I rörelse 


Berg rör på sig så väldigt, väldigt långsamt. Det gör dem till bra platser att återvända till. De tar oftast emot en. Och det tar sällan särskilt lång tid innan de påminner om det där i mig som faktiskt också rör sig väldigt långsamt. Det jag vant mig vid att kalla ”jag”. Och får mig att se allt det där andra. Det jag bär runt på som får mig att sakta ned mina steg, fast jag vill springa.

Berg rör sig långsamt. Men vi människor skulle nog ofta må så mycket bättre av att ändra oss betydligt oftare.

Läs också:

Havet 

Jag har ändrat mig

Det här är ett inlägg i #blogg100 år 2016

Att våga säga som det är

I dag intervjuas jag på BTJ-bloggen.

Det krävs mod att skriva lättläst
För det är så.

Språk  är den bästa uppfinning vi människor kommit på för att försöka förstå varandra. Men det är också det bästa sätt vi har för att bygga murar, gömma oss. Låtsas säga något utan att egentligen säga särskilt mycket alls.

Att säga saker precis som de är kräver mod. Och en uppriktig ansats att faktiskt vilja förstå. Även om det betyder att vi måste ändra oss, byta perspektiv. Och se något exakt så som någon annan ser det för allra första gången. 

Läs också:

När pusselbitarna faller på plats

Jag har ändrat mig

Det här är inlägg #017 i #blogg100 år 2016. 

De små orden

Det är de små orden som gör hela skillnaden.

Jag funderar just nu på skillnaden mellan ”Jag försökte, men det gick inte” och ”Jag försökte inte och det gick inte”.

Det bor ett helt liv i de små orden.

En hel berättelse om en människa. Och vem hon är.

Läs också: Varför jag älskar de märkliga orden

Det här är inlägg #083 i #blogg100.

Hur tecknar man ”selfie”? Teckenspråkets dag 14 maj 2015

Det här är ett genialt sätt av IDG.se att uppmärksamma teckenspråkets dag den 14 maj.

I två artiklar, Så utvecklar tekniken teckenspråket och 13 internetord du kommer att vilja lära dig på teckenspråk får vi både fördjupning och praktiska tips. Och roligt är det också!

I mitt jobb som chefredaktör för 8 Sidor händer det fortfarande att jag möter människor som inte vet att teckenspråk är ett eget språk. Och att olika länder har olika teckenspråk.

Att vara teckenspråkig har inte heller varit någon självklarhet ens i Sverige. Och fortfarande finns det länder i världen där du inte får prata teckenspråk.

8 Sidor har inlett ett samarbete med Europeiskt teckenspråkscenter för att testa att lägga till stödtecken till texten på vår sajt. I fredags blev vi klara för lansering och förhoppningsvis kommer ni kunna testa tjänsten på 8sidor.se under nästa vecka.

Om allt går väl kommer det att se ut ungefär så här.

Skärmavbild 2015-05-14 kl. 12.18.24

Europeiskt teckenspråkscenter ligger också bakom en av mina favoritappar,  Spreadsigns. Där kan man enkelt se hur olika ord tecknas på olika språk. Om du söker efter hur ”fisk” tecknas på svenska kan du sedan se hur ordet tecknas på andra språk. Det är roligt, intressant, pedagogisk och lärorikt.

 

Ett annat tips för den som vill lära sig mer om teckenspråk är UR:s sajt om teckenspråk.

Och för den som verkligen vill sätta sig in i ämnet rekommenderar jag varmt ett besök på Västanviks folkhögskola i Leksand. Förutom att skolan är vackert placerad med utsikt över sjön så är skolan helt teckenspråkig och erbjuder också öppna nybörjarkurser i teckenspråk.
Utöver det har skolan ett uppdrag från Migrationsverket att ta emot döva och hörselskadade asylsökande flyktingar. Många gånger handlar det om människor som inte har något eget teckenspråk. De får vara på Västanviks folkhögskola tills de utvecklat ett språk så att de kan åberopa sina asylskäl.
Det är sådana möten som får tanken att svindla lite, världen att växa.

Och frågan om hur vi människor försöker nå ut till varandra, vill göra oss förstådda, vill förstå, får nya infallsvinklar.

Läs också: När pusselbitarna faller på plats

Det här är inlägg #075 i #blogg100.

”Jag vet inte”

Jag tänker på vilken kraft det finns i de tre orden.
”Jag vet inte.”

Att det är de som talar om för oss att vi lever.
Att inte varje situation vi möter är en situation vi mött förut.

Och att det finns så mycket vi kan lära oss om vi vågar stanna upp där.
Och ta reda på lite mer.

Läs också: När orden viskas fram

Det här är inlägg #066 i #blogg100.

42

Inslaget paket med ett kort med fjärilar. På kortet står det "42 är ett magiskt och mystiskt nummer som ar att göra med alltifrån regnbågar till Pink Floyd. Det kan betyda att det är den ålder när den oändliga visheten slår till."
”42 är ett magiskt och mystiskt nummer som har att göra med alltifrån regnbågar till Pink Floyd. Det kan betyda att det är den ålder när den oändliga visheten slår till.”

Bild på kvinna med leopardjacka omringad av tidningsurklipp där det bland annat står

42. Meningen med livet. Meningarna.

Jag fick ett paket. Tack Lisa. För orden. För att du ger mig dina när mina tar slut.

