Ett år med Alla Väljare

Jo, det var en sån där klassisk lansering.

Vi ville så gärna rulla igång vår valsajt med läsardialogen i centrum.

Kommentarsfält för alla skulle enligt projektplanen till PTS vara klart i slutet av april, men prototypen var så pass klar att vi bestämde oss för att köra igång den live samtidigt som vi öppnade Alla Väljare.

Och, ja, ni vet – vid dagen för lansering, med allas, inte minst departementets,
ögon på oss, var alla plötsligt sjuka och datorerna började lägga av.

Men så, genom ett under (misstänker starkt inverkan från Josefine Granding Larssons magiska hand), en halvtimme innan pressmeddelandet gick iväg så löste sig det sista, kommentarsfältet rullade igång och Alla Väljare såg dagens ljus.

Det var en något vågad satsning. Förra valet körde Centrum för lättläst också en satsning på valet som hette Alla Väljare, en lättläst valsajt med information om hur man röstar och ned politiker som fick stöd att blogga lättläst.

Den här gången ville vi på 8 Sidor vända på det, bygga sajten utifrån läsarnas frågor snarare än utifrån politikernas budskap till folket.

Vi visste att det skulle krävas mycket arbete och när vi bestämde oss för att köra igång så hade vi ännu inte finansiering för den redaktör vi visste vi skulle behöva för att kunna arbeta med kommentarer, läsarfrågor och den vanliga valbevakningen.

Men så, i början av december 2013, fick vi besked att justitiedepartementets demokratienhet tyckte att projektet var intressant och var beredda att skjuta till medel för att öka tillgängligheten i valen. Vi körde igång på riktigt.

Vi valde också att jobba nära tillsammans med både läsarna och med Studieförbundet Vuxenskolan, som gjorde en stor satsning för att öka valdeltagandet bland personer med intellektuell funktionsnedsättning. Kampanjen ”Åtta av tio röstar inte” var en av de nominerade till Hetast i Almedalen, där politiker och andra förbipasserande kunde testa att rösta med svårbegripliga valsedlar.

Ryktena säger att politikerna tog hem valsedlarna för att tävla med partikamrater om vilka som kunde gissa rätt parti. Och framför allt lyfte vi frågan om att personer med intellektuell funktionsnedsättning fortfarande röstar i betydligt sämre utsträckning än andra.

Och så firade vi rösträttens 25-årsdag med tårta!

Bild på tårta där det står 25 år.

Och den 21 november nåddes vi av beskedet att vi får fortsätta driva Alla Väljare åtminstone under 2015 också.

– Det är angeläget att den politiska debatten når alla medborgare, både inför och mellan val. Uppdraget är en långsiktig åtgärd i regeringens arbete för ett högt och mer jämlikt valdeltagande, sa kultur- och demokratiminister Alice Bah Kuhnke i regeringens pressmeddelande.

Vi får fortfarande många frågor till politikerna, inte lika många som under veckorna före riksdagsvalet, men över 400 personer har skickat in frågor och över 70 svar har skrivits, ofta har flera läsare skickat in frågor om samma sak.

Vi lyfter också in frågorna i tidningen och gör andra nyhetsartiklar om dem.

Men det handlar inte bara om att frågor ska få svar.
Det handlar också om att ge alla en röst, att beskriva hela Sverige.

Karolina var en av många som skrev till oss:

”Karolina är ensam mamma till tre barn.
Hon jobbar som undersköterska.
Men hon har problem.

Karolina får inte låna pengar
så att hon och barnen
kan bo kvar i lägenheten
när hennes sambo flyttar ut.
Nu måste alla flytta.
De hittar ingen ny lägenhet.

– Hur kan det vara så här i Sverige
år 2014? Vad kan politikerna göra
för att hjälpa någon som jag?
skriver Karolina.”

Läs politikernas svar till Karolina på Alla Väljare.

Detta är blogginlägg #003 i #blogg100.

 

För mig har ord alltid handlat om att komma nära

Vi var sjutton år.
Vi delade allt.

Vi delade säng och telefonsvarare.
Trängdes i det lilla köket där min vän odlade potatis i pepparkaksburkar.
Ställde in teven i garderoben för att vinna en extra kvadratmeter i den trånga studentlägenheten.
Duschade i duschkabinen bredvid sängen. Men bara när inte den andra diskade.
Då kunde man bli skållad när vattnet blev för hett.

Någon gång stod det blommor och vin från någon beundrare i trapphuset,
vi delade solidariskt.
Men framför allt delade vi orden.
På det lilla köksbordet låg vårt block, där stort som smått avhandlades.
”Om jag inte är här när du vaknar är jag i skolan.”
”Och om jag inte är här när du vaknar är jag på krogen.”

Vi grälade i det där blocket.
Blev sams igen.
Hon stack till sjöss. Jag for till Stockholm.
Men vi återvände alltid till bokstäverna.
Ibland prydliga, sansande, eftertänksamma.
Ibland stora, spretiga, skrivna med så starka känslor att de rann ut på bordet.

Livet har stundtals placerat tusentals mil av jordklotet mellan oss.
Men vi har alltid mötts igen, i bokstäverna.
Ett skrynkligt vykort. En fullklottrad presentetikett.
Senare – ett mejl, ett blogginlägg. Som det här.

Jag har bara varit chefredaktör för den lättlästa nyhetstidningen 8 SIDOR i två månader.
Men att lära mig om lättläst har varit en del av min resa att lära mig om mig själv.

För mig har ord alltid handlat om att komma nära.
Varje människa som hamnat utanför ett pågående samtal, eller som älskat någon som slutar att kommunicera, känner till smärtan att bli utestängd, att inte få komma nära, förstå.

Att öva mig i att skriva lättläst har fått mig att om och om igen ställa frågan vad jag vill när jag skriver.

Vill jag verkligen släppa in dig i min värld, nå fram, få dig att förstå hur jag tänker?
Eller vill jag behålla makten? Veta mer än du och vägra att dela med mig? Skapa avstånd.
Är det ett medvetet val av myndigheter och forskare att skriva så folket inte förstår?

Min pappa brukade säga att jag skulle lära mig att tala med bönder på bönders vis och med lärde män på latin. Att jag skulle välja mina ord för att bli förstådd.

Är vi beredda att göra det?
Vill vi nå fram?
Vill du?

Det här blogginlägget publicerades ursprungligen på Centrum för lättlästs blogg i en bloggstafett om Språk, makt och demokrati.

Här hittar du alla inlägg i stafetten.