Hurra! 8 Sidor får pris för Kommentarsfältet och Alla Väljare!



I mitt blogginlägg Älskade hatade Kommentarsfält, skriver jag lite uppgivet om branschens uppgivenhet om publikdialogen.

Redan då hade jag och Mikael Zackrisson, då Sveriges Radio, nu Ziggy Creative Colony, tankar om att det borde gå att göra på ett annat sätt.

Och i dag är jag så glad att jag inte gav upp tanken.

8 Sidor försöker vi verkligen att sätta läsarna i centrum.

På riktigt.

Och precis nu fick vi lön för mödan.

8 Sidor får Sveriges Radios pris Medieormen för vårt arbete med publiken, med de fina orden:

”Årets Medieorm 2014 tilldelas nyhetstidningen 8 sidor för projekten Alla väljare och Kommentarsfält för alla, med motiveringen:
 
”Många talar om att bjuda in publiken för att utveckla journalistiken. 8 sidor gör det för en publik som oftast finner den dörren stängd. Genom att utveckla öppna verktyg som gör det möjligt för alla att delta i samhällsdebatten utifrån sina förutsättningar och behov, ser de till att fler röster blir hörda. Det stärker demokratin och berikar journalistiken. För alla”.”

Här kan du läsa mer om Medieormen och priset

Jag är så glad! Och så stolt! Över världens bästa läsare. Och världens bästa redaktion!



 Och det här blir väl då inlägg #005 del två i #blogg100

Ett år med Alla Väljare

Jo, det var en sån där klassisk lansering.

Vi ville så gärna rulla igång vår valsajt med läsardialogen i centrum.

Kommentarsfält för alla skulle enligt projektplanen till PTS vara klart i slutet av april, men prototypen var så pass klar att vi bestämde oss för att köra igång den live samtidigt som vi öppnade Alla Väljare.

Och, ja, ni vet – vid dagen för lansering, med allas, inte minst departementets,
ögon på oss, var alla plötsligt sjuka och datorerna började lägga av.

Men så, genom ett under (misstänker starkt inverkan från Josefine Granding Larssons magiska hand), en halvtimme innan pressmeddelandet gick iväg så löste sig det sista, kommentarsfältet rullade igång och Alla Väljare såg dagens ljus.

Det var en något vågad satsning. Förra valet körde Centrum för lättläst också en satsning på valet som hette Alla Väljare, en lättläst valsajt med information om hur man röstar och ned politiker som fick stöd att blogga lättläst.

Den här gången ville vi på 8 Sidor vända på det, bygga sajten utifrån läsarnas frågor snarare än utifrån politikernas budskap till folket.

Vi visste att det skulle krävas mycket arbete och när vi bestämde oss för att köra igång så hade vi ännu inte finansiering för den redaktör vi visste vi skulle behöva för att kunna arbeta med kommentarer, läsarfrågor och den vanliga valbevakningen.

Men så, i början av december 2013, fick vi besked att justitiedepartementets demokratienhet tyckte att projektet var intressant och var beredda att skjuta till medel för att öka tillgängligheten i valen. Vi körde igång på riktigt.

Vi valde också att jobba nära tillsammans med både läsarna och med Studieförbundet Vuxenskolan, som gjorde en stor satsning för att öka valdeltagandet bland personer med intellektuell funktionsnedsättning. Kampanjen ”Åtta av tio röstar inte” var en av de nominerade till Hetast i Almedalen, där politiker och andra förbipasserande kunde testa att rösta med svårbegripliga valsedlar.

Ryktena säger att politikerna tog hem valsedlarna för att tävla med partikamrater om vilka som kunde gissa rätt parti. Och framför allt lyfte vi frågan om att personer med intellektuell funktionsnedsättning fortfarande röstar i betydligt sämre utsträckning än andra.

Och så firade vi rösträttens 25-årsdag med tårta!

Bild på tårta där det står 25 år.

Och den 21 november nåddes vi av beskedet att vi får fortsätta driva Alla Väljare åtminstone under 2015 också.

