Varför jag gör det här

Det är klart att jag de senaste dagarna då och då funderat på vad vi håller på med.

Varför vi så envist ska bråka med en trilskande båtmotor som så uppenbart bestämt sig för att den inte längre vill när det faktiskt finns andra sätt att fira semester.

Medan maken låg böjd över akterspegeln på sin födelsedag för att som en sista utväg försöka rädda segelsemestern med hjälp av en reservmotor, en utombordare vi hängt på, som först inte nådde vattnet och nu hamnar så djupt ner att vi inte vet hur vi ska kunna segla utan att tappa den, slås jag av ett minne från hans förra födelsedag.

Det var den dagen jag satte mig på en geting och vi ganska brådstörtat fick lägga till vid närmsta ö bara för att upptäcka att båttoaletten gått sönder och börjat läcka. Det var vad @mrcrona fick ägna den födelsedagen åt.

Men när vi väl kastar loss, visserligen med en hand på utombordaren så den inte ska trilla i vattnet, finns inte ett uns tvekan kvar.

Inte ens när jag efter bara några timmar blir den första i familjen att trilla i vattnet i jakt efter en tappad foppatoffel försvinner leendet från mina läppar. (Behöver jag säga att det var ljummet i vattnet, att det var alldeles mjukt? Saker kan onekligen ändra perspektiv efter några motgångar.)

Det är ju det här jag kämpat för hela året. Det jag klivit upp klockan fem på morgnarna för, det vi täckt båtskrov i kall oktobervind för, det vi målat, lagat, svurit, packat i, packat ur för.

Och när jag hör barnens glädjetjut när vågorna stänker upp på deras fötter, ser deras iver att upptäcka en ny ö, eller återse en välkänd, känner doften av klippor och hav, hör klucket när vågorna möter skrovet och ser himlen byta skepnad framför mig, ja, då funderar jag inte det minsta längre.

På väg!