Då och då blossar det upp diskussioner om hur man ska använda sociala medier. Ibland tar diskussionen om ”twittereliten” ny fart, någon blir besviken.
Att twittra visade sig inte automatiskt vara en genväg till… ja, vaddå?
Nu hoppas jag att du inte klickat på min länk för att du tror att jag kan lära dig hur just du ska lyckas på Twitter. På samma sätt som jag å det bestämdaste skulle avråda dig att köpa en bok av mig med titeln ”Så lyckas du med livet”.
Det vore så enkelt och skönt om det fanns någon sådan lösning. En ekvation som skulle gå jämnt upp och ge facit på att vi lyckats. Att någon annan satt inne med svaret.
Det är sällan så.
Först måste vi bestämma oss för vad det är vi vill uppnå. Vill vi till exempel bara testa lite, se vad man kan göra? Ja, då har vi ju egentligen lyckats bara vi föds, eller skapar ett Twitterkonto.
Om vi sedan lär oss att äta, skratta, kanske rentutav gå och springa, eller lägga till profilbild, infotext, börja följa någon, kanske koppla Twitter till en blogg, prova att samla tweetsen till något kul, ja, då har vi kanske lyckats lite mer, eller?
Kanske har du bestämt dig för att försöka lära känna så många människor som möjligt. (Tänk, jag hade en sådan dröm när jag var liten. Att få hälsa på alla människor i världen. Men, som ett av mina simskolebarn krasst konstaterade när jag fick frågan ”Fröken, hur många människor finns det?” och svarade ”Sex miljarder”: ”Fröken, det kan du inte veta. Människorna går omkring så du skulle räkna vissa flera gånger.” Kanske är det just så det skulle bli. Dessa kloka, kloka barn.)
Då får vi först ta reda på hur man gör för att lära känna människor. Här skiljer sig inte Twitterguiden från Livsguiden nämnvärt. Vissa lär sig snabbt nya sociala regler, andra behöver mer träning. En del måste upprepade gånger fråga hur man gör, andra tittar och lär. Det brukar också finnas olika regler för olika saker i olika länder. På Twitter märks detta tydligt när svenskar som bott utomlands och börjat twittra där flyttar hem. En del har bittert fått erfara att man visst inte skryter på Twitter på svenska eller glatt utropar ”Följ mig!”.
Eller så bestämmer du dig för att lyckas för dig innebär att ha så kul som möjligt. Det där är lite knivigt eftersom det inte finns något facit för vad som är kul heller. Kanske älskar du att lyssna på andras roliga historier och att följa twittrare som levererar fyndigheter på 140 tecken? Eller så vill du själv vara med och skoja i någon av de många lekar livet och Twitter bjuder på. På Twitter är de populäraste lekarna just nu dessutom ofta väldigt överskådliga, de brukar dyka upp under ”trending topics” där du kan leka med vänner från hela världen under rubriker som #whattonotsayduringsex eller #Iwouldntdothat. Eller svenska lekar som #mindrepretentiösaböcker eller #böckersomsaknarenbokstav (vad sägs tex om Ronja Snattardotter eller Sabba cash – Gudrun Schymans memoarer?)
Jag deltog själv i en twitterlek under en av mina tågresor till Göteborg där vi tillsammans försökte hitta det perfekta ordet med max sju bokstäver som innehöll å, ä och ö.
@johanlinner dokumenterade det hela för eftervärlden i sin bloggpost ”Kreativa Twitter”.
Eller så är du på jakt efter bästa bostaden eller bästa jobbet. Samma sak här, som tur är vill inte alla människor i hela världen jobba med samma sak eller bo på samma plats. Men när du vet var du vill bo och jobba är det bara att gå på jakt. Fråga andra hur de gjort för att hitta sitt jobb och sin bostad, kanske utbilda dig? Jag är till exempel glad för att den läkare som opererade mig inte hade fått sitt jobb enbart genom att ställa 140 tecken långa frågor till folk utan också genom praktiserande. Vissa saker tar helt enkelt lite tid. För att de ska lyckas.
Och om sanningen ska fram – visst vill väl de flesta av oss lite av allt det där? Och dessutom veta vad som händer i världen och för våra vänner, få inspiration, nya idéer, lära oss någonting vi inte ens visste att vi ville lära oss?
Om jag har lyckats?
Ja. Och nej. Jag har två barn – jag är inte alls den där tålmodiga modern jag hade föreställt mig att jag skulle vara. Jag har fått nya vänner på Twitter som jag aldrig hade mött annars – jag är sällan så snabb i repliken som jag önskar att jag vore.
Men om jag för en kort stund vilar i att det kanske är så enkelt att ”Vi finns för att vi kan”, att jag twittrar för att jag vill det, ja, då kanske inte allt är helt misslyckat i alla fall?
