42. Meningen med livet. Meningarna.
Jag fick ett paket. Tack Lisa. För orden. För att du ger mig dina när mina tar slut.
Läs också:
För mig har ord alltid handlat om att komma nära
Det här är inlägg #036 i #blogg100.
42
Lisa och havet
Havet
Tillbakablickar. Min tid med orden.
Den här bilden står i mina föräldrars bokhylla.
Det var juni. 1992. Bohusläningens fotograf tog bilden av den skrivande gymnasieeleven som vunnit en uppsatstävling.
Jag minns inte varför jag inte hade punkjackan till. De brukade höra ihop, klänningen och jackan. Men det kanske inte blev tillräckligt somrigt då.
Jag fick en femma i svenska.
Fast vi så klart hade våra brottningsmatcher, jag och min lärare.
När hon sa att ”vad ni än gör, sluta aldrig era uppsatser med ett ‘slut'” så antog jag förstås utmaningen och byggde en story som enkom gick ut på att snyggt landa i ordet ”slut”.
En gång fick vi ett uppsatsämne där vi skulle utgå från några andra texter. En av texterna handlade om att ”det finns tre sorters flickor”. Avsikten var förstås att vi, en klass medvetna, engagerade humanisttjejer, skulle rasa, argumentera, debattera. Inte jag.
Jag skrev ett eldigt epos om att ”det finns tre sorters killar”.
Och la till en fjärde typ. ”De outsägligt vackra”.
Hon kunde inte göra annat än ge mig femma på den också.
Och uppsatstävlingen. Jag minns att jag tänkte att min text var för svår. Den var abstrakt, ganska sorglig och med ett slut jag inte själv riktigt styrde över. En sån text var det.
Men min lärare var stoltast i hela världen när hon räckte över det här:
Jag tackade och tog emot. Sedan skålade vi i billigt bubbel i parken och tog studenten. Socialstyrelsen och Sveriges Akademikers nyheterhetsförbund skulle bara ha vetat.
Jag är glad att bilden står där i bokhyllan. Mamma är kanske gladast över att punkjackan inte fick vara med den dagen.
Men för mig blir den en påminnelse om att aldrig glömma tacksamheten över att jag har dem. Orden.
När jag låg där på gräsmattan den soliga junidagen 1992 visste jag förstås inte att jag skulle få ynnesten att ägna en stor del av mitt yrkesverksamma liv åt att fortsätta brottas, leka, utmana, förmedla, berätta, belysa, upplysa, undersöka, med hjälp av dem.
Men jag tror att om om den unga kvinnan på bilden hade vetat det så hade hon varit väldigt stolt.
Läs också:
Varför jag älskar de märkliga orden
Det här är inlägg #033 i #blogg100.
Att vara hos mamma
Egentligen börjar det redan när jag plockar fram resväskan.
Lägger fram de mjuka jeansen. Sköna tröjorna. Bekväma strumporna.
Någonstans där börjar hjärnan lägga av. Axlarna sjunka. Jag märker hur kroppen förbereder sig på att i några dagar slippa hela ansvaret.
I början trodde jag att det var havsluften. Som gjorde att jag kunde sova dagar i sträck. När jag kom hem.
Nu vet jag bättre. Och jag vet att min mamma hade en sådan mamma.
Och jag undrar om mina barn också kommer komma till mig på påsken, med väskorna packade. Och börjar gäspa redan innan de kommit innanför dörren.
Läs också: Att vara mamma
Det här är inlägg #032 i #blogg100.
Jo, internet är söta kattbilder. Och massa smarta människor.
I skrivande stund har gårdagens Facebook-inlägg om sonens matteläxa 137 kommentarer.
Min son har lärt sig så mycket på den här matteläxan.
Han har lärt sig att det finns olika vågar. Han har lärt sig att man kan väga olika saker. Han har lärt sig uppskatta ungefär hur mycket det är rimligt att olika saker väger. Han har lärt sig att det finns vågar som väger mat, brev, människor och väskor.
Och han har, med hjälp av en tipsare i Facebook-tråden tillverkat en egen våg av 1 dl vatten och en galge.
Men framför allt har han lärt sig att det finns jättemånga människor som är beredda att hjälpa till. Om man bara vågar ställa rätt fråga.
Och ett särskilt tack till Karin Johansson för den fina kattbilden!
Min son kan ha svårt att förstå sig på människor, vi är lite för ologiska för hans smak.
Katter däremot. Det vet man ju hur de fungerar. Och den här väger 2402 gram. Jag är extra glad att han faktiskt kunde säga ”den väger ungefär två och ett halvt kilo”.
Det där med att uppskatta, avrunda och formulera för att andra ska förstå är inte heller alltid hans bästa gren. Men den här katten hjälpte honom med det.