– Det är angeläget att den politiska debatten når alla medborgare, både inför och mellan val. Uppdraget är en långsiktig åtgärd i regeringens arbete för ett högt och mer jämlikt valdeltagande, sa kultur- och demokratiminister Alice Bah Kuhnke i regeringens pressmeddelande.

Vi får fortfarande många frågor till politikerna, inte lika många som under veckorna före riksdagsvalet, men över 400 personer har skickat in frågor och över 70 svar har skrivits, ofta har flera läsare skickat in frågor om samma sak.

Vi lyfter också in frågorna i tidningen och gör andra nyhetsartiklar om dem.

Men det handlar inte bara om att frågor ska få svar.
Det handlar också om att ge alla en röst, att beskriva hela Sverige.

Karolina var en av många som skrev till oss:

”Karolina är ensam mamma till tre barn.
Hon jobbar som undersköterska.
Men hon har problem.

Karolina får inte låna pengar
så att hon och barnen
kan bo kvar i lägenheten
när hennes sambo flyttar ut.
Nu måste alla flytta.
De hittar ingen ny lägenhet.

– Hur kan det vara så här i Sverige
år 2014? Vad kan politikerna göra
för att hjälpa någon som jag?
skriver Karolina.”

Läs politikernas svar till Karolina på Alla Väljare.

Detta är blogginlägg #003 i #blogg100.

 

Stolt och förhoppningsvis mycket, mycket klokare

Publicistklubbens debatt förra månaden fick jag
Polistidningens chefredaktör Eva Schoultz till bordet.

Några dagar senare ringde hon mig.
”Jag administrerar priserna till Fackförbundspressens dag. Nu letar jag efter en jurymedlem till Bästa förklarande text. Det känns nästan som mer än en slump att vi hamnade intill varandra. Vem kan vara bättre lämpad för det än 8 Sidors chefredaktör?”

Men det var inte bara smicker som gjorde att jag utan att tveka tackade ja.

Jag älskar att sitta i en jury.

Jo, samtalen brukar vara fantastiska. Det är ofta smarta människor som sitter i de där jurygrupperna (och så jag då).

Men det är nog ändå inte mest det som gör att jag så lätt i hjärtat tackade tackade ja.

Utan det är för att det ger mig hopp. Det görs, trots allt som händer i min krisdrabbade bransch, så otroligt mycket bra journalistik.
Och trots att Posten än så länge bara lyckats leverera hälften av de inskickade bidragen till mig så har jag redan hunnit lära mig så himla mycket.

”En utredande eller instruktiv text som ger insikt och/eller användbar kunskap.”
är vad som ska belönas med priset.

Och när priset väl har delats ut, på Fackförbundspressens dag den 23 april, kommer jag förhoppningsvis att vara mycket, mycket klokare och kunna briljera med de mest spridda kunskaper från de mest varierande branscher.

Det enda som jag redan nu inser är att det kommer att bli precis lika svårt att utse en enda vinnare som det brukar vara. Det brukar vara så många som skulle kunna vinna sin klass.

Men det är förstås något vi som jobbar i branschen måste vara väldigt stolta över.

Det här inlägget är inlägg nr #002 i Blogg 100.

Vill vi nå fram?

Jag hoppas att ni inte har missat Centrum för lättlästs bloggstafett.
Den handlar om språk, makt och demokrati.
Många har skrivit många kloka saker.

Malins mamma har skrivit om att prata med händerna.
Cilla Dalén bjöd in sina högstadieelever för att prata om språk, makt och demokrati.
Anne-Marie Körling skrev om att generöst dela med sig av sina ord.

Jag log igenkännande när jag läste Sofia Mirjamsdotters inlägg om språkpolisen inom oss. Och hur den i hennes fall kapitulerat inför viljan att mötas.

För det är där det blir intressant tycker jag.
När vi inser att vi för att mötas till viss del måste sätta oss in i en annan människas värld.Och för att det ska bli möjligt måste vi få lov, bli inbjudna.

