som lyckas skapa bästa samhällsnytta med hjälp av öppna data. Det är andra året tävlingen hålls och i morgon är det presentation och prisutdelning av Sveriges IT-minister Mehmet Kaplan. Här går det att följa morgondagens sändningar:
[youtube https://www.youtube.com/watch?v=QzyT1x1J0k0]
En av mina favoriter förra året var appen som tilldelades priset Bästa krisapp, Hitta skyddsrum. För vem har inte allt drömt om en app som kombinerat visar var ditt närmaste skyddsrum och aktutmottagning ligger? Jo, det händer fortfarande att jag använder den. Jag kommer inte heller att glömma appen som byggdes för att hjälpa oss att fly från en zombieattack i Stockholms innerstad. Inte lika användbar varje dag, men väldigt pedagogisk och illustrativ över hur god krisinformation kan fungera med hjälp av lite gamefication. Och så klart laget jag själv var lagmamma för, lag Skärgårdshackarna med hackets yngsta deltagare, som fick juryns specialpris. Här kan du se förra årets presentationer. För den som är specialintresserad av Skärgårdshackarnas presentation börjar den 27 minuter in i klippet. [youtube https://www.youtube.com/watch?v=4XHMv_VT0gw] Och här finns en intervju med lag Skärgårdshackarna från förra året. Älskar särskilt när min son försöker beskriva vad hans företag ska göra i framtiden. ”Vad folk behöver helt enkelt.” [youtube https://www.youtube.com/watch?v=B7oUBdO7m6w] I morgon är vi på plats igen. Men i år bara för att lyssna på andras bidrag och se vem som vinner juryns pris i år. Och så klart för att hålla ett öga på på i vilken takt myndigheterna öppnar upp sina data så att de går att använda som sig bör. På Hack for Swedens Facebooksida går det att följa hacket. Detta är inlägg #0014 i #blogg100.
Det är alldeles för tidigt, jag är alldeles för trött.
Jag lyckas inte flyga i kråkan eller kuttra i duvan.
Och ”stående spagat”?
Men skrattet efteråt. Svårt att inte älska det här.
Det här är inlägg #0012 i #blogg100.
Ett år har gått.
Ett svart år för pressfriheten.
Allt fler vill tysta de fria rösterna.
För ett år sedan sköt någon ihjäl Nils Horner på öppen gata i Afghanistan. Det var ingen olycka. Någon mördade Nils Horner. Min vän Nils Horner.
För det var så det var. Nils var lätt att lära känna. Lika nära som han var i sitt tilltal som gick hela vägen från jordens alla hörn hem till människors vardagsrum var han mot sina kollegor.
Jag jobbade med Nils Horner i två år på Sveriges Radio. Jag var ansvarig för sociala medier på Ekot och Nils älskade allt nytt. Han älskade alla nya sätt att hitta en nära, bra historia, och att nå ut med den till alla.
När övriga medarbetare på Ekot fortfarande såg på mitt twittrande och facebookande som något att förhålla sig skeptiskt till vägledde jag Nils Horner genom ett Bangkok i uppror genom att via telefon via desken berätta vad som hände på Twitter.
När de flesta andra suckande skickade sin manustext efter att inslaget var klart ringde Nils Horner från ett jordbävningsdrabbat Fukushima för att be om ursäkt för kvalitén på bilden i senaste blogginlägget.
Alltid publiken i fokus. Den enskilda människans perspektiv.
Tomrummet efter någon som Nils blir så stort.
Det här är inlägg #011 i #blogg100
”Se upp för avståndet mellan vagn och plattform när du stiger av.”
Nej, det är inte i hoppet man har fast mark under fötterna.
Det ligger i själva sakens natur.
Men någonstans där, i det svindlande, okända, bor också skrattet.
”A leap of faith”. I svenskan så praktiskt förpackat. ”Hopp.”
Det är inte lätt för en inbiten ordkramare att släppa taget om bokstäverna för att i stället hålla fast vid en balettstång. Det är inte okomplicerat att på housepasset acceptera att det inte hjälper hur mycket jag än tänker, fötterna kommer aldrig att röra sig i takt med musiken och åt vänster när de ska åt vänster och åt höger när de ska åt höger om jag inte slutar tänka på hur jag ska göra och bara gör.
På jazzdansen ramlade jag hela tiden och slog mig. Hårt. Ända tills jag slängde mig mot golvet själv. Då vek det undan. Blev mjukt. Och jag landade tryggt. ”A leap of faith”. ”Hopp”.
Tack Anita för att du visade mig ett språk bortom orden.
Nej, det är verkligen inte skratt varje gång. Men det är det också.
Det här är inlägg #010 i #blogg100.
Läs också:
Ett vackert som hoppar
I dag föll en ung kvinna handlöst mitt framför mig på tunnelbanan.
Hennes blick försvann, all stadga rann ur kroppen på henne.
Och så dunsen. Jag kommer aldrig glömma den. Vi var några som var snabbt framme. ”Vad som helst, jag gör precis vad som helst, bara hon lever”, hann jag tänka medan fingrarna letade efter hennes puls.
Det tog inte många sekunder innan det stod klart att en av oss som var först framme var sjuksköterska. ”Det är lugnt, hon andas.”
Jag hade fortfarande lite svårt att förstå hur någon som just fallit så hårt kunde andas.
Men så såg jag att hennes ögonlock rörde sig. Sjuksköterskan såg helt lugn ut.
En man plockade fram sin mobiltelefon och ringde efter ambulans. Vi sa åt den som stod närmast dörren att dra i nödbromsen så att tåget skulle stanna kvar vid stationen.
Någon kom springande med en flaska vatten. Någon sprang för att larma konduktören.
Kvinnan på golvet försökte kommunicera. En kvinna uppfattade att hon pratade portugisiska och satte sig intill henne för att försöka lugna henne. Lyckades uppfatta namnet på hennes pojkvän, ringde ett samtal från kvinnans mobil. Han var snart på plats.
Minuterna gick. ”Gravid i andra månaden” lyckades vi förstå. Och så ”hon fryser”.
Aldrig har så många klätt av sig sina jackor på en och samma gång i en och samma tunnelbanevagn. När ambulanspersonalen väl kom låg kvinnan inbäddad under ett tjockt lager jackor. När hon plötsligt fick svårt att andas, precis när ambulanspersonalen var på väg in i vagnen började en kvinna intill mig att gråta. ”Ni måste hjälpa henne, ni måste!”
Jag tror att hon gav uttryck för vad alla i den där vagnen kände precis just då.
När ambulanspersonalen lugnt och stadigt lyft över kvinnan till båren och kvinnan återfått medvetandet och lite av sin kraft i kroppen stängdes så småningom tågdörrarna och tåget fortsatte. Vi tittade lite förvirrat på varandra.
Jag tror inte jag var ensam om att faktiskt ha glömt bort vart jag egentligen var på väg. Vart jag hade så bråttom.
Vad som för en stund sedan hade varit så viktigt.
För plötsligt var bara en enda sak i hela världen viktig.
”Vad som helst, jag gör vad som helst, bara hon lever.”
Detta är inlägg #009 i #blogg100
