Publicerat

Women in Tech #WITsthlm2016

I dag, 8 mars, den internationella kvinnodagen, hölls den årliga konferensen Women in Tech i Stockholm.

På förmiddagen fick vi som deltog i konferensen möjlighet att besöka olika digitala satsningar.  

 

Niclas Sandin och Ylva Fredriksson, Bookbeat.
 
Själv passade jag på att besöka Bonniers bokstartupprojekt Bookbeat.

Niclas Sandin och Ylva Fredriksson presenterade appen och arbetet bakom. Ylva berättade hur det är att skapa en bokapp för barn tillsammans med barn:

”Innan de nått en viss ålder tänker de inte att de kan göra fel. De bara trycker och testar och försöker överlista appen och frågar inte hur de ska göra egentligen.”  

Paulina Modlitba Söderlund och Jennifer Råsten.

På eftermiddagen samlades de av oss hundratals kvinnor som hann få tag i en biljett inom de tio minuter det tog för dem att ta slut när de släpptes. 

 

Och frågan är om inte de viktigaste orden för dagen kom från en av eftermiddagens paneler som pratade om vad de älskar och hatar med att jobba med teknik.

”Det är aldrig för sent att göra något nytt.”  

 

Så, ok då. Själv testade jag att koda med tjejerkodar.se.

Och hann flera gånger tänka att ett ännu bättre råd från föregående panel var att faktiskt göra det man ville göra från första början. 

Och kanske trots allt är bäst på.  

Lydia Winters, Mojang.
Men det är inte alltid så lätt att veta vad det är. 

När Lydia Winters från Mojang som sista kvinna för dagen klev upp på scenen för att prata om ”resan till toppen” gav hon oss berättelsen om hennes egen, personliga resa till den hon är i dag.

”Jag bytte perspektiv. I stället för att säga att jag är ‘känslosam’ säger jag att jag är passionerad. I stället för att säga att jag var ‘vilse’ säger jag att jag var på en resa för att hitta mig själv.” 

Lilla Namo på scenen.

Och jo, det blev dans också. 

Läs också: Balans

Det här är inlägg #008 i #blogg100 år 2016. 

Publicerat

Varje slut är också en början

Ingela skrev en kommentar till mitt inlägg i går i blogg100-inläggsgruppen på Facebook.

”Vackert och lite sorgligt.”

Jag frågade på vilket sätt det var sorgligt och vi pratade om förgängligheten.

Hur det också är den som är själva förutsättningen för allt liv.
Om ingenting förändrades skulle inget liv kunna skapas, inga nya tankar tänkas.

Varje slut är också en början.

Vissa slut är lättare att glädjas åt än andra.
Slutet på en graviditet. Slutet på en arbetslöshet. Slutet på en sjukskrivning.

Andra kan vara lite svårare.
När skilsmässan är ett faktum. När barnen flyttar hemifrån. När man blir av med jobbet. När man inte längre är frisk.

Alla slut ska man förstås inte glädjas över. Och sorgen har förstås sin uppgift.
Men jag kan komma på mig med att faktiskt ibland sakna även det som jag längtade efter slutet på.

Nej, jag saknar inte att behöva planera in ett extra buss-stopp för att gå bakom en buske vid Danderyds sjukhus och kräkas. Eller att jag inte kunde gå in i ett hus där det vistats en vitlök de senaste två veckorna.
Men jag kan sakna sparkarna i magen. Det ständiga sällskapet. När han fick hicka.

Och jo, jag kan längta tillbaka till den där tiden när jag låg på en madrass på golvet hos min bästa vän och bara grät för att den där enda, stora kärleken hade tagit slut. Då kunde jag inte se hur jag skulle ta mig igenom nästa sekund. Nu minns jag all den kärlek som omfamnade mig, hur hennes pojkvän gjorde frukost åt mig, hennes bror lagade min cykel.

Om jag hade kunnat tänka annorlunda då, om jag visste det jag vet nu?
Nej, knappast.

Men nuförtiden kan jag faktiskt stanna upp, även i de där jobbigaste, osäkraste delarna av mitt liv och tänka ”jo, det är skitjobbigt. Och jo, jag vill att det här förändras. Men jag vet att när det väl gör det så kommer jag minnas de här delarna, den här längtan, den här smärtan, de möten den ledde till, som något värdefullt också.”

This too, shall pass.

Läs också:
Människa+ ”Tänk om vi inte gör det?”
Efter regn kommer storm
Ett verkligt bokslut – #böckersomdeslutariverkligheten

Det här är inlägg #007 i #blogg100 år 2016.

Publicerat

Människa+ ”Tänk om vi inte gör det?”

Vi föds. Vi lever. Vi dör.

Eller?

Jag bär döden ganska nära i hjärtat. Jag har nog faktiskt alltid gjort det.
Medvetenheten att vår tid är utmätt. Att mitt liv utgörs av de val jag gör.

