Den som spar, den har — att granska ett kommunalt bolag

Det började så här.

Jag var på en kurs på FOJO i Kalmar, med Britt-Marie Citron, som avslöjade Motalaskandalen.

Jag kunde i princip ingenting om ekonomi och redovisning.

Men när hon visade mig kommunens kontoplaner och hur allt hängde ihop, att kommunerna kan försöka dölja saker för medborgare och journalister hur mycket de vill genom att döpa dokument till obegripliga saker eller bokföra kostnader på fel konton, men att allting faktiskt finns bland de där siffrorna, att varje krona som betalats ut går att hitta där någonstans, var det som ”Sesam öppna dig” för mig.

Jag åkte hem till Norrtelje Tidning och började. Och jo, det är lite rörande att se de första trevande försöken. Hur jag gått igenom taxikvitton för 65 kronor.


Och helt ärligt har jag nog också granskat oproportionerligt många kanelbullar.

Men nästan direkt fick jag napp.

Och snart rullades en historia upp om kändisar och kommunala revisorer, politiker och tjänstemän, som fiskade kräftor och gick på musikal och drack champagne på skattebetalarnas bekostnad. Ibland till och med utan att de som var med visste vem som bjöd eller varför.
En kommunal vd som lät bolaget stå för notan för trevligheter för släkten när hans son just hade gift sig.

Krav på återbetalning ställdes från olika håll, och precis som det är i kommuner där alla känner varandra, blev det ofta i slutänden de som först hade kritiserat utsvävningarna högljuddast  som visade sig ha mest att betala tillbaka.

En del blev förstås också väldigt arga på mig. Men aldrig läsarna. De bad att få veta mer.

Och det fick de.

Årsredovisningen för det kommunala bolaget Nihab, som hade gjort det till en vana att bjuda mer eller mindre kända personer på kräftfiske i sjön Erken. Tillställningar som av deltagarna själva kallades för ”spritfest”.
En av fakturorna för de kräftfisken som i flera år betalades av det kommunala bolaget.

Nästa vecka föreläser jag på Gräv-seminariet i Göteborg om hur man gör för att hitta bland fakturorna.

Läs också:
Förrådsfynd – att gräva fram en nyhet
Egentligen är jag journalist

Det här är ett inlägg i #blogg100 år 2016.

Förrådsfynd – att gräva fram en nyhet

Jag ska hålla en föreläsningGräv-seminariet i Göteborg nästa vecka.

Jag är en sån som sparar på allt. Jag har deklarationer till samtliga statsråd i Reinfeldts första regering i sovrummet. Lagboken med mina anteckningar från Jöken står alldeles intill. Och nånstans går det säkert att hitta underlag för alla kommunalråds pensioner i Norrtälje kommun under första halvan av 2000-talets första decennium.

Men jag vet ju att det finns mer. Och alla vi som jobbat med gräv vet precis varför det heter så. Besattheten. Som kan ta sig så spridda uttryck som att fastna i ett Excel-dokument med samtliga utbetalningar från ett konto i en myndighet till att rent handgripligen ge sig på kartonger med gamla handlingar.

För jag vet ju, att här någonstans, i det här förrådet finns mitt arkiv.


En låda det står "gamla blandat skräp"-lådan på.

Och jo, till slut, äntligen, efter att ha baxat runt på 50 kartonger, med ungefär sånt här innehåll, hittade jag vad jag sökte:

Tre Norrtelje Tidning med texterna "Kändisarna visste inte vem det var som bjöd" "Kändisar bjöds på fiske för över 30 000 kronor", "Nihabs revisorer bjöds på musikal och middag"

Alldeles intill fanns också mappen med alla kontoutdrag från Nihab. Så klart.

Jag återkommer om själva innehållet i föreläsningen.
Det här var mer en första studie i metod.

Läs också:
”Egentligen är jag journalist”

Det här är ett inlägg i #blogg100 år 2016.

Äggostens vänner

Det finns nog inget som är mer påsk. Eller jul. Eller vilken högtid du vill förresten hemma i Bohuslän. Och jag vet att min mamma suckar varje gång och säger att ”nu blir det ingen äggost”, och jag vet att det blir det ändå.

Och nu har jag äntligen hittat min egen äggostform som hon gav mig en gång, det var många år sedan och hon hade nog tänkt att jag skulle öva, men ok, nu har jag i alla fall grävt fram den ur förrådet. För, man måste ju börja nånstans.

Och jag vet att äggost äts över hela världen. Så sent som nu i påskas delade en av medlemmarna i den underbara Facebook-gruppen Äggostens vänner, med sig av ett recept  från USA.

Traditionellt har äggost ätits till allt från sill till sylt, själv äter jag den med björnbärssylt och kanel.

Läs också:
Att vara hos mamma 
Påskdoppet

Det här är ett inlägg i #blogg100 år 2016.

