”Du kan inte förändra världen, det enda du kan förändra är en vana. Och därmed förändrar du hela världen.”
Men det gör så ont. Kanske främst för att vi för att kunna fatta nya beslut tvingas ifrågasätta dem vi fattat. Och då också tvingas se att de kanske inte alltid varit de bästa.
Jag undrar hur mycket mänsklig fåfänga och jagande efter vind som beror på just det. Att vi hellre fortsätter som vi alltid gjort än tvingar oss att se att vägen vi slagit in på kanske inte alls leder dit vi vill. För att all möda och de många steg vi gått känns så bortkastade då.
Så länge jag kan minnas har alla dessa val beskrivits som så ödesmättade, oåterkalleliga. Särskild eller allmän engelska? Franska eller tyska? Humanistisk eller natur? Journalisthögskolan eller juristlinjen? Rörligt eller fast elpris? För att inte tala om boräntan.
När det enda vi människor faktiskt får är en dag till. Och en till. Förhoppningsvis i alla fall.
”Lagt kort ligger. Tärningen är kastad.”
Och vad som hindrar dig från att plocka upp den igen är det bara du som vet.
Kanske rädslan för att upptäcka att den faktiskt har sju prickar.
Och att du förlorat dina viktigaste matcher här i livet helt i onödan.
En inlärningsmetod för att nå sanningen (vad nu det är). Genom att eliminera de metoder som inte ger framgång: Trial and Error. Ur det perspektivet är inga matcher förlorade i onödan. Man har lärt sig att de i sig onödiga. Men det vet man inte förrän man spelat den.
Och bara man inte fortsätter spela dem för att slippa känna sig dum inför sig själv. Just det är så väldigt onödigt.
Att ta ett beslut är alltid bättre än att inte ta något alls. Alltid leder det någonstans och alltid får man nya kunskaper, nya erfarenheter. Hej Livet, liksom.
Och det går nästan alltid att på något sätt ”göra om och göra rätt”, bara man väljer aktivt och tar ansvar, inte blir ett offer.