Här är mina tankar om just det, att komma nära, vilja nå fram:
”För mig har ord alltid handlat om att komma nära” 

Nummer 1

8 SIDOR nummer 1, årgång 1:

20120229-170855.jpg

Och så, från tryckeriet i dag, mitt nummer 1:

20120229-171018.jpg

Och granskar man nummer 1 från 1984 riktigt noga ser man att en nyhet om en kunglig födsel letat sig in på förstasidan den dagen också, tillsammans med Olof Palme och Tage Erlander:

20120229-171501.jpg

#ajour – Ett vackert som hoppar

Foto: Martin Ridne

Jo. Ni har läst om det hela veckan. Den där nya grejen. Du har läst Emanuel, Sofia, Jack, Johan, Thord och Damon. Om hur vi vill skapa en plattform för att göra journalistik så som vi tror att den ska skapas nu och i framtiden. Nära, engagerad, engagerande och tillsammans med dig som läser.

Själv kliver jag på från och med årsskiftet. Men redan i morgon slår ajour.se upp portarna.

Vi har pratat i så många år om mötet mellan gamla medier och nya. Vi tänkte låta det börja här. Eller fortsätta, sträcka ut, nå nya höjder.

Allt är långt ifrån färdigt. Vi tror nämligen att ni som läser kommer att ha synpunkter på vad vi gör. Vi kommer att lyssna på dem. Nästa år kommer vi också att i större utsträckning börja undersöka var affären finns. Hur mediehus kan stå oberoende, starka och gå runt även i framtiden.

Ingen av oss har några större ambitioner att bli stormrika. Initialt gör vi det här på vår fritid, för att vi inte kan släppa tanken på att det måste gå. Men vi tror att ju mer tid och kärlek vi kan ge, desto bättre kommer det bli. Och om inte vi kommer att tjäna pengar på det så skulle det kännas bra att åtminstone ha lagt grunden till nya sätt som andra kan göra det på i framtiden.

Det är där jag kommer in. För det grämer mig så att det vi inte förstod det vi borde ha förstått. Hur innehåll, engagemang, teknik och tillgängliggörande måste gå hand i hand.
Det hade kunnat vara de traditionella mediehusen som hade skapat så väl Google som Iphone och  Facebook och Twitter. Om vi hade menat allvar med vår vilja att berätta och vara oberoende. Och till för våra läsare.
Då kan vi inte stå där och krama det som var och bara tycka att ”det var bättre förr”.

Vi har inte hela svaret på hur framtidens journalistik kommer att se ut, men vi har åtminstone en aning om vilka möjligheter vi har att skapa journalistik för i dag. Jag hoppas ni ska inspireras av det vi gör bra och lära av våra misslyckanden. Kanske hoppa bock?

Jag kallar det journalistik, men har förstått att ordet i sig är laddat. Och kanske kan man fråga sig om vi kan använda ett gammalt begrepp för att göra någonting nytt. Om begreppet i sig begränsar oss. Jag vet inte. Vi kan kalla det berättande, redaktörskap, nyheter filtrerade genom personer vi väljer att lita på, nyhetsblogg. Internets förstasida på svenska om ni så vill. Jag tänker inte dra hela debatten om journalistrollen som pågått under 2011 en gång till, jag undrar om vi om några år ens kommer att förstå den. Men om ni vill läsa mer om vad jag tycker så finns nu boken om #journalistroll att ladda ner här.

När jag var 16 skrev jag en låt som hette ”Ett vackert som hoppar”.
Jag har liksom aldrig kommit runt den. Den fick ge namn åt hela den skiva jag spelade in (då fanns det kassettband. Jag gick till en studio, spelade in, fick en mastertejp och kopierade kassettband. Ja, det gick ju det också.) Och den uppmärksamme har sett att min blogg heter så i sidhuvudet. Malins tankar – Ett vackert som hoppar.

Vägskälen värker i mig
Adjö till ett oåterkalleligt beslut

Ett vackert som hoppar
Ska sätta min skrivmaskin på månen
Där impulserna är den enda chansen att överleva
Historia

Man kan alltid vänta ett tag till med att förverkliga sina drömmar. Skaffa en finansiär, göra en marknadsundersökning till. Eller så kör man. Lägger grunden till ett världsimperium hemma i sina föräldrars garage. Samlar de bästa man kan tänka sig för att bilda en orkester och bjuder in alla att vara med och dansa.