I rörelse 


Berg rör på sig så väldigt, väldigt långsamt. Det gör dem till bra platser att återvända till. De tar oftast emot en. Och det tar sällan särskilt lång tid innan de påminner om det där i mig som faktiskt också rör sig väldigt långsamt. Det jag vant mig vid att kalla ”jag”. Och får mig att se allt det där andra. Det jag bär runt på som får mig att sakta ned mina steg, fast jag vill springa.

Berg rör sig långsamt. Men vi människor skulle nog ofta må så mycket bättre av att ändra oss betydligt oftare.

Läs också:

Havet 

Jag har ändrat mig

Det här är ett inlägg i #blogg100 år 2016

Livet i färg

Nej, jag kan inte minnas att det regnat så mycket en påsk.

Vi hade tur som avverkade påskdoppet i havet i går.
I dag hade vi nog inte ens kommit på tanken.

Vi sprang hukandes under regndropparna mellan ateljéerna runt Gerlesborg, där konstnärer slår upp dörrarna under påskhelgens Kvirr, Konstvandring i Ranrike.

Från Margareta Blombergs stilleben och landskap i mjuk olja, via Agneta Ekman Wingates svartvita dubbelexponeringar till Håkan Olsons färgstarka stadsskildringar.

Och efter ett tag kändes regnet som vår tredje följeslagare. Vi lyssnade på hur det lät mot plåttaket. Vi trängde ihop oss några fler, lite längre, lite tätare, för att slippa gå ut så fort. Vi såg hur det målade mönster på golvet och blandade sig med minnen från andra tavlor.

Och hade jag inte haft lite bråttom i väg för att hinna vidare till Flatön och Katinka Billes bokrelease av debutromanen Diktaren, hade regnet nog hunnit rama in ännu fler färger.

Färjeläget i väntan på Malöfärjan.


Katinka Bille har gett sig på att skriva en roman som utspelar sig på Flatön och där Evert Taube har en bärande, och kunde man förstå på Katinka Billes ord, inte helt smickrande, roll:

– Det är ju inte en bok om Evert Taube, det är en bok om tre kvinnor, men det är svårt att skriva om Flatön utan att skriva om Evert Taube. Han har kommit alldeles för lätt undan.

Väl hemma möttes jag av någon som stått i sin morfars snickarbod hela långa regniga dagen. När en mamma snart fyller år får hon inte kika in.

Kanske är det helt enkelt så. Att regn är för skapandet vad olycklig kärlek är för musiken. Det som gör det lite vackrare. Och får oss att måla livet i alla färger.

Läs också:

Tankar om regn

När hon sjunger

Det här är ett inlägg i #blogg100 år 2016.

Påskdoppet

 

Silhuett av pojke vid vattnet i solnedgång.
Före doppet.

Det var faktiskt hans idé.

Och när min son, uppväxt så långt från salt och klippor, ber sin mamma följa med och bada i havet på påskafton säger hon inte nej. Hennes hjärta slår lyckliga slag. Det dansar hela vägen till stranden. Ut på de vassa stenarna och ut i vattnet. Någonstans där börjar fötterna ganska snart domna bort och det bär emot att gå utåt i stället för att springa inåt.

Men. När det väl är gjort är det alldeles, alldeles underbart.

Läs också:
Mina älskade båtar
Havet

Det här är ett inlägg i #blogg100 år 2016.

Att göra ingenting

Det har alltid varit min absolut sämsta gren. Att göra ingenting. ”Koppla av”, som de kallar det.

Jag trivs helt enkelt med att jobba, gillar att göra mycket, tycker om att skapa, älskar att se resultat av det jag gör.

Men i dag passade jag faktiskt på att testa. Barnen verkar sätta likhetstecken mellan att komma hem till mormor och morfar på Orust och att vila så jag gjorde dem sällskap. Och jo, jag fuskade lite, lite, gjorde ett nytt arrangemang till en låt, planerade lite inför en fest. Men en stor del av dagen låg jag bara i soffan och tittade på utsikten. Och kom på mig själv med att tycka att det var riktigt spännande att jämföra fåglarnas rörelser när de flög förbi och hur ljuset skiftade över Kalvöfjorden.

Jag kan faktiskt tänka mig att göra om det.

      

Läs också:
Dansa – Pausa
Det här är ett inlägg i #blogg100 år 2016.

When life gives you lemons part four

Förra året planterade vi citroner.

Och jag vet inte om det det är Hans eller Greta som klarat sig.

Men alla andra har i alla fall dött.

I år fick han en kaktus i födelsedagspresent. Precis som han hade önskat sig.

Så. När livet inte ger dig citroner. Köp en kaktus.

Läs också:
When life gives you lemons
When life gives you lemons part two
When life gives you lemons part three
För ibland kan man faktiskt inte vänta

Det här är inlägg #021 i #blogg100 år 2016.