Det kan låta klokt och genomtänkt, men att ha döden som måttstock är inte bara bra.
Det kan stressa mig. Och det kan göra mig så frustrerad när jag ser vad vi människor väljer att lägga vår tid på. Hur så mycket mänsklig energi och förmåga kan gå åt till att döda och förstöra för andra. Hur strävan efter mer makt får människor att göra elaka saker mot andra. När beslut att inte fatta beslut leder till att massa mänsklig energi aldrig kommer till användning. När döden är det enda vi vet. Så jävla onödigt.

Och det kan också leda till att jag låter bli att ta mig an vissa projekt för att jag är allt för medveten om att jag väljer bort annat då. Och så kanske min bok aldrig blir klar för att jag väljer de där samtalen med vänner i stället. Eller mina låtar aldrig färdiginspelade för att jag inte vågar börja, för tänk om jag fegar ur och det tar stopp och jag lagt min tid på det i onödan?

Därför var det så befriande när en ny bekantskap plötsligt säger ”tänk om vi inte gör det.”
”Tänk om vi inte dör”.
Han pratade om svarta hål och hur tiden kan krökas och jag ska helt ärligt säga att jag inte riktigt hängde med, men just de orden dröjde sig kvar.
”Tänk om vi inte gör det.”

För han har förstås rätt.
Det enda vi vet är att vi ingenting vet om framtiden.
Kanske blir vi allt bättre på att byta ut de funktioner i våra kroppar som slutar fungera.
Kanske kan vi leva för evigt.

Tanken är förstås inte ny. Den är nog lika evig som människan. Och det slår mig att den egentligen borde ligga mig lika nära till hands som tanken att vi ska dö. En tanke bär alltid sin motsats inom sig.

Många säger att de tror att de skulle skjuta upp beslut om de visste att de skulle leva för evigt. Men för mig får tanken motsatt effekt. Om jag vet att jag ska leva för evigt är de steg jag tar i dag ännu viktigare. Jag skapar ringar på vattnet, den färdriktning jag tar ut i dag kommer påverka mig och min omgivning för evigt. Jag kommer inte undan.
Karma, kallas det i buddhismen. Och tanken svindlar.

Jag brukar säga att jag har tre mål i livet:

  1. Jag vill dö mer nyfiken än rädd.
  2. Jag vill inte ångra att jag inte har dansat så mycket jag ville.
  3. De här orden är egentligen min yngste sons, men jag har tagit dem till mig och tycker han har så rätt när han säger: ”Vi ska kramas i kapp all den tid vi ska vara döda”.

Och så vill jag också leva.

  1. Nyfiken.
  2. Dansa.
  3. Kramas.

Men det är klart att jag också väldigt gärna skulle vilja skriva klart mina böcker och spela in mina låtar också. Oavsett om jag ska dö eller inte.

Här kan man för övrigt se ett av mina favoritsamtal om döden.

Med min fina vän Annika Koldenius  i samtal med läkaren Lars H Gustafsson och religionspsykologen Owe Wikström på bokmässan den 27  september 2014.

Jag älskar hur man kan komma fram till samma slutsats, oavsett om man är djupt troende, ateist, eller naturvetare. Vi lever kvar. På olika sätt. Lever vi kvar.

Läs också:

Livet, universum och allting
Om meningslösa Facebook-uppdateringar

Det här är inlägg #006 i #blogg100 år 2016.

Publicerat

Vad är en Medieorm?

Den 5 mars kommer alltid att vara en väldigt speciell dag för mig.
Det var inte bara den dag min yngste son, som vände hela världen upp och ned för mig, kom till världen för elva år sedan.

Det var också den dag då jag, i egenskap av chefredaktör för 8 Sidor,
fick ta emot Medieormen förra året.

Priset betydde väldigt mycket för oss. Tidningens läsare hör till de grupper i samhället som normalt inte har möjlighet att ta plats i samhällsdebatten.
Att belöna vårt envisa arbete med att ge dem det utrymmet var också ett sätt att lyfta alla deras röster.

Röster som denna, om den farliga flyktvägen över Medelhavet:

Jag var på samma väg

Vad är då en medieorm? undrar många än i dag.

En medieorm är någon som ”medvetet förnyar journalistiken i samspel med publiken”.

Och i år har jag den stora förmånen att själv få sitta i juryn för priset, tillsammans med Sîlan Diljen, chef för P3 Stockholm och Kristian Lindquist, nyhetschef online SVT .

I början av april, på MEG i Göteborg, kommer priset att delas ut och stafettpinnen lämnas över till den som bäst förnyat journalistiken tillsammans med sin publik.

Här finns mer att läsa om Medieormen och tidigare pristagare.

Läs också:
Hurra! 8 Sidor får pris för Kommentarsfältet och Alla Väljare
Om man biter sig själv i svansen tillräckligt länge ömsar ormen skinn

Det här är inlägg #005 i #blogg100 år 2016.