Tack. Tack. Och tack. 137 tack.
Läs också:
Att våga be om hjälp
Det här är inlägg #031 i #blogg100.
P.S. Och ja, just i dag har barnläkaren Hugo Lagercrantz utspel om att begränsa barns skärmtid debatterats. Bland annat har Elza Dunkels skrivit klokt på SVT Opinion.
Jag avstår från att fördjupa mig i just den debatten just i dag.
Men tänker att det väl som så ofta handlar om det enkla.
Att sätta sig ned med sina barn. Och utforska tillsammans vad det går att använda skärmarna och allt som finns bakom dem till.
Varför, av alla svåra saker vi människor ska lära oss här i livet, tror vi att de skulle klara av just det alldeles själva?
Att våga be om hjälp
I kväll började min tioåring plötsligt plocka fram massa halvfulla flingpaket ur köksskåpet. Det tog ett bra tag. Jo, det finns ganska många att välja på.
Sedan, när han radat upp dem på köksbordet, så frågar han ”var är vågen?”
För det står i matteläxan att man ska väga paketen. Inte nog med det. Man ska jämföra olika vågar också.
Jag tänker att det förstås säkert är fel på mig som inte förstår vad ett hem ska innehålla.
Så jag postar frågan på Facebook. Vad jag aldrig hade anat är att mina vänner som har vågar skulle stå beredda att plocka fram sina halvfulla paket ur kylskåp och köksskåp och börja väga och mäta. Och visa sina vågar.
Inte nog med att mina vänner på det här sättet hjälpte min son att göra sin läxa.
Nu vet jag hur mina vänners köksvågar ser ut.
Och så där fortsätter det.
Erika Åberg, som deltar i #blogg100 med sin blogg Erikas tankar om saker, skrev ett jättefint blogginlägg om det hela, med namnet Älska internet.
Jag kunde inte sagt det bättre själv. Tack!
Läs också:
Att låta samtalet fortsätta
Det här är inlägg #030 i #blogg100.
På äventyr
I dag åkte jag och tolvåringen till Romme för en dags skidåkning.
Det var en grå, tidig morgon.
Men plötsligt, när vi åkt halvvägs, pekade han framåt och sa ”Mamma, ser du där framme? Inga moln!”
Och jag påmindes om hur mycket jag tycker om själva färden. Att titta ut genom ett tåg- eller bussfönster och fundera över alla de där liven som levs bakom väggarna i alla de där små husen. Jag tänker på alla drömmar, val, besvikelser, lyckliga stunder som utspelats där. Och på mina.
Och solen? Jodå, den följde med oss resten av dagen.
Jag kom på att jag nog inte åkt utförsåkning sedan barnen kom, men efter ett tag börjar ju kroppen minnas hur man gör. Det är inte så dumt.
Och inte helt olikt balett. Så länge man har hyfsad koll på sitt eget center så brukar resten lösa sig av sig självt.
Det här är inlägg #028 i #blogg100.
Första position
Där allt börjar och slutar. Där mina fötter alltid ler.
Läs också:
Ett vackert som hoppar del två
Det här är inlägg #027 i #blogg100.
Att lyssna på bio
Några fler rader om slutpresentationen av Tillgänglig bio som jag var på i går.
Nu finns alltså tekniken på plats som gör det möjligt för alla att kunna ta del av syntolkning på bio.
VoiceVision, SubTalk och MovieTalk är några av de appar som kan användas för syntolkning av film.
Det finns redan flera appar att ladda ned i App Store eller Google Play som innehåller syntolkning och/eller uppläst textremsa, än så länge för ett visst antal filmer.
Så kallad fingerprint-teknologi märker upp ljudet och gör att appen känner igen var i filmen du är. Den skiljer också ut bioljudet från störande ljud i omgivningen.
Det går alltså lika bra att lyssna på syntolkningen om du ser filmen på bio eller hemma.
Tidigare var många med synnedsättning eller lässvårigheter hänvisade till särskilda föreställningar med syntolkning. Nu kommer betydligt fler filmer bli tillgängliga.
Och ja, jag kan förstås ha synpunkter på att man lanserar fem appar (det finns två till färdiga appar, BioHjälpen, som bara finns i Google Play och Subtalk, som jag inte lyckades ladda ned), i stället för att släppa dem längs resans gång och testa vilken som funkar bäst för flest. Det kan göra det svårt att hitta appen man söker efter. Å andra sidan visar det också på att det också går att utveckla fler appar, med de funktioner som funkar bäst för en viss målgrupp. Det känns kanske inte som ett modernt ”Design-för-alla”-tänk, men å andra sidan låser man inte in sig i en lösning som ska funka för alla.
Läs också:
Det här är inlägg #026 i #blogg100.