Det var en magisk natt. En sådan där tidig sommarnatt som aldrig vill ta slut. Ljus, varm, frisk, klar.
Vi var på väg hem från en beryktad fest hos Christina Stielli, min nyfunna vän och jag.
Jag (filosofen): ”Jag kan ändå inte sluta fundera över varför vi finns, vad som är meningen med det här, hur jag bäst förvaltar mina dagar.”
Hon (biologen): ”Vi finns för att vi kan.”
Att hon sedan ägnar sitt liv åt biståndsprojekt i olika delar av världen och jag måste övertala mig själv att jag visst har tid att bli invald i Journalistförbundets yttrandefrihetsgrupp (jag till min bästa väninna: ”Ja, yttrandefriheten är ju en av de saker jag faktiskt är beredd att dö för, ändå tvekar jag över om jag har tid med tre möten per termin.”) säger nog mer om människans inneboende ambivalens än om slutsatserna.
”Vi finns för att vi kan.”
Vad vi sedan väljer att göra med det är en helt annan historia.
<3