Publicerat

Developé – hur saker och ting kan utvecklas

”Har ni tänkt på att armen består av tre delar? En del mellan axeln och armbågen, en mellan armbågen och handleden och så handen? Ni ska vrida översta delen bakåt. Mellandelen framåt. Och handen bara förlänger.”

Och så fortsätter det.

”Artikulera med foten! Sätt inte bara ned den på golvet. Veckla ut en del i taget. Developé! Utvecklas!”

Och jag tänker att det är just så vi går framåt.

Genom att dela upp saker i små, överblickbara delar. Att det är så all förändring sker.

Ingen klarar att bara ”skilja sig”, ”flytta”, eller ”byta jobb”. Kanske är det därför vi stannar. För att vi inte vet hur vi ska veckla ut den ena foten framför den andra i lagom små delar.

Och kanske är det just när vi inte lyckas bryta ner saker i tillräckligt delbara mängder som vi står kvar.

”Developé!” skriker Rebecca.

Och när vi precis just lärt oss det ropar hon ”Envelopé!” Veckla in.

Jo. Kanske gör vi saker ibland mer invecklade än de behöver vara.

Läs också: Superhjältar

Det här är inlägg #004 i #blogg100 år 20016.

Publicerat

Efter regn kommer storm

”Nu förstår jag vad jag sorgen är till för”, säger jag.
”Nu har jag gråtit. Som jag har gråtit.
Och nu vet jag.
Sorgen är till för att städa rent.
Men nu är jag så arg. Och jag förstår inte.
Vad ska all den här ilskan vara bra för?”

”Ja, sorgen städar rent”, säger hon.
”Och ilskan är till för att ingen annan ska invadera det utrymme du skapat.
För att du ska kunna fylla det med vad du vill.”

Läs också:
Ett verkligt bokslut – #böckersomdeslutariverkligheten

Det här är inlägg #003 i #blogg100 år 2016.

Publicerat

För ibland kan man faktiskt inte vänta 

Det kom ett sms från dig.
”Kan vi fira min födelsedag i kväll i stället?”
Jag: ”Varför?”
Och du försökte. Förklara för mig att det skulle bli mindre stressigt.
Passa in bättre i schemat. Men när jag förklarade för dig att det faktiskt inte gjorde det, och alla dina smarta argument tog slut, kom det ett sms till:

”Men mamma, jag kan faktiskt inte vänta.”

Och så är det ju ibland.

Ibland blir väntan helt outhärdlig att bära just i det ögonblick mållinjen blir synlig.
På samma sätt som alla tårarna kommer när vi kämpat oss genom något jobbigt och äntligen kan slappna av.

Så vi kom överens om att skynda på tiden tillsammans. Och fira dig i kväll.

Elva små ljus.

Ett för varje år du funnits i mitt liv.

Som jag väntade på dig.

Som jag minns den där soliga lördagen i mars.

Då, när jag för första gången mötte din bestämda blick.

Och visste att du redan hade förändrat hela mitt universum för alltid.

Läs också:
Livet, universum och allting
Tankar om tid
00:52
”Egentligen är jag journalist”
Att vara mamma

Det här är inlägg #002 i #blogg100 år 2016.

Publicerat

En flygande start

”Men ja, så bra det passar för mig att vara med i Blogg 100 i år!
Det startar ju precis när jag slutat på 8 Sidor.
Och i början har jag ju lite tid!
Då kan jag skriva de där mer genombearbetade inläggen jag inte hann med förra året, när det var så mycket hela tiden.
Då behöver jag inte panikuppdatera klockan 23.30 på kvällen.”

Tänkte hon.

Det var innan dagens alla möten, telefonsamtal, tips, förfrågningar och mejl.
Det var innan jag kom på att det passade lika bra att göra slag i saken och köpa den där mikrofonen på vägen hem så den nya gitarren får sällskap.
Det var innan jag lagade mat till två barn, varav ett behövde tröstas eftersom han ju fyller år på lördag och det är så jobbigt att behöva vänta ända till dess.
Det var innan jag kom på att det ju var några av bidragen till Bästa förklarande text, där jag sitter med i juryn i år igen, som behövde en extra genomläsning innan jurymötet i morgon.

Det var helt enkelt innan jag kom på precis hur det här brukar vara.
Men att det inte går att låta bli att vara med ändå.

För att det är så himla roligt.

Och bara att veta att jag ju måste hinna formulera åtminstone något i dag, och därmed också får en liten stund då jag måste tänka några tankar alldeles bara för mig själv, gör att jag går med lite lättare steg mellan alla möten.

Det blir faktiskt lite som att jag skuttar fram. I dag också.

Läs också:
Skottår och dags att skutta vidare
Det här är inlägg #001 i #blogg100 år 2016.