Läs också:
För mig har ord alltid handlat om att komma nära

Det här är inlägg #036 i #blogg100.

Tillbakablickar. Min tid med orden. 

Svartvitt foto i brun ram. På bilden en ung Malin som ligger på mage på en gräsmatta med en bok framför sig.

Den här bilden står i mina föräldrars bokhylla.

Det var juni. 1992. Bohusläningens fotograf tog bilden av den skrivande gymnasieeleven som vunnit en uppsatstävling.

Jag minns inte varför jag inte hade punkjackan till. De brukade höra ihop, klänningen och jackan. Men det kanske inte blev tillräckligt somrigt då.

Jag fick en femma i svenska.
Fast vi så klart hade våra brottningsmatcher, jag och min lärare.

När hon sa att ”vad ni än gör, sluta aldrig era uppsatser med ett ‘slut'” så antog jag förstås utmaningen och byggde en story som enkom gick ut på att snyggt landa i ordet ”slut”.

En gång fick vi ett uppsatsämne där vi skulle utgå från några andra texter. En av texterna handlade om att ”det finns tre sorters flickor”. Avsikten var förstås att vi, en klass medvetna, engagerade humanisttjejer, skulle rasa, argumentera, debattera. Inte jag.
Jag skrev ett eldigt epos om att ”det finns tre sorters killar”.
Och la till en fjärde typ. ”De outsägligt vackra”.

Hon kunde inte göra annat än ge mig femma på den också.

Och uppsatstävlingen. Jag minns att jag tänkte att min text var för svår. Den var abstrakt, ganska sorglig och med ett slut jag inte själv riktigt styrde över. En sån text var det.

Men min lärare var stoltast i hela världen när hon räckte över det här:

Diplom. Texten lyder:  Diplom MALIN CRONA . uppnådde ett utmärkt resultat i uppsatstävlingen för gymnasister vt 1992 i praktiska etiska frågor och placerade sig som nr 1 bland samtliga deltagare i hela landet.

Jag tackade och tog emot. Sedan skålade vi i billigt bubbel i parken och tog studenten. Socialstyrelsen och Sveriges Akademikers nyheterhetsförbund skulle bara ha vetat.

Jag är glad att bilden står där i bokhyllan. Mamma är kanske gladast över att punkjackan inte fick vara med den dagen.

Men för mig blir den en påminnelse om att aldrig glömma tacksamheten över att jag har dem. Orden.

När jag låg där på gräsmattan den soliga junidagen 1992 visste jag förstås inte att jag skulle få ynnesten att ägna en stor del av mitt yrkesverksamma liv åt att fortsätta brottas, leka, utmana, förmedla, berätta, belysa, upplysa, undersöka, med hjälp av dem.

Men jag tror att om om den unga kvinnan på bilden hade vetat det så hade hon varit väldigt stolt.

Läs också:
Varför jag älskar de märkliga orden

Det här är inlägg #033 i #blogg100.

 

Ett vackert som hoppar del två

”Se upp för avståndet mellan vagn och plattform när du stiger av.”

Nej, det är inte i hoppet man har fast mark under fötterna.
Det ligger i själva sakens natur.

Men någonstans där, i det svindlande, okända, bor också skrattet.

”A leap of faith”. I svenskan så praktiskt förpackat. ”Hopp.”

Det är inte lätt för en inbiten ordkramare att släppa taget om bokstäverna för att i stället hålla fast vid en balettstång. Det är inte okomplicerat att på housepasset acceptera att det inte hjälper hur mycket jag än tänker, fötterna kommer aldrig att röra sig i takt med musiken och åt vänster när de ska åt vänster och åt höger när de ska åt höger om jag inte slutar tänka på hur jag ska göra och bara gör.

På  jazzdansen ramlade jag hela tiden och slog mig. Hårt. Ända tills jag slängde mig mot golvet själv. Då vek det undan. Blev mjukt. Och jag landade tryggt. ”A leap of faith”. ”Hopp”.

Tack Anita för att du visade mig ett språk bortom orden.

Nej, det är verkligen inte skratt varje gång. Men det är det också.

Malin och Anita dricker champagne och skrattar.

Det här är inlägg #010 i #blogg100.

Läs också:
Ett vackert som hoppar

Varför jag älskar de märkliga orden

”Du uppskattar inte nyspråk riktigt på allvar, Winston.”
”Det är underbart med ordutplåning.”
”Alla ord innehåller sin motsats ändå.”

”Förstår du inte att hela syftet med nyspråk är att inskränka tankemöjligheterna? Vi kommer till slut att kunna göra krimtänk bokstavligt omöjligt, för det kommer inte att finnas ord till att uttrycka det med.”
– George Orwell, 1984

Jag älskar de bångstyriga orden. De som inte per definition bär sin egen motsats. Det är i den glidningen friheten får utrymme att växa.

Därför älskar jag ord som ”märkligt”. För att det inte går att tämja med ett ”omärkligt”.

Och för att glidningen är tillräckligt försynt för att gå även den mest nitiske språkpolis förbi.

Det här är inlägg #007 i #blogg100

”Innan de har blivit medvetna kommer de aldrig att göra uppror, och innan de gjort uppror kan de aldrig bli medvetna.”