Varför jag älskar de märkliga orden

”Du uppskattar inte nyspråk riktigt på allvar, Winston.”
”Det är underbart med ordutplåning.”
”Alla ord innehåller sin motsats ändå.”

”Förstår du inte att hela syftet med nyspråk är att inskränka tankemöjligheterna? Vi kommer till slut att kunna göra krimtänk bokstavligt omöjligt, för det kommer inte att finnas ord till att uttrycka det med.”
– George Orwell, 1984

Jag älskar de bångstyriga orden. De som inte per definition bär sin egen motsats. Det är i den glidningen friheten får utrymme att växa.

Därför älskar jag ord som ”märkligt”. För att det inte går att tämja med ett ”omärkligt”.

Och för att glidningen är tillräckligt försynt för att gå även den mest nitiske språkpolis förbi.

Det här är inlägg #007 i #blogg100

”Innan de har blivit medvetna kommer de aldrig att göra uppror, och innan de gjort uppror kan de aldrig bli medvetna.”

Vill vi nå fram?

Jag hoppas att ni inte har missat Centrum för lättlästs bloggstafett.
Den handlar om språk, makt och demokrati.
Många har skrivit många kloka saker.

Malins mamma har skrivit om att prata med händerna.
Cilla Dalén bjöd in sina högstadieelever för att prata om språk, makt och demokrati.
Anne-Marie Körling skrev om att generöst dela med sig av sina ord.

Jag log igenkännande när jag läste Sofia Mirjamsdotters inlägg om språkpolisen inom oss. Och hur den i hennes fall kapitulerat inför viljan att mötas.

För det är där det blir intressant tycker jag.
När vi inser att vi för att mötas till viss del måste sätta oss in i en annan människas värld.Och för att det ska bli möjligt måste vi få lov, bli inbjudna.

Här är mina tankar om just det, att komma nära, vilja nå fram:
”För mig har ord alltid handlat om att komma nära” 

För mig har ord alltid handlat om att komma nära

Vi var sjutton år.
Vi delade allt.

Vi delade säng och telefonsvarare.
Trängdes i det lilla köket där min vän odlade potatis i pepparkaksburkar.
Ställde in teven i garderoben för att vinna en extra kvadratmeter i den trånga studentlägenheten.
Duschade i duschkabinen bredvid sängen. Men bara när inte den andra diskade.
Då kunde man bli skållad när vattnet blev för hett.

Någon gång stod det blommor och vin från någon beundrare i trapphuset,
vi delade solidariskt.
Men framför allt delade vi orden.
På det lilla köksbordet låg vårt block, där stort som smått avhandlades.
”Om jag inte är här när du vaknar är jag i skolan.”
”Och om jag inte är här när du vaknar är jag på krogen.”

Vi grälade i det där blocket.
Blev sams igen.
Hon stack till sjöss. Jag for till Stockholm.
Men vi återvände alltid till bokstäverna.
Ibland prydliga, sansande, eftertänksamma.
Ibland stora, spretiga, skrivna med så starka känslor att de rann ut på bordet.

Livet har stundtals placerat tusentals mil av jordklotet mellan oss.
Men vi har alltid mötts igen, i bokstäverna.
Ett skrynkligt vykort. En fullklottrad presentetikett.
Senare – ett mejl, ett blogginlägg. Som det här.

Jag har bara varit chefredaktör för den lättlästa nyhetstidningen 8 SIDOR i två månader.
Men att lära mig om lättläst har varit en del av min resa att lära mig om mig själv.

För mig har ord alltid handlat om att komma nära.
Varje människa som hamnat utanför ett pågående samtal, eller som älskat någon som slutar att kommunicera, känner till smärtan att bli utestängd, att inte få komma nära, förstå.

Att öva mig i att skriva lättläst har fått mig att om och om igen ställa frågan vad jag vill när jag skriver.

Vill jag verkligen släppa in dig i min värld, nå fram, få dig att förstå hur jag tänker?
Eller vill jag behålla makten? Veta mer än du och vägra att dela med mig? Skapa avstånd.
Är det ett medvetet val av myndigheter och forskare att skriva så folket inte förstår?

Min pappa brukade säga att jag skulle lära mig att tala med bönder på bönders vis och med lärde män på latin. Att jag skulle välja mina ord för att bli förstådd.

Är vi beredda att göra det?
Vill vi nå fram?
Vill du?

Det här blogginlägget publicerades ursprungligen på Centrum för lättlästs blogg i en bloggstafett om Språk, makt och demokrati.

Här hittar du alla inlägg i stafetten.

Uppförsbackar del två


De envisa, envisa stegen. Uppförsbackarna hon började ana aldrig skulle komma att ta slut.
Och så.
Utsikten. Perspektivet. Inte som mål. Bara slutdestination.

Kanske möts vi där, kanske inte.

Tack Lisa, för att du alltid ser.

Uppförsbackar

De vemodiga

Ve de modiga! De som utan att tveka kastar sig ut, gör det rätta.
De vemodiga däremot, mina vänner. Det är där vi ska finna dem kring vilka striden ska stå.
De som aldrig visste vad som var det rätta men som var tvungna att välja ändå. Och dömdes därefter.

Kanske kan du höra dem nu, kanske inte.

Avgöranden

Det finns ögonblick som glider dig ur händerna. Det är alltid de som var de vackraste. För i efterhand kan du fylla dem med precis vad du vill.

Kanske var det det som avgjorde allt, kanske inte.

Ett vackert som hoppar

”Ett vackert som hoppar. Ska sätta min skrivmaskin på månen. Där impulserna, är den enda chansen att överleva. Historia.”

Kanske får ni höra mig sjunga här någon gång också, kanske inte.