Känner efter om man verkligen lever varje dag som vore det den sista.
Det är starka ord av Steve Jobs. Men kan vi egentligen göra på något annat sätt?

[youtube http://www.youtube.com/watch?v=UF8uR6Z6KLc]

Läs också: Ett litet hopp för Malin, ett stort hopp för mänskligheten

Ett litet hopp för Malin, ett stort hopp för mänskligheten

Jag hade en klok chef som brukade prata om något han kallade ”additions-stress”.

Nej, det var inte det faktum att jag valde humanistisk och att min nioåring redan kommit längre än jag på vandringen längs matematikens snåriga vägar.

Han pratade om hur vi människor hör varandras berättelser och lägger ihop dem till en. Hur vi i fikarummet på måndag morgon hör någon säga ”jag bakade äppelpaj” en annan ”jag var på 50-årsfest”, en tredje ”jag tvättade bilen” och en fjärde ”jag var i badhuset med barnen”.

Hur vi skapar en bild av en supermänniska som gör allt det där på en gång och skamset tänker ”jag som bara låg i soffan och tittade på film och åt ostbågar. Ensam.”

Jag har dagar då jag har svårt att logga in på Facebook. Då andras samlade lycka och nya jobb och bebisar och fruar och män och halloncupcakes bara blir för mycket.

Sociala medier kan i värsta fall skapa mer av det där. Helt enkelt för att vi kan se så mycket mer på en gång. Höra fler röster berätta om sin lycka. Lägg också till en osäkerhetskänsla kring hur man gör för att få vara med, och vad är egentligen det där ”Flickjox” som de som verkar förstå allting pratar så mycket om?

Men i bästa fall kan de riva murar. Störta diktaturer och ge människor mod.

Så har det också varit för mig.

Hur @sugarshrink genom sitt metodiska frågande helt ovetande pushat iväg mig till en ACT-kurs (Acceptance and Commitment Therapy).
Min första tanke när jag fick inbjudan var ”jag hinner inte”. Då är det dags att gå en sådan.
Jag drog mig till minnes vår twitterkonversation en tidig sommarkväll där vi försökte närma oss meningen med livet och utforska varför jag har så svårt att fatta vissa av mina beslut. Nu är jag halvvägs genom kursen och har viktigt jobb att göra.

Och @stielli. Som förutom att hon tidigt i somras bjöd mig på en fantastisk natt och nya vänner också gett mig inspiration och en välbehövlig spark i baken för att jag äntligen ska gå den UGL-kurs som länge stått på schemat i det ledarskapsprogram jag påbörjat.

Kombinationen av de här båda utmaningarna innebär att jag kommer att koppla ner helt den här veckan. Jag kan inte heller tro att mitt Telenor-abonnemang räcker ända ut i skogen, det trivs bäst i civilisationen. Så, nej, ni kommer inte höra av mig den här veckan. Den ska jag ägna åt att öva i att lyssna. Vara närvarande. Och fatta viktiga beslut.

Vi vet ingenting om framtiden. Men vi kan välja vilken väg vi tar för att möta den. Jag lyssnar just nu om och om igen på det här legendariska talet av Steve Jobs och försöker samla mod. Att leva mitt liv. Följa mitt hjärta, även om det kostar längs vägen.

Och jag kan redan nu berätta att jag efter årsskiftet kommer, vid sidan av de andra beslut jag har att fatta, vara med i ett av de roligaste projekt jag kan tänka mig just nu.
Och viktigaste.

Ett projekt som helt och hållet skapats på nätet. Där jag fått lära känna människor som inspirerar mig till stordåd varje dag. Och där det förhoppningsvis är precis det vi kommer att fortsätta göra.

Tack Lisa för bilden. Utan dig vore allt så himla mycket tråkigare.

Liten gissningslek

Nu tänker jag utsätta er för en liten gissningslek. Jag vet inte hur era barn är, men mina håller på med gissningslekar hela tiden, jag antar att det är bra för utvecklingen. Mindre bra för den här mammans tålamod.

