Det finns nog inget som är mer påsk. Eller jul. Eller vilken högtid du vill förresten hemma i Bohuslän. Och jag vet att min mamma suckar varje gång och säger att ”nu blir det ingen äggost”, och jag vet att det blir det ändå.
Och nu har jag äntligen hittat min egen äggostform som hon gav mig en gång, det var många år sedan och hon hade nog tänkt att jag skulle öva, men ok, nu har jag i alla fall grävt fram den ur förrådet. För, man måste ju börja nånstans.
Och jag vet att äggost äts över hela världen. Så sent som nu i påskas delade en av medlemmarna i den underbara Facebook-gruppen Äggostens vänner, med sig av ett recept från USA.
Traditionellt har äggost ätits till allt från sill till sylt, själv äter jag den med björnbärssylt och kanel.
Berg rör på sig så väldigt, väldigt långsamt. Det gör dem till bra platser att återvända till. De tar oftast emot en. Och det tar sällan särskilt lång tid innan de påminner om det där i mig som faktiskt också rör sig väldigt långsamt. Det jag vant mig vid att kalla ”jag”. Och får mig att se allt det där andra. Det jag bär runt på som får mig att sakta ned mina steg, fast jag vill springa.
Berg rör sig långsamt. Men vi människor skulle nog ofta må så mycket bättre av att ändra oss betydligt oftare.
Nej, jag kan inte minnas att det regnat så mycket en påsk.
Vi hade tur som avverkade påskdoppet i havet i går.
I dag hade vi nog inte ens kommit på tanken.
Vi sprang hukandes under regndropparna mellan ateljéerna runt Gerlesborg, där konstnärer slår upp dörrarna under påskhelgens Kvirr, Konstvandring i Ranrike.
Och efter ett tag kändes regnet som vår tredje följeslagare. Vi lyssnade på hur det lät mot plåttaket. Vi trängde ihop oss några fler, lite längre, lite tätare, för att slippa gå ut så fort. Vi såg hur det målade mönster på golvet och blandade sig med minnen från andra tavlor.
Och hade jag inte haft lite bråttom i väg för att hinna vidare till Flatön och Katinka Billes bokrelease av debutromanen Diktaren, hade regnet nog hunnit rama in ännu fler färger.
Färjeläget i väntan på Malöfärjan.
Katinka Bille har gett sig på att skriva en roman som utspelar sig på Flatön och där Evert Taube har en bärande, och kunde man förstå på Katinka Billes ord, inte helt smickrande, roll:
– Det är ju inte en bok om Evert Taube, det är en bok om tre kvinnor, men det är svårt att skriva om Flatön utan att skriva om Evert Taube. Han har kommit alldeles för lätt undan.
Väl hemma möttes jag av någon som stått i sin morfars snickarbod hela långa regniga dagen. När en mamma snart fyller år får hon inte kika in.
Kanske är det helt enkelt så. Att regn är för skapandet vad olycklig kärlek är för musiken. Det som gör det lite vackrare. Och får oss att måla livet i alla färger.
Och när min son, uppväxt så långt från salt och klippor, ber sin mamma följa med och bada i havet på påskafton säger hon inte nej. Hennes hjärta slår lyckliga slag. Det dansar hela vägen till stranden. Ut på de vassa stenarna och ut i vattnet. Någonstans där börjar fötterna ganska snart domna bort och det bär emot att gå utåt i stället för att springa inåt.
Men. När det väl är gjort är det alldeles, alldeles underbart.
Det har alltid varit min absolut sämsta gren. Att göra ingenting. ”Koppla av”, som de kallar det.
Jag trivs helt enkelt med att jobba, gillar att göra mycket, tycker om att skapa, älskar att se resultat av det jag gör.
Men i dag passade jag faktiskt på att testa. Barnen verkar sätta likhetstecken mellan att komma hem till mormor och morfar på Orust och att vila så jag gjorde dem sällskap. Och jo, jag fuskade lite, lite, gjorde ett nytt arrangemang till en låt, planerade lite inför en fest. Men en stor del av dagen låg jag bara i soffan och tittade på utsikten. Och kom på mig själv med att tycka att det var riktigt spännande att jämföra fåglarnas rörelser när de flög förbi och hur ljuset skiftade över Kalvöfjorden.
Språk är den bästa uppfinning vi människor kommit på för att försöka förstå varandra. Men det är också det bästa sätt vi har för att bygga murar, gömma oss. Låtsas säga något utan att egentligen säga särskilt mycket alls.
Att säga saker precis som de är kräver mod. Och en uppriktig ansats att faktiskt vilja förstå. Även om det betyder att vi måste ändra oss, byta perspektiv. Och se något exakt så som någon annan ser det för allra första gången.
”Mamma, jag vet att du sjunger för att du är glad i dag.”
Han har så rätt.
Men det är inte alltid så lätt att veta.
Jag har många förebilder inom den svenska vistraditionen.
Jag började tidigt lära mig min Taube utantill och skrev i sådana där ”Mina Vänner”-böcker som fanns före Facebooks tid att jag ville bli ”Taubekännare” när jag blev stor.
Jag älskade svensk punk och senare föll jag handlöst för Magnus Johansson, han som alla minns som ”han med ‘Vakna nu Anneli’,” eller möjligen ”Pappa är en flygkapten”.
Men jag älskade honom för rader som ”för de vet att det aldrig blir vackrare än så här”. Eller ”Och hon sa hejdå, sen klev hon på!”
Men ingen har gjort så djupt intryck på mig som Robert Broberg.
Det hände i Scandinavium. När han så där ärligt klev ur det klämkäcka och lät oss följa med ner i hans mörker. Den svärta han besökt. Och hur han naket mötte oss i det och sa:
”Men jag har lärt mig att man måste måla livet i alla färger. Även det svarta hör dit.”
Jag tänker på livet så, ända sedan det ögonblicket. Att alla färger hör till. Att det blir väldigt platta, tråkiga tavlor om vi ska hålla på och städa bort vissa av dem. Och att människor som levt ett liv är mycket intressantare än de som mest ägnat sig åt att städa.
Men just i dag sjunger jag för att jag är glad. För det hör också livet till.
