”Men ja, så bra det passar för mig att vara med i Blogg 100 i år!
Det startar ju precis när jag slutat på 8 Sidor.
Och i början har jag ju lite tid!
Då kan jag skriva de där mer genombearbetade inläggen jag inte hann med förra året, när det var så mycket hela tiden.
Då behöver jag inte panikuppdatera klockan 23.30 på kvällen.”
Tänkte hon.
Det var innan dagens alla möten, telefonsamtal, tips, förfrågningar och mejl.
Det var innan jag kom på att det passade lika bra att göra slag i saken och köpa den där mikrofonen på vägen hem så den nya gitarren får sällskap.
Det var innan jag lagade mat till två barn, varav ett behövde tröstas eftersom han ju fyller år på lördag och det är så jobbigt att behöva vänta ända till dess.
Det var innan jag kom på att det ju var några av bidragen till Bästa förklarande text, där jag sitter med i juryn i år igen, som behövde en extra genomläsning innan jurymötet i morgon.
Det var helt enkelt innan jag kom på precis hur det här brukar vara.
Men att det inte går att låta bli att vara med ändå.
För att det är så himla roligt.
Och bara att veta att jag ju måste hinna formulera åtminstone något i dag, och därmed också får en liten stund då jag måste tänka några tankar alldeles bara för mig själv, gör att jag går med lite lättare steg mellan alla möten.
Det blir faktiskt lite som att jag skuttar fram. I dag också.
Läs också:
Skottår och dags att skutta vidare
Det här är inlägg #001 i #blogg100 år 2016.
♡