Här kommer ett litet utdrag ur boken om #journalistroll som ges ut snart i höst.
Det är en uppföljning på vårens seminarium och en fortsättning på den debatt om journalistrollen som pågått sedan dess.

Kan ni gissa vilket av citaten som är mitt? Se det som en utmaning.

Älskade, hatade kommentarsfält

http://twitter.com/#!/_Lemmiiin/status/113311817924755456

Kommentaren från @_Lemmiiin på Twitter kommer efter en timmes debatt på Publicistklubben om tidningarnas kommentarsfält.

Den träffar mig mitt i magen.

Å ena sidan så självklar och enkel. Å andra sidan visar den var vi hamnat idag.

Att de traditionella mediehusen, där jag tillbringat hela min vuxna arbetstid och alltför många av mina vakna timmar, faktiskt inte längre är en självklar plats för det demokratiska samtalet.
Att det går att helt välja bort traditionell journalistik och ändå delta i debatten.
Eller att du kanske till och med tvingas välja bort den för att kunna delta.

Nej, jag tycker inte att man kan jämställa kommentarer på nätet med tidningarnas insändarsidor.
Jag tycker att de kan jämställas med ett samtal och i ett sådant går det inte att skrika ”tyst!” åt sina meningsmotståndare, det gäller att lyssna, syna argumenten och försöka svara så att den andre förstår.

Självklart måste individer som citeras, anonymt eller med namn och bild, skyddas på olika sätt av den som publicerar citaten.

Jag är inte heller helt säker på att den debatt som pågår kring kommentarsfälten bara är av ondo. Expressens chefredaktör Thomas Mattsson har varit imponerande närvarande i debatten och min gamla kollega Björn Hedensjö vittnar om att ett ökat engagemang för kommentarerna på redaktionen höjer hela debattnivån. På Ekot, där jag jobbar just nu, är svarar ansvarig utgivare på frågor om publicistiska beslut och reportrarna deltar i samtalet, samtidigt som läsvärda kommentarer lyfts upp och presenteras i nyhetsflödet.

Men på pk-debatten igår blev det tyvärr alldeles för sorgligt tydligt att en del av oss journalister använder personer som ställer upp i tidningen som sköld, för att slippa kommentarer under sina artiklar, kommentarer som ibland ifrågasätter vårt arbete.

Och visst, kvinnliga skribenter får ta emot mer skit än vad som borde vara möjligt, jag har skrivit om det tidigare och Jack Werner lyfter det i det här viktiga, men sorgliga inlägget.

Men jag möter kvinnohat i min vardag också och även om det uttalade hatet är brutalare än det tysta hatet är det det sistnämnda som inverkat mest på mitt liv. Ett hat som inte ens går att bemöta.

Att stänga kommentarsfälten (nej, inget av mediehusen har i dagsläget sagt att de ska stänga helt, men i debatten i går framfördes just den ståndpunkten) av de anledningarna är visserligen ett gigantiskt nederlag för nättidningarna, som @zackrisson skriver.

Men framför allt är det att säga att ”om vi inte låter kvinnohat och allmän människofientlighet finnas i våra kommentarsfält så finns det inte”.

Nej, jag tycker inte att det bara är mediehusens angelägenhet om huruvida de vill ha kommentarsfält eller inte.
Jag har nämligen varken gett upp hoppet om den här branschen eller om mänskligheten.

Men jag vet faktiskt inte hur mycket tålamod jag har.

Uppdaterad: Precis i samma ögonblick som jag ska trycka på ”publicera” till det här inlägget skickar @zackrisson en länk till mig. Jag tycker ni ska läsa hans inlägg också:
http://zackrisson.net/2011/09/stadningen-utford-problemen-borta-eller/

Och @hans_g skrev om sina tankar efter gårdagens debatt här:
http://mediasplatter.se/publicistklubbens-debatt-om-nathat-och-censur/

Uppdaterad 2011-09-14: Nästan som vore det en tanke har diskussionen om den här bloggposten tagit fart inte i kommentarsfältet under det här inlägget, utan i en tråd på Google+. Lite spännande tycker jag.